Vi får flytta ner en våning ner...

Det är det vi har väntat på.

att få flytta ner en våning innebar ett steg närmare hem...

Han hamnar i ett övervakningsrum de första dygnen, det är som uppe på biva.

I två dygn ligger Adam där och vi hälsar på som vanligt.

Sedan får vi ett eget rum och sover över där själva med Adam.

Den 24/9-Sover jag för första gången med mitt barn i samma rum, 19 dagar gammal, en väldigt speciellt och lite små läskigt steg då jag inte "känner"honom...

Känslan att ÄNTLIGEN, få sova med och vara nära ditt barn efter alla de här dagarna, trots kontroller då och då av sjukhuspersonalen så är detta ett stort steg fram för oss...

Vi kan för första gången på riktigt, börja skapa ett obrytbart band oss emellan, på ett sätt som inte varit möjligt tidigare...

Att våga älska ett barn som man inte vet om man får behålla" ?Känslan man känt innan har varit "hur?...hur ska man?

Jag hör ju själv hur det låter, det går ju liksom inte, att inte älska sitt barn, men av rädsla så försökte man stänga av den känslan, och kanske kan man säga att den-kärleken man kände överskuggades av all oro...

Adam behöver fortfarande syre då det sjunker när han sover.

så han får ha en tratt som ligger bredvid honom...men med tanke på hur mycket som tagits bort de här senaste dagarna och som han nu klarar sig utan så känns lite syre inte som en så stor grej...


Gillar