Jag tror att jag hittat ännu en anledning till varför jag inte vill tillbaka hem ännu. Under dagens lunch med en klasskompis kom jag fram till detta. I Stockholm är jag fortfarande ung och fräsch. I Umeå ligger jag på någon typ av medelnivå där jag är för gammal för vissa saker och för ung för andra. Men när jag åker till Kalix, där är jag redan en gammal nucka. Jag är 22 år gammal och singel. Det passar inte in där. För att vara rätt ute så bör jag ha karl sedan ett par år tillbaka och vänta mitt femtioelfte barn vid det här laget. Där har mitt bäst före datum passerat för länge sedan. Jag vill inte vara gammal, jag trivs rätt bra med att vara ung och dum ett tag till. Jag menar inte att det är fel på något sätt att vilja ha det så. Jag är bara inte där ännu!

Ni vet alla att jag är som lyckligast och känner mig som en hel människa när jag befinner mig i Kalix och har min familj och mina älskade vänner nära mig. Men jag känner mig inte hemma, det är inte här jag hör hemma just nu. Sen men inte nu. Igår hade jag en välbehövlig nostalgikväll med ett gäng av mina härliga brudar. Vin, skitsnack, skvaller och allt annat som hör till. Sedan drog vi vidare mot lilla - den svängen hade jag kunnat vara utan. Jag har blivit bortskämd i storstan med allt som har med utgångar att göra.

Och alla mina älskade här uppe i norr. Ni finns ju kvar, trots att ni är 100 mil bort från mig när jag är i Stockholm så vet jag att ni bara är ett telefonsamtal bort. Till er kan jag dela med mig av glädje, sorg och andra galenskaper dygnet runt. Och även om det är många månader mellan det vi ses så känns det alltid som om det vore igår. Ni är det bästa jag har!