bröstkorgen sys ihop igen.../underbara sköterskor...

Tre dagar senare så var det dags att stänga bröstkorgrn då svullnaden lagt sig så pass att det var möjligt att sy ihop.

Sköterskorna i Lund, ja hur ska jag rättvist kunna beskriva dem, fantastiska, underbara stöttande förstående, ja orden är många.

De var verkligen på rätt plats kan jag säga.

Två av dem (Eva-Marie och Alexandra) kom jag extra nära, då det hade sina pass ihop bara oss (tror jag)

de var där nästan dagligen, måste ju ha lite ledigt de ockkså.

Man fick så bra kontakt med dem,

och det kändes så lättsamt med dem trots den svåra situationen man befann sig i.

Det var lika okej att gråta, som att faktiskt skratta och känna glädje mitt i eländet man genomgick,

För jag jag skrattade faktiskt en del, och det har jag dessa underbara människor att tacka för.

Man behöver få känna glädje utan att känna skuld fast den man älskar kämpar för livet.

Man blir som en familj med dem som jobbar på Biva, deras uppgift är att se till att den du älskar mår och ska ha det så bra som möjligt.

Jag personligen förstår inte hur man kan jobba med svårt sjuka barn, jag skulle inte fixa det, se små barn vars liv hänger på en oerhört skör tråd, och på det ta hand om förstörda föräldrar mitt i ovisshet och sorg,

Det är ju tur att vi alla är olika och är gjorda för att arbeta med olika saker.

Det jag tyckte var väldigt jobbigt, det var när tanken slog mig, att de på Biva känner mitt barn mer än jag själv, det var ett otroligt jobbigt ögonblick, minns den känslan som igår.

Visst jag kom med maten till honom men jag kände honom inte...

Jag blev uppmuntrad att skriva dagliga anteckningar, för att minnas senare när vi hade den tiden bakom oss,

så jag skrev en liten punkt varje dag för att sedan minnas dag för dag vad som hände.

Det var ingen som kunde säga hur länge vi skulle vara kvar i Lund, allt berodde ju på hur det utvecklade sig med Adam.

Gillar