Efter första operationen...

Vi har nu hamnat på Biva (barnintensivvårdsavdelningen)

När vi kommer dit så är de inte riktigt klara med att ha installerat Adam i rummet,

så vi får vänta i ett "anhörigrum" tills de är klara.

efter en stund så är det dags att gå in till honom.

förväntansfull över att få se honom,

samtidigt som känslan av rädsla, av vad som väntade oss på andra sidan dörren.

Det finns nog INGENTING som kan förbereda dig på hur det kommer vara att se ditt lilla barn (i mitt fall 2 dagar gammal)

uppkopplad till en massa slangar för bland annat mediciner (var som mest 11 "kassetter" med olika läkemedel som han fick),

Övervaknings utrustning - syre, puls, blodtryck och ekg på en, respirator, en inkopplad "pacemaker" som var kopplad till den dosa utanför kroppen, (den skulle hoppa in om hjärtat inte slog som det skulle), men den skulle bara behövas tillfälligt,  en dosa som via elektroder mätte aktiviteten i hjärnan och njurarna.

Har säkert glömt något för det var så mycket grejer.

Men det värsta av allt var nog att se mitt barn ligga där med öppen bröstkorg under omläggningen och tillfälligt "skydd" över.

Man såg hur omläggningen mer och mer färgades röd av blod, och att se det lilla hjärtat dunka där under, var väldigt overkligt och läskigt att se.

Var ju ingen som tvingade mig att se det men ville det oavsett hur rädd jag var.

Sedan såg man det ju inte hela tiden, han hade ju en filt över för att hålla värmen.

Det man såg direkt när man tittade på monitorn var att hans värden var åt det normala håller om man jämförde med innan

och jag såg snabbt att hans naglar hade fin rosa färg under, innan var de blått.

varje dag gjordes röntgen, gjordes även ultraljud på hjärtat (men minns inte om det var varje dag det också), för att se så att det såg bra ut och inte tillkom komplikationer.


"ett tips som funkade för oss var att vi faktiskt insåg att vi som föräldrar hade olika behov.

olika behov av att träffa Adam, jag kände att jag behövde komma dit så snabbt som möjligt, medan pappa kanske tyckte att komma dit till lunch var bättre för honom.

Så vi kom överens om att vi går dit när vi själva "känner för det", så ibland var bara jag där , eller bara han, eller båda,

men på så sätt undvek vi något som lätt hade kunnat bli en konflikt och då antagligen en väldigt ofta återkommande,

med tanka på tiden vi var där"

Gillar