En tickande bomb.

Jag känner mig som en tickande bomb. Jag har en bomb i min kropp. Jag vet aldrig när den kommer explodera. När den väl exploderar vill jag dö.

Det är fyra år sen jag åkte in till akuten med misstänkt magkatarr. Jag kved, jag grät, jag skakade av smärta.

Undersökningar, blodprover och slutligen röntgen.

Njursten.

Varken jag eller A hade koll på vad det var, en sten i njuren. De sa att många gånger kan man kissa ut den. Min var för stor för det. Fick med mig smärtstillande hem och läkaren på akuten sa att jag skulle få tid för att spränga stenen.

De kommande dagarna var hemska. Jag ringde till sjukhuset och bad om hjälp. Nekades. Var välkommen in till akuten om jag ville.  Tillslut fick jag ett brev hem där det stod att man inte ville spränga stenen eftersom den var för stor. Det skulle bli operation.. om åtta veckor. ÅTTA!

Jag grät, jag kved. Jag tappade livslusten. Ringde och bad att få prata med läkaren på urologen. Han ringde upp och tillslut ordnade han så jag kunde få min operation efter fyra veckor istället för åtta.

Det var ju alltid något. Under tiden fortsatte jag att åka in till akuten för att få morfinsprutor i skinkan eller magen. Det hjälpte inte så mycket och läkaren fick skriva ut en hel hög med piller. När vi skulle hämta ut dem på apoteket ville de först inte lämna ut dem eftersom en av tabletterna var så stark att man brukar ge den till cancerpatienter i slutskedet. Men de lämnade ut den.

De kommande veckorna låg jag i soffan och knaprade piller. Jag var så hög att jag inte kunde gå rakt.

A fick ta ledigt från jobbet för att ta hand om barnen, hemmet.. och mig.

Jag opererades tillslut. Fyra dagar på sjukhus eftersom jag hade dränering från njuren som skulle sitta i tre dagar. Jag återhämtade mig långsamt. När operatören och läkaren kom in för att berätta hur operationen gått, att de lyckades att ta ut stenen... så nämnde de även att jag hade en sten i den andra njuren.

Min värld krossades en smula. Trodde det var över. Men icke. Läkaren sa att den andre stenen satt där den satt och borde inte påverka mig.

Hann precis återhämta mig och börja må bra igen när den andre stenen började jävlas. Återigen en massa besök på akuten för att få morfin. Ringde urologen och bad om en telefontid till min läkare. Han ringde upp dagen efter och var ganska otrevlig och menade på att stenen satt där den satt och inte skulle göra något besvär. jag berättade om hur ont jag hade och han påpekade att det kanske kunde vara ägglossning, eller gaser. Med andra ord sa han att jag hade en fis på tvären. Innan jag la på lyckades jag tjata mig till en stenutredning. Urologen tyckte det vat onödigt och slöseri med tid men för att lugna mig så gick han med på det. Efter någon vecka hade jag en tid på njurmottagningen och gick hem med ett par dunkar som jag skulle fylla med mitt kiss i ett par dygn.

Jag lämnade in mina kiss-dunkar, tog en massa blodprover och väntade. Sen fick jag en tid på njurmottagningen. Jag fick en diagnos. Jag har en ovanlig njursjukdom som gör att njurstenar bildas lätt. HA! In your face, herr Urolog!

Det fanns en medicin att prova. Jättebillig, 800:- per burk. En burk i månaden. Jag testade i fyra månader sen la jag ner. Under de månaderna uppsökte jag akuten ett par gånger och var på röntgen två gånger. Stenen hade både vuxit och rört på sig. Ni vet den där stenen som satt där den satt och inte skulle göra något besvär.

Fick tid för att spränga stenen. Radiovågor använde man tydligen. Var så nervös att jag kippade efter luft när det var dags. Fick en sjukhusskjorta och tjusiga strumpor. Följde med sköterskan in i ett rum som såg ut som ett labb. Jag fick lägga mig på en säng med vatten under. Jättemysigt till en början. De satte igång maskinen och började skicka radiovågor på min njursten. Till en början kändes det bara som något vibrerade,  sen nöp, sen lite mer. Efter en halvtimme låg jag bara och grät. De fyllde på med medicin som skulle både lugna mig och smärtlindra. För en stund blev jag hög. Sen kom smärtan. De smärtlindrande till max. Jag grät. De avbröt.

Känslan var typ att de hackade med stenhugg, i en njure som redan var öm och känslig. Hade hellre fött barn.

Fick sen veta att den timmen de testade att spränga, gjorde att en minimal flisa från stenen lossnade. Inte mer. Jag vägrade testa igen och bad om operation istället.

Någonstans här började det lugna ner sig lite. Det blev ingen op eftersom de inte vill operera i onödan. Onödan?!
Jag förstod tillslut. Jag har redan en ärrad njure. Jag ska ha mina njurar hela livet och har inte fyllt trettio ens. De opererar om det verkligen är sista utvägen.

Och nu är det flera månader sen jag kände av anfallen. Över 1.5 år sen jag åkte in till akuten för ett njurstensanfall.

Men stenen är där. Så fint i min kropp... som en tickande jävla bomb.

Gillar

Kommentarer

7barnochfru
7barnochfru,
Men fy vad hemskt det låter, tänk att läkare ibland har så svårt att lita på vad man säger. Hoppas du slipper smärtan helt nu 💖nouw.com/7barnochfru
JoannaO
JoannaO,
Va jobbigt 😔❤nouw.com/joannao
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229