​Detta är nog något jag aldrig har skrivit om. 
Det var när jag stod på vågen idag när jag såg att jag hade gått ner 10 kg i vikt som jag började tänka på detta. 
Jag har alltid haft en negativ syn på mig själv och min kropp.
När jag var yngre så var jag extremt smal, och det var jättejobbigt för mig. 
Med åren gick jag upp mer men inte så jag var överviktig utan fortfarande normalviktig. 
Det var när jag började gå upp överdrivet mycket till följd av antipsykotisk medicin som jag började tänka mer och mer på maten och hälsan. 
Först började jag räkna kalorier och hade jag fått i mig för många var jag tvungen att göra av mig med dem. 
Jag skulle mäta mina portioner, jag hade på papper på hur mycket allt innehöll så jag visste exakt hur mycket jag fick äta. 
När vi skulle ha häng hos en i min gymnasieklass satt jag och åt enbart sallad medan de andra åt kyckling med tillbehör eller grillad korv. 
Jag märkte att några av mina klasskamrater tittade på min matlåda som var några blad av isbergssallad, morotstrimlor och gurka.
Ingen sa något dock men jag kom tillbaka på banan. 
Runt 2016 kom kontrollbehovet tillbaka. 
Denna gång var den ännu värre. 
Mitt mål var att gå ner så mycket i vikt som möjligt, helst under 45 kilo. 
Jag åt knappt något, jag gjorde många fysiska aktiviteter och fick panik ångest av att sitta vid matbordet eller bara se massa mat och klarade inte av matsalsituationer eller släktträffar. 
Jag gjorde allt i min makt att få sluta ta en medicin för den hade viktuppgång som biverkning (den jag nämnde innan). 
När jag låg inne på slutenvård så bestod mina måltider av vatten, någon gurkskiva eller paprikabit, te utan mjölk och kanske en kopp kaffe. 
Mitt blodtryck sjönk, jag blev jättelätt yr och frös jättemycket. 
Personalen brydde sig knappt att jag inte åt men det förvånade inte mig. 
Jag sa åt dem att de inte skulle beställa någon mat till mig så de gjorde de inte heller. 
De brydde sig inte om att jag skippade varenda måltid och istället kunde jogga och springa på löpband i kanske en halvtimme för att bränna kalorier som inte fanns i min kropp. 
Öppenvården blev oroliga angående min syn på mat. 
Jag förstod inte varför de var oroliga för jag kände mig inte sjuk som de sa att jag var. 
Jag satt inne på YouTube och kollade på videos om hur man skulle göra för att slippa äta. 
Hade jag haft permission från avdelningen till mitt hem så sa jag när jag kom tillbaka att jag hade ätit, vilket jag inte alls hade gjort.
Mat blev känsligt för mig, läkarna på avdelningen pratade om att ge mig lugnande innan måltider(men det rann ut i sanden) och öppenvården talade om att jag höll på att utveckla anorexi eller ätstörning uns.
De sa åt mig att sluta med detta för detta kunde bli riktigt allvarligt, jag förstod inte varför de sa så för jag tyckte att jag var jättetjock och äcklig. 
De tillät inte mig att väga mig som jag alltid ville göra.
Något år innan hade min pappa påpekat min kost som också bidrog till detta kaos. 
Jag minns att jag mådde jätte jättedåligt.
Eftersom jag inte gick ner så mycket som jag ville började jag försöka skada mig mer och mer. 
Nu har jag inte lika allvarliga problem med mat som jag hade då dock har jag det med självskada. 
Men mat är fortfarande väldigt jobbigt för mig för att det har varit mycket snack om dieter och så vidare bland min umgängeskrets. 
Jag har fortfarande perioder där jag måste ha koll på allt jag stoppar i mig men jag kan hanterar det annorlunda, oftast. 
Och jag tar inte längre mediciner som har ökad viktuppgång som biverkning. 
Vet dock inte om det var en ätstörning.





Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag tar en timeout från allt.
Igår låg jag på mage på golvet och bara lyssnade på musik.
Låg så i kanske 1 timme och mamma blev först orolig.
Hon trodde att jag mådde jättedåligt och så vidare.
Men jag mådde inte jättedåligt utan jag kände mig bara tom.
Egentligen borde jag vara förbannad, ledsen och deprimerad.
Istället kände mig mest apatisk.
Jag kände att jag inte orkar bry mig om saker längre.
Trots att jag är förbannad på slutenvården efter att ha läst min journal, där det bland annat stod massa felaktigheter som till exempel att jag skulle ha haft extra-vak vid flera tillfällen utan att jag hade det, att min lever är skadad och att man kontaktade vårdcentral men informerade aldrig mig om detta, att jag skulle vilja ha tvångsvård, att det var en manlig närstående till mig som tog sitt liv och att jag skulle ha hittat på att jag skadade mig själv på avdelningen för det inte syntes men ändå tvångsutskrev man mig för att jag hade självskadat. Stod även vid flertalet gånger i journalen att jag har komplex psykiatrisk problematik och att jag hade massa olika möjliga personlighetsstörningar. Något som egentligen borde få mig att skratta mitt i alla jobbiga och icke korrekta påståenden var att de stavade ALLTID fel på mina föräldrars namn.
Men jag fick inte fram något skratt.
Förut var jag arg och sårad för hur BUP, skolan, socialtjänsten, polisen, öppenvården, psykiatriska akutmottagningen och stadsdelsförvaltningen har behandlat mig men nu känner jag ingenting.
Det har varit en tuff period i mitt liv just nu, min mamma har kämpat med en sjukdom sen i augusti, det har skett förändringar både inom psykiatrin och dagliga verksamheten.
Julen bestod mest av ångest och tårar samma sak med nyår.
Önskar att jag fortfarande låg på golvet för det kändes som ingenting existerade förutom musiken.
Det var en skön känsla.
Kommer inte vara aktiv på bloggen eller andra sociala medier. 

Likes

Comments

Jag mår inte bra just nu.
Visst, jag har inte legat inne sen kanske juli?
Det näst senaste inläggningen innehöll både extra och dubbelvak, och det senaste innehöll ett självmordsförsök på avdelningen.
När läkaren ''A'' skrev ut mig i juli funderade jag vad vården höll på med.
Om en patient mår så dåligt att den är inlagd under LPT och försöker i 1 timme att ta sitt liv trots utan att personalen vet var personen befinner sig, hur kan man då två dagar senare skriva ut den patienten med motiveringen ''om du vill ta ditt liv så är det ingen vits med att du är här...''?
Jag har sökt vård efteråt men blir nekad gång på gång.
Varför?
''Patienten är för utåtagerande.''
Öppenvården hotar med tvångsvård men samtidigt vill inte sjukhuset ta emot mig.
Istället ska man kämpa på.
Men hur lätt är det?
Och hur kul är det att stadsdelen vägrar hjälpa en med boende när TVÅ läkare hävdar bestämt att jag kommer allvarligt skada mig själv och att suicidrisken är förhöjd när jag bor hemma?
Jag är på min dagliga verksamhet varje dag men jag klarar knappt att göra saker för mitt mående är på botten så jag skadar mig dagligen, samtidigt får jag inte stanna hemma för då kommer en coach och hämtar mig till enheten eller till psyk..
Dagligen tänker jag på att ta tabletterna som jag sparar på eller något annat, men det som stoppar mig är min pojkvän (ja, nu fästman till och med.) Vi klarade att vara i Paris i 6 dagar utan att jag gjorde något dumt. 
Ska börja med en stämningsstabiliserande ''Lamictal'', ska ge den ett försök och häftet från Shedo med tips på hur man ska hantera sina känslor. 
Jag försöker överleva varje minut, men det är tufft. 
I vissa situationer vet jag själv att jag behöver läggas in, som när jag för några veckor sedan trodde jag var efterlyst av myndigheter, pratade knappt i telefon för jag trodde den var avlyssnad, gömde mig och pillade i maten för jag trodde den var förgiftad. Folk bad mig söka akutvård men jag vägrade för att jag vet hur fucked up sjukhuset jag tillhör är. 
Jag gör allt i min makt för att slippa hamna där. 
Wish me luck! 

Likes

Comments

Herregud, vilken jobbig dag det var igår. 
Först hade vi SIP-möte utan en handläggare och jag försökte förklara hur dåligt jag mår. 
Kändes inte som psykiatrin förstod. 
Kanske ska få tillbaka min ätstörning, skära mig eller ta droger? 
Inom mig känns det som jag kommer få ett utbrott snart. 
Jag är så jävla less på att framstå som den glada och lugna tjejen. 
För det är jag inte! 
Jag är ett enda stort kaos med kraftiga humörsvängningar. 
Är jättesvår att förstå så folk lämnar mig. 
Hur som helst så tog vi en fika efter mötet. 
Jag och min fästman åkte hem till mig sen. 
Efter några timmar var jag tvungen att lämna honom. 
Då ersattes tomheten med separationsångest. 
Jag fick tillbaka mina tankar på intox som jag hade haft under mötet. 
Åkte hem. 
På kvällen blev något fel. 
Jag fick sån yrsel att jag knappt kunde stå på benen, hade en jättejobbig huvudvärk samt så hallucinerade jag (vissa föremål ändrade form). 
Blev tipsad att kontakta vårdguiden som kopplade mig till SOS för att det kunde vara en hjärninflammation. 
Vid midnatt kom en ambulans och körde in mig till akuten. 
Jag var där från halv 1 till halv 4. 
Läkaren sa att det inte var något allvarligt förutom att jag var uttorkad och ville ge mig dricka.  
Hon blev lite orolig när hon knappt fick kontakt med mig plus att jag låg och skakade. 
Men det berodde på min Asperger och att jag hade tagit min sömnmedicin. 
Fick en sjukresa hem, så kom hem strax innan 4. 
Stannade hemma idag från min dagliga verksamhet. 
På tisdag ska jag träffa min nya läkare. 
Känns inte bra. 

Likes

Comments

I fredags fick jag beskedet som förstörde dagen ännu mer.
Jag mådde redan jättedåligt.
Satt och stor tjöt på enheten.
När jag kom hem och öppnade brevet: avslag, kom tårarna tillbaka.
I princip hela fredagen satt jag och grät.
Pratade med mamma om min förtvivlan.
Dessutom var beslutet fattat på felaktig information.
''L har kontakt med psykolog A för traumabehandling.'' Well, jag har inte fått traumabehandling på 1.5 år och psykolog A har slutat.
''L har kontinuerlig kontakt med läkare G för medicinuppföljning.'' Nej bara nej.
''Psykiatrin kan tillgodose L's behov.'' Där kom käftsmällen.
ALLT jag har påpekat för min handläggare som inte funkar virar de ihop till något annat.
Till en jävla lögn.
Hade inte jag och min pojkvän en inplanerad Paris-resa hade jag tagit en stor jävla intox.

Fuck you, myndigheter! Ni lovar att hjälpa en, men när man väl behöver er hjälp sparkar ni på en som redan ligger.
Sluta lova en massa saker ni inte kan hålla.
Jag har redan problem med min tillit.
Och nu är den mer tilltrasslad.
I framtiden vill jag gärna att kommunen, BUP, polisen, soc, öppenvården, S:t Göran, BUP-akuten betalar min begravning.
Det är det minsta de kan göra. 

Likes

Comments

Många vet kanske inte om det.
Men jag har också varit elak mot en person.
Det var en tjej som jag inte gillade och störde mig på.
​​Jag tryckte ner henne gång på gång.
Fick henne att hata sig själv, skolka och skada sig själv.
När hon såg sig i spegeln kallade jag henne för ''monster'' eller ''äckel''.
Det gick så långt att jag skadade henne.
Jag slog henne så hon kom hem med massa blåmärken och andra märken.
Men jag kände mest att hon förtjänade det.
För hon var ju konstig och ett missfoster. 
Jag hatade henne från hela djupet av mitt hjärta.
Det blev som en vana, att vara elak och mobba den där tjejen.
Trycka ner henne fick mig att må bättre på något sätt.
Hon var inte värd något.
Dock ville jag sluta när jag fick reda på att hon överlevt självmordsförsök gång på gång.
Hon kommer nog alltid hata sig själv och det är tyvärr mitt fel.
Jag har förstört henne. ​

Jag är en mobbare.
Den jag mobbade var, mig själv.   shit!








https://open.spotify.com/track/4QVOTT9CM2ftSLwnYGNDjd








Likes

Comments

Jag fick återfall idag. 

Det gick inte att stå emot längre. 

Så äckligt jävla värdelös. 

Tur att hösten är här så man slipper visa alla. 

Hatar mig och ångesten, rösterna skriker att jag ska skada mig mer. 

Fuck it. 


Likes

Comments

Jag mår fruktansvärt. 
Så många motgångar nu: min läkare och min psykolog slutar om två veckor. 
Känns så jäkla jobbigt. 
Min läkare kunde se att jag har mer problem psykiatriskt än neuropsykiatriskt. 
Hon som har sett mina behov och varit en trygghet, henne ska de ta bort.
Och min psykolog som jag dock inte träffar längre, pga att jag mår sämre, men som jag hade påbörjat en traumabehandling med och lärt känna, henne ska de också plocka bort. 
Min KP på min dagliga verksamhet har bytt enhet. 
Personer som har försökt förstå mig och hjälpa mig, de ska tas bort. 
Till råga på allt så är min mamma sjuk (vill inte skriva på vilket sätt). 
Nu måste jag ta hand om sjuka föräldrar (min pappa är sjuk sen en lång tid tillbaka) samt släppa in tre nya personer i mitt liv. 
Jag har försökt söka vård akt men blivit hemskickad, trots att de i min journal skriver att de ska lägga in mig. 
Ingenting känns kul längre, allt tar emot. 
Jag ser liksom inget hopp längre, kommer säkert bli nekad b-hem. 
För jag tror inte längre på när folk säger ''vi ska hjälpa dig'' eller ''du kommer att må bättre''. 
Hatar att jag ska må såhär när jag ändå hade saker att se fram emot: Paris med pojkvännen, få se Gorillaz live med honom. 
Jag vet inte längre hur länge jag kommer orka med kriget som pågår inuti mig. 
Min tillfälliga kontakt som jag hade på öppenvården medan min samtalskontakt var på semester, sa åt mig att jag måste sluta tänka så negativt. 
Men hur ska jag kunna göra det när allt det här sker? 
Ska jag skratta när jag kommer se min mamma bli sämre och sämre, eller när min pappa kanske får en ytterligare stroke. 
Jag kan aldrig slappna av, pga katastroftankar. 
Aja, snart ska jag på fotbollsträning och på tisdag ska vi få spela på Stadion. 
Men det jag vill göra helst nu är att lägga mig under täcket och bara pausa livet. 



















Likes

Comments

​Jag fattar inte hur dåligt man ska behöva må för att bli tagen på allvar i detta land?
Började med att jag och mamma åkte in till akuten, för att några timmar senare få åka hem.
På torsdagen larmade en kompis, de ville köra in mig men jag hade tagit mina sömntabletter. 
Igår när jag var på öppenvården sa jag till min samtalskontakt att jag har planerat, förberett och satt datum. 
Hon ba: men du mår ju bättre och har massa framtidsplaner!
Jag: skit i, hälsa kommunen på SIP-mötet att de får betala min begravning, för det är det minsta de kan göra. 
Sen tog jag mina grejer och gick, hon sa: sluta Lydia...
Idag kom ambulans till dagliga verksamheten tack vare mig. 
De visste inte varför de skulle hämta mig osv och vart vi skulle. 
Satt på psykakuten någon timme för att sedan bli utsläppt pga självskadebeteende och de ansåg att jag inte mådde tillräckligt dåligt. Trots att jag sagt som det var. 
Mina röster blir bara starkare och starkare. 
Jag sa att jag inte kommer vara vid liv tills måndag, men ändå släppte de ut mig. 
Min pojkvän är skitarg och min DV är jätteoroliga. 

Jag ställer bara till det. :( 





Likes

Comments