"Jag har cancer" utbrast hon medan tårarna rann. Jag sjönk ner på soffan och höll andan. Knäpptyst. "Jag har elakartad cancer". Jag visste inte då att jag levde i ett hållet andetag, som om hennes liv hängde på det. Att det var därför det gjorde så ont. Vi satt ett tag innan jag bröt tystnaden och frågade "vad säger läkarna då, alltså hur illa är det egentligen?" Hon undvek frågan, slingrade sig ur den som med allting annat. "illa" svarade hon bara. Vi hade precis haft ett stort bråk, där hon skrikit att jag inte brydde mig om henne längre. Var aldrig hemma & bjöd inte med henne när jag skulle ut. Frågade aldrig hur hon mådde, egentligen. Nu var hon sjuk. Dödssjuk dessutom. Samvetet hann ikapp. Skulden över att först ha blivit arg tillbaka. Skuld över att ha sovit borta hela helgen istället för att vara med henne. Att inte ha frågat oftare hur hon mådde. Kommer hon att dö nu? Tänkte jag samtidigt som jag försökte hålla ihop. Avbokade arbetsintervjuer trots att räkningarna låg på hög på väg till inkasso. Tänkte att allt det där var så jävla oviktigt i jämförelse med vad som just nu var. Tog de jobbiga samtalen till anhöriga. Försvarade & hamnade i konflikter som förstörde viktiga relationer. Allt för att försvara henne. Precis som alla andra gånger, släppte jag allt. Hon var ju sjuk. Dödssjuk. Hur kunde andra vara så själviska och bråka med henne då? Jag accepterade det inte & bröt kontakten med människor jag älskade. Hon stod bredvid & lät det hända. Men allt var bara en lögn. Hon hade ju inte cancer. Var inte dödssjuk. Idag tänker jag ofta på det. Och undrar om hon någonsin kommer förstå felet i att ljuga om att man har cancer. Om hon kommer skämmas eller be om ursäkt för skadorna hon orsakat. Och kommer jag någonsin förstå hur man kan se sina barn i ögonen & ljuga om att man ska dö?

”Jag har cancer" utbrast hon argt. Och tillslut insåg jag. Att hon hade ropat cancer varje gång jag inte gjort som hon ville. Cancer eller vad hon än kunde lyckas ljuga ihop. Allt för att styra mina känslor till skuld gentemot henne. Allt för att hon skulle ha kontroll. Stå i centrum eller slippa ansvar. Så jag slutade hålla andan som om hennes liv hängde på det. Blod är aldrig tjockare än vatten.