Att ha denna man vid min sida, bakom min rygg och runt min kropp..

Är jag så himla tacksam över, så som mitt liv ser ut nu så hade jag lika gärna kunnat legat livlös om jag inte hade haft honom.

Imorgon kommer ett mer förklarande inlägg, där jag ska ifrån min syn berätta mer om hur jag mår/lever just nu.
Men först måste jag sova lite och göra mig psykiskt beredd ❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

  • 73 Readers

Likes

Comments

Tjolahopp!

Vill bara säga att jag är kvar, men har haft otroligt mycket de sista dagarna. De närmsta dagarna kommer de att trilla in nya inlägg, ja lovar 😘

  • 85 Readers

Likes

Comments

Yes, idag är det behandling igen, även läkarundersökning denna gång.

Ångesten, den välkomnar jag..
Oron, är också kommen..

  • 103 Readers

Likes

Comments

Sömnen vare ja 🙄

Jag vaknade 03.50 😴 ☕ ☕


Sömnrubbningar tror jag att de flesta Någon gång upplevt..
Jag har haft sömnproblem länge, alltså i år.
Sedan 4 år tillbaka fick jag imovane insatt, insatt vid behov vill säga. Det är alltså inget jag behöver ta regelbundet utan bara vid extrem rubbning, och om jag måste ta väntar jag in tills jobbveckan är över. Jag vet ju hur jag blir "dagen efter" och det vill jag inte "utsätta" min underbara för.
Dagen efter, är jag dåsig, trött och seg i kolan men då har jag iallafall fått sova ut ordentligt.
Jag jobbar som personlig assistent till en underbar individ. Jag jobbade mer än 100% innan jag brast, idag är jag sjukskriven på en viss % och försöker nu se om jag och kroppen orkar att jobba på 75%. Det finns delade meningar kring detta men inget jag ens orkar tänka på, förutom att jag ser och vet att det tär på mig och Robban.. Innan jag blev sjukskriven första gången så sa både Robert och hans mamma, "nu får det vara bra" "snart sjukskriver vi dig, åt dig"
Robert sa många gånger att han inte orkade med att se och höra mig säga att "det knäcker mig, att jag inte orkar mer"
Roberts mamma förövrigt har jag känt längre än vad jag och Robert har gjort, henne kallar jag för mamma Lena till och med 🤗

Yes, ha en bra dag ❤️

  • 109 Readers

Likes

Comments

Grabbarna där 👆☝️🤙

Robert och åssi, grabbarna i mitt liv ❤️
Tråkigt nog så, kanske åssi får flytta till ett annat hem ett tag och det gör så jävla ont att behöva ta detta beslut.
Men han är värd så himla mycket mer än vad jag orkar just nu.

  • 108 Readers

Likes

Comments

Hej på er

Tanken var att jag skulle ha fortsatt att berätta mer angående första inlägget här, men jag vill istället berätta om gårdagen.
Sedan min mamma gick bort har jag och min pappa inte haft någon vidare kontakt eller relation med varandra. Men igår när jag var i stallet, fick jag en enorm ångestattack.
Jag stog i åssans box och mockade när jag bara kände "jag vill inte mer, nu vill jag bara dö"
Jag ringde till min pappa och bröt ihop totalt samtidigt som jag sa att jag inte orkade mer.
Tårarna rann, trycket över bröstet och kroppen ville bara lägga av.
Just då kunde jag lika gärna ha lagt mig i boxen och bara dött kände jag.
Pappa slängde sig iväg till stallet, vi hjälptes åt och jag kunde sen andas ut lite.
Det är så jävla jobbigt att känna och må såhär, jag är vilse, jag vet inte vem jag är.

Att kroppen bara vill lägga av, är inte så konstigt. Eller det kanske ni tycker, men nu ska ni få veta.

Jag har sjukdomen UNS typ 2, det är en ätstörning.
UNS typ 2, betyder att jag uppfyller alla kriterier för anorexi men att jag fortfarande är normalviktig. Eller, jag var iallafall normalviktig när sjukdomen skrevs. Nu har jag gått ner ytterligare i vikt så jag är numera underviktig.
I stort sett är jag i svält för det mesta, jag äter men mitt intag av mat under en dag är katastrofalt.
Tyvärr så dödar jag mig själv, eller den ätstörda Ina dödar den friska Ina som ändå någonstans vill leva men samtidigt dö. Den ätstörda Ina är just för tillfället större än den friska Ina.

  • 114 Readers

Likes

Comments

Vem är jag, eller vem jag är


Jag är snart 23 vilsna år, nja sedan - 06 har jag varit vilsen i mig själv.
-07 tog livet en annan riktning, ett tag trodde jag. Min första häst anlände äntligen till mig, min trygghet min stöttepelare min bäste vän.
I stallet kunde jag fly från allt tungt som hängde över mig, sorg, skuld, ilska och ångest. Jag kände mig fri på något sätt.
Efter ett tag/år, så var det inte lika självklart att få känna den befrielsen längre..
Jag började tröst och hetsäta mer än någonsin i samband med att jag förlorade min mamma - 10, vilket tyngde mig fruktansvärt mycket och det begränsade mig en hel del.
Åren har gått, och sedan - 06/07 har jag fightas och slagits mot ont och gott vilket har lett till både bra och dåliga beslut.
-12 gick jag in i ett förhållande som till en början var bra, vi var kära. Frid och fröjd kan man säga, men även solen har sina fläckar. Det förhållandet gav mig liv samtidigt som det döda mig, vi kila halvstadigt tillsammans i nästan 5,5 år. Jag tog beslutet att separera i januari - 17, samtidigt som min sjukdom fick en ordentlig skjuts och urartade totalt, sen dess har jag funderat på hur det är möjligt att jag fortfarande står på benen.

Det är allt som jag för stunden orkar dra i korta drag, alldeles för påfrestande.

De kommer mer,

  • 119 Readers

Likes

Comments