No. 12 Jag dog lite grann men min själ började läka

Efter det jag sett hatade jag honom.

Efter det han gjort min mamma var jag rädd för honom.

Efter att mamma började smygdricka igen släcktes mitt hopp.

Efter mammas oförmåga tog jag ansvaret och jag gjorde så gott jag kunde.

Efter att jag skiljdes från min lillebror dog jag lite grann, men efter ett tag började min själ att läka.


Ja, min mamma smusslade med flaskan för att klara av styvfar när han kom hem från jobbet och puben. Grannarna ringde på polisen när bråken blev för högljudda, de satte handfängsel på styvfar och tog honom ifrån oss.

En lättnad som är svår att beskriva, men jag vet att mamma hävdade sina egna misstag, att hon varit klantig, ramlat och skadat sig, så styvfar kom tillbaka. Polisen synade mamma och hennes klantighet höll inte i längden. När polisen varit hos oss ett par gånger satte de honom i fängelse och mamma började dricka allt mer, förmodligen av någon dum jävla skuldkänsla hon inte borde haft.


Hon kunde inte ta hand om min lillebror, inte sig själv och hon kunde inte ta hand om inte om mig. Jag dök inte upp på dagis när jag skulle och kom jag dit på morgonen kanske jag inte blev hämtad på eftermiddagen. Jag var mest hemma och försökte så gott jag kunde rå om min bror och mor. Mamma ville bara bli full, blev full, var full och fick väl skuldkänslor för det också.


Lillebror skrek, jag skrek och mamma drack. Den onda spiralen varade ett tag, fast inte speciellt länge, iallafall inte för mig och lillebror. Mormor och morfar kom och hämtade mig tillsammans med en annat par som såg snälla ut och en dam i klackskor, kjol och ett bestämt uttryck. Mamma gav efter utan större invändningar.


Det andra paret fick min lillebror. De tog honom ifrån mig.

Och mormor och morfar tog mig ifrån honom. Jag grät. Inte för mammas skull, inte heller för min egen skull, utan för att jag inte skulle få ta hand om min lillebror. För att jag som kände honom bäst inte skulle få vara honom nära, inte kunna rå om honom, inte skydda honom eller trösta honom när han blev ledsen.


Den dagen då vi skiljdes åt olika håll på gården utanför dörren in till trapphuset dog jag lite grann, men hoppet om att min lillebror skulle få ett bättre liv hos sin nya familj gjorde snart att min själ började läka.


Kram

Himelia

Och tack för de fina kommentarerna ni skriver, de värmer i mitt hjärta<3


Rubriken är tagen från en Timbuktu-låt, jag älskar den raden.

  • 264 visningar

Gillar

Kommentarer

Madde
,
Vad tragiskt att du inte fick växa upp tillsammans med din kära lillebror. Hoppas han fick god omsorg hos den nya familjen i alla fall. Har ni någon kontakt idag? Kramis
Himelia
Himelia,
Jo då, vi fick ha kontakt och idag står vi varandra jättenära:)
nouw.com/himelia