Gammalt år - nytt år

Året som gått har varit tungt för mig. Då tänker jag på hur jag mått och alla nya diagnoser och sjukdomar som jag fått det gångna året. Psoriasis artrit (psa, fibromyalgi, svårare diskbråck, en envis hosta och slem som har satt i sig nu i ett år och 1 månad, min add och utredningen på den nu i höstas och som fortsätter i vinter och mot våren (om den inte är klar inom en månad då, om allt skall gå vägen, peppar peppar), sömnlösheten och agorafobin och den frukstansvärda magkrampen eller tarmvredena.
Den svåraste av de alla är nog Psa'n. Den har gjort så att jag har förlorat vänner, som egentligen inte var bra ändå och jag hade nog struntat i de i slutändan, inte kunnat gå, stå eller sitta. Det är en auto immun sjukdom som är kronisk. Mitt immunförsvar attackerar min kropp så det känns som att man har influensa 24/7. För några år sedan fick jag medicin mot den, men det visade sig vid september att den inte gjort ett skit för att jag har en svårare grad och mer aggressiv psa så medicinen hjälpte inte ens lite. Fick en ny medicin, en spruta som jag skulle sätta i låret eller i magen varje vecka. Dessa mediciner är alltså immuno suppressiva - de försvagar immun försvaret helt.
Min första reumatolog kom tillbaka från sin sjukskrivning och skrek "Stopp!" - alla provsvaren från blod och urin var förjäkligt dåliga. CRP var hög under hela året och inflammationen jag hade i hela bäckenområdet utökade till låren och halva ryggen. Så hon satte mig på en ny medicin: Remicade. Det är också en biologisk medicin som sänker immunförsvaret men har också kemo terapi i. Det är den starkaste medicinen som finns och också den som är hårdast mot kroppen och den som sätter ned immun försvaret mest. Om jag tyckte att jag blev sjuk mycket förut med de förra medicinerna så är det ingenting mot nu! 
​Yeii! Så nu på sensommaren var min första behandling med kemo terapin, det är en intravenös behandling man får på sjukhuset och då blir jag inlagd ca 6-7 timmar per gång, och man måste ta blodprover före och efter och man är förbjuden att ha ens pyttelite feber eller vara lite snufflig - är man sjuk eller känt sig sjuk eller haft sjuka personer omkring sig får man inte ta medicinen. Därför blir jag så förbannad och besviken när folk inte respekterar att tala om att de är sjuka och jag blir sååå irriterad när folk klagar hur sjuka de är och att de har det svårare än mig. Ba shut the fuck up. Eftersom att min psa fortskrider så aggressivt och snabbt så kommer det ta ett år innan jag börjar känna av verkningarna av medicinen. Jippi liksom. Men, jag inbillar mig att den hjälper ändå.

Fick två nya remisser; en till mage- och tarm kirurgerna och en till kolorektal avdelningen för att undersöka varför jag får tarmvred. Låter inte speciellt kul, va? ;)
Anyways, symptomen från psa är: stelhet, fatique eller kronisk svår utmattning, muskelvärk, angriper alla muskler, leder, ben och vävnader i kroppen. Vidare: huvudvärk, yrsel, hjärtklappning, enorma smärtor över hela kroppen, inflammationer, infektioner (orsakade av medicinerna pga immunförsvaret är sänkt), virus och bakterier. Blir jag sjuk i förkylning så kan det ta typ 3-6 månader innan jag är helt återställd. Eller ja, jag hostar och slemmar ju fortfarande och det har varit så i ett helt år nu! Det finns en himla massans mer men det orkar jag inte skriva.

Det som har gjort mest ont och varit mest förödande för mig var min älskade son, min katt Zeti. Vi var tvungna att avliva honom på grund utav att han hade det tokigt med kisseriet och fick njursten ofta på kort tid. Det var hemskt, jag var livrädd men det är inte ens i närheten hur han måst känt det. De dagarna efter att han gått vidare (utan sin mamma :'( ) så grät jag hela tiden; så fort jag vaknade, under hela dagen, när jag somnade. Gråter fortfarande och det värker i mitt hjärta och minnet har varit avstängt och jag har förträngt hela händelsen förutom de fina minnena och att han inte är med mig längre. Gråter tom nu. Jag kan inte prata, skriva eller tänka på honom utan tårar. Det gör så jävla fruktansvärt ont! Min son, liksom. Jag såg honom i ögonen och höll om honom när han försvann från mig och jag kunde inte ångra mig, fick inte. En sekund är mycket när det gäller någon man älskar hårt. En sekund kan såra mer än en livstid. Alla love song's handlade förr om ens ex och ens pojkvän, nu handlar alla om Zeti. Mammas älskling, mammas ostboll <3

Hehe, nu kom Pinnen, hon hörde mig gråta. Så skall hon upp i famnen och pussas och leka och trösta mig.

Det får sätta P för nu, jag fortsätter senare men del 2.
Sov gott, kära läsare.

Follow me on: Nouw | Instagram | Bloglovin