Synd, den som straffar sig själv.
Helloe.
Har nu känt mig hängig de sista veckorna. Liksom likgiltig inför allting. Bara hängt och läst, påtat i trädgården och varit lite borta. Så igår så rann droppen ur bägaren och jag grät för en otrevlig stackars handläggare som var enbart en såkallad surkart. Ringde till mamma (fixar allt) och sedan till svärmor (fixar allt) så de fick trösta mig och hjälpa mig. Det är väldigt betryggande att ha en mamma som kan fixa allting och sätter allt på plats igen, sedan en till. DÅ blev allting nästan bra igen.
Med det menas: jag tog tag i hemmet; rensade i förrådet, bäddade, sorterade kläder två gånger, vek ihop, hängde upp, tvättade, diskade, damsög golvena, lagade mat och fixade blommor och städade köket. Pust. Så när jeppe kom hem fick jag en kram och sedan stortjöt jag igen. Han lade försiktigt ner dammsugaren stängde av den och beordrade mig i soffan med mat och så såg vi på film tillsammans bland annat Batman.
Denna likgilgtighet och brist på engagemang börjar jag tro att jag måste prata lite med min läkare. Kan ju vara en depression. Så nu mitt i allt förväntas det av mig att ja skall studera?! Ojjabojja...
Har i alla fall eldat, tvättat, läst, kollat på animal planet, ätit frulle och donat med kläderna. JAg kan ju inte heller v��nta på att viljas och taggas till att plugga - för det kommer ju aldrig. Men, jag ska nu ringa till min käraste livskamrat, och det gör mig alltid glad (eller mer argare hihi), och be honom om en tjänst och sedan efter det skall jag sätta mig ner vare sig jag vill eller inte och studera. Punkt.