Beskedet...

Dagen före rutinultraljudet så var jag sådär nervös som de flesta är svårt att somna,tankarna snurrar runt i huvudet.

Rädslan för att barnet jag väntar kanske inte levde, att inget fanns där, (att fostret dött och tillbakabildats och absorberats upp av kroppen)

Dagen efter så sitter vi där, jag och pappan till barnet, tillsammans med andra förväntansfulla blivande föräldrar.

Jag ser blivande föräldrar gå in för ultraljud och komma ut igen. de flesta glada såklart, men jag ser en mamma, som kommer ut gråtandes...och jag tyckte så synd om henne...att hon var där ensam, utan stöd...

jag blir uppropad och vi hänvisas till ett rum för undersökningen.jag lägger mig på britsen och har en oroskänsla i magen, men ser så fort hon lägger ultraljudsdopplern mot magen att det är ett barn där och den lever!...glädjen överskuggas snabbt av att jag vid en närmare titt på hjärtat "ser" att det inte ser ut som de gjort med de andra barnen (har 4 barn sedan innan),kan inte säga vad jag såg men det såg inte ut som det skulle.

Säger direkt till barnmorskan det är något som är "fel", hennes svar var "ja det är ju det"...de orden ekade i mitt huvud, jag ville bara springa där ifrån.

Barnmorskan hämtar en kollega och visar in mig i ett annat rum, förmodligen med en bättre och nyare ultraljudsmaskin, kollegan ser "samma"fel, så hon går iväg för att ta kontakt med Karolinska i Solna för ytterligare ultraljud.

Under tiden så är vi kvar i rummet med barnmorskan som gett oss det jobbiga beskedet, jag grät väl mest men pratade med henne, och då sa hon att det var hennes första arbetsdag där , och då sa jag till henne "stackars dig som får ge ett sådant besked på din första dag", jag minns hur jag verkligen tyckte så synd om henne.

Den andra barnmorskan kommer tillbaka och berättar att , de kommer att höra av sig från Karolinska i Solna om en tid under eftermiddagen...(Fick höra att jag var den andra kvinnan den dagen som fått beskedet att mitt barn hade ett hjärtfel...då visste jag...den andra kvinnan...det måste ju ha varit den kvinnan jag såg komma ut gråtandes, jag bara kände det på mig...det är inget jag vet idag om det stämmer men det är vad jag tror)



Dagen jag aldrig glömmer:"

Skrivet 18/4-2017

"Ett datum för glädje, glädjen över att få se dig!

oro och sorg över att allt inte var som det skulle.

men också till att känna sig utvald.

utvald och speciell

För att jag kommer att fixa detta på ett eller annat sätt

Jag måste vara stark och tro på det

Det finns inget annat alternativ

Jag är utvald och har fått privilegiet att få just DIG.

För att jag fixar det!

Vi fixar det tillsammans


Jag har inte sett dig mer än på en skärm,

men jag har känt dig, dina buffar och knuffar.

vårt barn...ett syskon...ett barnbarn...ett syskonbarn...en kusin...ett LIV

Älskade lilla <3 barn

som vi längtar efter dig"

Jag ringer´min mamma och gråter,vet ju ingenting i det här läget, vad det är som är fel, tankarna om hur vida jag kommer få tvingas föda fram barnet,om det inte anses kunna överleva?kommer jag behöva begrava mitt barn? går det att operera?vad händer nu?

Många frågor men inga svar...

Gillar