Den oroliga väntan...

Jag väntar hela resan hem på att någon ska ringa från sjukhuset...när jag kommer hem så börjar jag att googla för att kanske på något sätt kan hitta något som kan lugna mig,

På pappret från ultraljudet står det vsd? och något mer som jag inte minns idag...

hittar lite information och hjärtfel på barn via hjärt-och lungfondens hemsida, och kommer fram till två möjliga fel som det skulle kunna vara.

Jag behöver information för att känna kontroll och bli lugn.

samtalet väntade jag på hela dagen, men det kom aldrig...

Även hela nästa dag går, och jag håller bokstavligen på att bli galen, av oron över mitt barn! Så jag bestämmer mig för att ringa till barnmorskorna i Liljeholmen där jag var på rutinultraljudet, och frågar hur lång tid jag ska behöva vänta. Hon som svarar ber om att få ringa upp mig efter att ha kollat upp vad som hänt.

Hon ringer tillbaka efter max 5 min, och säger att jag hade en tid igår, men att det blivit en miss och jag hade inte blivit informerad, så får en ny tid senare samma dag.


Kommer in till gamla Karolinska i Solna för ultraljudskontroll,vi pratar lite innan, och tar upp pappans syndrom (22q11, ett ovanligt syndrom), om det hjärtfel han hade, och som var ett av de hjärtfelen jag själv misstänkte att vårt barn kunde ha Hon kontrollerar bebisen noga mäter olika delar av kroppen och tittar extra ordentligt och intensivt på hjärtat såklart

Vi väljer där att ta reda på könet på barnet,

Det är en liten pojke, en Adam,

Jag kände att jag ville veta. Då jag under de andra graviditeterna aldrig tagit reda på könet, och då vet hur det låter...från folk...

åh, vad blir det?

"jag vet inte, men det spelar ingen roll, det blir ett barn i alla fall"

bara det är friskt...

"fast det vet man ju inte, finns ju inga garantier"

Kände bara inte att jag orkade att höra det "bara det är friskt" och få det kastat i ansiktet varje gång...utan då kunna välja och till vissa bara säga att det är en pojke, och de som verkligen känner mig vet ju mer än det.

Läkaren kommer fram till att det är en Fallots det rör sig om, men att en kollega även ska titta vid ett senare tillfälle för att se så de ser samma sak. Hon börjar prata om att göra ett fostervattensprov, men jag sa direkt att jag inte var intresserad av det då jag hade 1 på 20.000 för DS...och att det i min värld är mer troligt att barnet ärvt pappas syndrom då det är 50/50, och skulle det vara ett barn med DS så är det välkommet det med var min kommentar.

Kollegan som träffar mig ser samma sak, jag börjar fråga om förlossningen, då jag INTE vill göra kejsarsnitt, det finns inget som hindrar att man kan föda vaginalt bara för att barnet man väntar har ett hjärtfel sa han, gud vilken lättnad jag kände!


Gillar