en enorm ensamhet...


ENSAMHETEN...är nog en sak som jag inte räknade med att uppleva som jag gör...

När jag väntade Adam så visste jag ju att det skulle bli annorlunda men inte hur anorulnda...


Den ensamhet jag upplever denna gången beror mycket på att man inte har kunnat gå till öppna förskolan...en annars så fin gemenskap, där man träffar andra mammor/pappor och barn...man kan prata om och ge råd till varandra om allt...


Nu har min kontakt med folk till stor del bestått av sjukhuspersonal/vårdpersonal

vilken känns en aning smärtsamt att inse...

umgås inte ens med min egen familj som förr...

känns som att allt vänts upp och ner...


Jag är en väldigt social person och det sista jag vill är att vara ensam och isolerad...

Gick så långt att jag ett tag inte ens gick ut i dagsljus...för att jag inte ville träffa någon...eftersom jag inte hade Adam med mig...kände mig så tom utan honom...min älskade bebis...han fick vara hemma när jag skulle iväg och handla bland annat...på grund av infektionsrisken...

Så blev isolerad av flera anledningar kan man säga...

å ena sidan på grund av att jag inte träffade folk fast jag ville...

å andra sidan för att jag också undvek det...då jag inte kunde ha Adam med mig...

Sedan upplevde/upplever jag att många inte "vågar" ses (min upplevelse)


Har haft stor hjälp av fb-grupper där jag har fått stöd/hjälp/förståelse och fått känna mig som en i gemenskap och inte ENSAM...gruppen, hjärtebarn <3 ...där är vi många som "tyvärr" vet vad var och en går/gått igenom...alla är i olika perioder vad gäller ens barn hjärtfel...

Vissa har genomgått flera operationer andra gör sig redo för sin första...det betyder så mycket att ha NÅGON att prata med...

Gillar