Förlossningen och timmarna efter...

jag och Henke åker taxi till sjukhuset, vi ska vara där kl 07.00 men kommer dit till ca 06.30. jag ska få göra ett ctg för att se om det fanns en chans att få föda vaginalt, vilket jag tyckte var otroligt snällt,

Inser snabbt att det inte finns en chans, hjärtljuden ligger på 74-79 slag (normalt är ca 130-160)

Sköterskan tar mig snabbt till förberedelse för operation, hann inte ens skriva in mig på avdelningen, utan vi skulle dit direkt, jag skulle förlösas först,

jag var helr skräckslagen, skakade i hela kroppen, grät som ett barn, jag ville verkligen inte vara med om det här!, jag ville hem,

Kommer in på operationssalen, där de förklarar lite vad som ska hända och, hela jag skakar,

De förbereder, sätter dropp, och lite annat pyssel, pratar och försöker lugna mig.

när de sätter nålen i ryggen så skriker jag och rycker till (vilket men inte ska, man ska vara stilla), ber om ursäkt och gråter.

de lägger mig ner snabbt på sängen för att bedövningen ska ta ända upp till brösten

känslan när bedövningen börjar verka är att det kryper i benen, de blir varma och domnar bort, känslan när du vill röra benen men de lyder inte, du har ingen kontroll över dem, det var en underlig känsla.

De sätter upp skynket och börjar "tvätta" magen. de nyper och har sig för att försäkra sig om att bedövningen tagit som den ska.

jag ligger och skakar av skräck, ligger bokstavligen och fladrar med armarna, hade jag inte varit bedövad så hade jag nog lyft från sängen.

När de börjar skära i mig så känns det i liknelse med när man tar bort tandsten hos tandläkaren, den där skrapande känslan, när de rensar.

De tvingas knuffa upp honom då han sjunkit ner i bäckenet, har aldrig varit med om något liknande, de knuffade och buffade så otroligt mycket först för att få upp honom och sedan för att få ut honom.

Kände mig som ett köttstycke på en slaktarbänk, som bara knffades runt, jag var som ett stort blåmärke på insidan av kroppen, alla inälvor kändes misshandlade.

(jag kan för mitt liv inte förstå hur man i vissa fall "väljer detta frivilligt, framför en vaginal förlossning")- (min egen åsikt, alla har sina egen upplevelser av saker de varit med om)

Såhär i efterhand så ångrar jag att jag inte bad om att få bli sövd!


När Adam kommer ut får jag intre höra något skrik, han är väldigt medtagen, får en 2,a i poäng, han förds in i rummet bredvid, pappa följer med in dit, fotar, och kollar läget.

När Adam väl börjat skrika så gläntar en sköterska på dörren så att jag ska får höra |<3, pappa kommer och visar en bild, innan han försvinner igen.

Där ligger jag fortfarande och skakar, fattar inte själv att det är möjligt.

En sköterska kommer in och lägger Adam mot min axel så jag får se honom en liten stund, för att sedan försvinna in med honom i rummet igen.

När de sytt ihop mig så får jag rulla in i sängen intill rummet där Adam är och får hjälp.

Han har det lite jobbigt med syret, kontrollerar värden.

Jag får hålla hans lilla hand och hinner ta lite kort på honom, innan det är dags för mig att åka till "uppvaket" för att kontrollera mitt blodtryck, syre, puls mm.

Och att bedövningen ska släppa lite innan jag får komma upp till avdelningen.

Jag får den berömda smörgåsbrickan, men denna gången i min ensamhet, övergiven, ledsen , rädd, så är ett sorgligt minne.

Tack fina Mahtab för att du kom förbi och besökte mig, vet ärligt inte hur många timmar du stannade, det var guld värt!, betydde verkligen så otroligt mycket.

Adam förs till neonatalen tillsammans med sin pappa på nya karolinska för kontroll av hjärtat och hans värden. jag är kvar på gamla karolinska.

Jag vill komma upp så fort som möjligt för att kunna få komma till min son. Henke och jag har telefonkontakt om vad som händer.

De har under ultraljudet av Adams hjärta upptäckt att han inte har det hjärtfelet de hela tiden sett när han låg i magen, han har ETT ANNAT hjärtfel!

Jag får inte träffa Adam under nästan 12 timmar från det han föddes, då jag blev rullad över till honom i min säng.

Jag får ha honom vid mitt bröst, vilket betydde oerhört mycket för mig, vad jag inte visste då var att det skulle dröja innan nästa gång...

Jag börjar pumpa bröstmjölk för att jag så gärna vill ge honom det jag kan, vill att han ska få den första viktiga mjölken.

Gillar

Liknande inlägg