Jag dricker öl ur vattenglas. Jag vet inte skillnaden mellan en ljusare och mörkare öl men jag gillar de ljusare mer. Jag äter rött kött, svär för mycket och tittar på say yes to the dress för att jag längtar till mitt egna bröllop mer än alla nioåringar kan göra tillsammans. Jag älskar föreläsningar och dokumentärer eftersom de ofta är så oerhört inspirerande och lärorika.


Ibland när jag är arg skriker jag, och andra gånger är jag tyst. När något är roligt skrattar jag och när något är hysteriskt roligt börjar jag gråta. Jag gillar prinsessor och prinsar. Bilar och sena kvällar. Jag önskar fortfarande att jag kunde äga en schimpans. När ingen ser på oroar jag mig för människor i min närhet eller lyssnar på covers med 2cellos. Typ "with or without you och gråter av förtjusning. Jag har skakat hand med mig själv att aldrig vara den. Den som ger allt men får noll tillbaka. I samma veva gick jag från varm till kall. Jag har alltid haft svårt att finna tycke för killar i min egna ålder. Om jag tendera att tycka om dig kan det hända att jag tittar på dig lite för länge med ett leende som jag har försökt och misslyckat att dölja.


Tidigare i mitt liv hade jag fruktansvärt dåligt självförtroende, men idag gillar jag mig själv. Jag gillar söta saker, inte bara godis utan även snöflingor som landar på min hud och ser ut att smälta in i min kropp. När jag var yngre älskade jag victoria secret. Idag tycker jag det är skit rakt igenom. Jag gillar min säng för den dömer mig inte om jag har haft svårt att sova. När jag var mindre sa lärare till mina föräldrar att jag aldrig skulle kunna få ett A i betyg. Oj så fel dem kunde ha. Om mindre än tre veckor blir jag 20, det här är den jag är och den jag har varit.

Jag har blivit sårad, jag har sårat, jag har blivit älskad och jag har älskat. Jag älskar.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

En vän beskrev mig en gång att jag klarar av att se ljuset där andra skymtar mörker och det stämmer men att bli förledd är något som än idag kan framkalla rädsla och osäkerhet hos mig. Vilket stör mig oerhört mycket eftersom jag alltid har varit tillitsfull men så blev jag sviken på det här sättet. Jag saknar uppriktigt den sidan, den omisstänksamma sidan men jag förmodar att jag kommer sakna den för en tid eller kanske hela livet. Hur naiv jag än må låta så trodde jag aldrig att jag skulle få erfara att någon man älskar och litar på så starkt behandlar sitt hjärta sämre än man själv gjort. Men så är det antar jag, man kan inte vara oförstörd och ung hela livet.

Det värsta med att ge sitt hjärta och förtroende till någon annan är att en liten bit av en själv blir till aska. Bortsett från det är det ilskan jag minns som klarast. De första dagarna tillbringas i sängen med tårar rinnandes ner för kinden och tillslut når dem dunet på kudden men sen är det mest ilska. Allra helst ilska gentemot mig själv. Hur i helvete kunde jag vara så korkad. Den ilskan blossar än idag upp stundtals gånger. Och var gång tänker jag att jag aldrig igen ska vara så naiv. fy fan för män, skitstövlar hela högen.

Inte i min vildaste fantasi kan jag förstå hur man kan handla så egoistiskt och medvetet. För det ÄR ett aktivt val man gör, man väljer att öppna den dörren att träffa någon annan. Man väljer att inte tala om det och i samma stund som jag ligger hemma I soffan, saknar, längtar efter han spenderar han tid med en annan. Han längtar och saknar någon annan.

Samtidigt som jag skriver det här slår det mig vilken ångest kroppen rymdes av. Det försvann inte oavsett hur mycket jag pratade om det med min omgivning. Främst över hur lurad jag kände mig. När man har spenderat månader på att analysera, att fixa sig för honom, finnas till för honom eller få er relation att fungera.

Den där enkla Amanda blev till en bitter och misstänksam en. Hans sätt att behandla mig ledde till att jag blev mycket kallare gentemot alla jag träffar.

Jag är fortfarande inte hel men jag vet i vart fall att jag inte gjorde något fel. Det är inte mig det är fel på.


Likes

Comments

Stundtals gånger slås jag av känslan att vilja knyta ihop mina nävar hårt och vråla "JAADÅÅÅ!" rakt ut. Precis som när Sverige vann över Tjeckien tidigare under JVM18. Jag ger mig själv synnerligen för lite cred. Uppskattning för alla mål jag har uppnått i mitt privatliv. Alla revanscher jag har vunnit, alla jag har besegrat och allt jag har klarat mig igenom med nöd och näppe.

Visserligen har det alltid varit en del av mig, att aldrig nöja mig och att jag hela tiden kan bättre. Då är det inte konstigt att man inte ger sig själv den där klappen på axeln. Jag är rädd för att nöja mig och stanna upp. Jag måste det här året komma underfund med att det bara är positivt att ta tid för sig själv att, reflektera, och berömma sig själv för sina framgångar. Det bidrar till fortsatt motivation att kriga vidare.

Likes

Comments

Sidor jag är stolt över:

1. Positiv. Jag klarar oftast av att se ljuset där andra bara skymtar mörker.

2. Vänlig. För att jag knappt kan önska min värsta fiende något ont.

3. Pålitlig. Jag skulle kunna gå genom eld för mina vänner. Jag ser dem, hör dem och ägnar min uppmärksamhet åt dem. Jag tar ingen för givet.

4. Förlåtande. Jag ältar sällan intriger och skäller aldrig ut, drama är onödigt. Å andra sidan om någon har sårat mig kan de sitta kvar.

5. Kärleksfull. Kommer man mig nära lär man upptäcka att det inte finns någon gräns för hur mycket kärlek jag kan ge av mig själv.

6. Trygg. Jag är inte alltid harmonisk men jag vill tro att om någon i min närhet skulle behöva en axel att luta sig mot så känner de nog att jag har huvudet på skaft och båda fötterna på jorden. Jag lyssnar och säger det som behövs.

7. Personlig. Jag har väldigt lätt för att öppna upp mig och vara personlig i samtal med människor jag inte känner. Är alltid mig själv liksom, ingen idé att göra sig till.

8. Driven. Jag vågar drömma och jag vågar ha mål och visioner. Vi lever bara en gång, därför tänker jag leva mitt liv till fullo och om jag är kapabel till att genomföra något då tänker jag också göra det. Inte tänker jag hejda mig själv på grund av jantelagen eller för att min väg skiljer sig från andras.

Sidor jag inte är lika förtjust i:

1. Självkritisk. Det här är det första som kommer upp i mitt huvud. Jag har egentligen ett bra självförtroende, det har i alla fall blivit mycket bättre med åren. Men de senaste veckorna känns det som bortblåst. Jag känner inte att något av det jag gör blir bra.

2. Virrig. Jag kan vara dålig på att plocka undan efter mig, dålig på att höra av mig eller som när man ska resa och vissa saker ska vara i en väska och andra saker i en annan. Det resulterar i kaos i mitt huvud,. Vilket en del stunder leder till att jag känner mig värdelös eftersom att det är sådana "basic" saker.

3. Osäker. Det här är visserligen i perioder och nu har det återvänt. Jag kan vara osäker i min kropp, på min stil och vilket intryck personer får av mig. Det tär fruktansvärt mycket på energin.

4. Inget tålamod. Det här är visserligen något som har hängt med mig hela mitt liv och jag har nog blivit bättre på det. MEN ibland önskar jag bara att personer går fortare, är tydliga med vad de vill, tala snabbare..hehe.

5. Bekräftelsebehov. Gäller i nästan alla tänkbara relationer att jag behöver bekräftelse annars får jag väldigt lätt för mig att jag är dålig på mitt jobb, dålig vän/flickvän eller dotter. Hård mot mig själv.

6. Dålig på att ta tag i saker. Behöver jag säga mer än så? Men när jag väl har tagit mig an något då går jag all in för det. Ingen idé att göra det halvdant.

7. Dömande. Absolut inte så att det går till en överdrift, försöker låta bli att döma personer för jag hatar verkligen fördomar och av den enkla anledningen talar jag sällan högt om mina. Men jag tänker lite som så att alla dömer mig hur eller hur så då gör jag väl det också..

8. Att jag oftast vill vara alla till lags. Ibland kan jag bry mig lite för mycket om vad andra tycker och tänker. Jag vill inte heller vara omständig och därför håller jag en del könslor/tankarinom mig. Måste bli bättre på att stå upp för mig själv.

Likes

Comments

Jag brukade tänka att jag aldrig skulle kunna gå en dag utan dig,

Utan att tala om för dig om min dag, och höra din röst tillbaka.

Men så kom den dagen och det var obeskrivligt tufft, men dagen därefter var ännu jobbigare. Och jag visste att dagarna framöver skulle bara bli värre.

För att förlora någon man älskar, är inte en plats.. Det händer inte bara en gång. Det händer om och om igen. Jag förlorar dig varje gång jag går förbi platsen där vi först träffades, när låtar från vår tid spelas, eller när jag får syn på din kofta i min garderob.

Jag förlorar dig varje gång jag tänker på att krama dig, varje gång jag vill ha dig hos mig. Om kvällarna när jag ska sova förlorar jag dig, när jag önskar att jag kunde berätta om min dag förlorar jag dig och på morgonen när jag vaknar och sträcker mig för det tomma utrymmet bland lakanen, då förlorar jag dig igen.


En anteckning från min dagbok.

Likes

Comments