Det hade varit så najs om jag vaknat upp nu på morgonen, druckit mitt kaffe, klätt på mig ytterkläderna samtidigt som jag i farten tryckt i mig den sista biten av ostmackan, öppnat dörren och där och då hållit på att snubbla över en stor svart hockeytrunk.

Det hade varit så najs om någon snäll varelse, en god människa eller gott väsen ställt väskan där för att just jag skulle snubbla, stanna upp för en sekund och nyfiket öppna upp trunken.

Det hade varit så najs om just den hockeytrunken som stod utanför min ytterdörr var fullpackad med lust. Alltså typ oändligt med lust, eller iallafall just så mycket lust som en hockeytrunk kan innehålla innan sömmarna spricker och dragkedjan inte går att få igen, inte ens om man hoppar, sätter sig på väskan och försöker.

Det hade varit så najs att kunna plocka fram ett uns med lust just nu. Ta upp en handfull och stoppa i jackfickan för att sedan ha möjligheten till att kunna pytsa på med lust när det faller på.

Jag skulle verkligen vilja ha en sådan hockeytrunk.

Det hade varit så najs. 

Kram på er<3

Den vidriga doften av redbull blandad med cigarettfimpar doppade i ölburksslattar och andedräkten av sura uppstötningar kändes redan i hissen på väg upp.

Klockan var inte mer än halv sex på morgonen när jag traskade hemåt efter en sömnlös natt i de ledsnas och övergivnas rike.

Tankarna susade omkring där inne, det var svårt att hålla reda på rätt och koppla rätt, de stannade liksom inte kvar tillräckligt länge för att jag skulle ha en chans att läsa undertexterna.

Det gick inte att pausa uppspelningen, inte heller spola tillbaka och titta om från början.

Tillstymmelse till huvudvärk, inte nödvändigtvis självförvållad i och med dryckesintaget några timmar tidigare, kanske inte heller orsakad av den skeva sovställningen i tvåsitssoffan hemma hos J. Hursomhelst började det skava på insidan av ögonlocken och spänt strama från mitten av huvudsvålen och ned över bakhuvudet, nacken för att slutligen vira in sig bakom skulderbladen.

Illamåendet bubblade i strupen när jag vred ner handtaget och klev in i hallen.

Tårarna luckrade upp mascaran som jag bara en liten stund tidigare bättrat på framför badrumsspegeln hemma hos J.

På dörrmattan ett par skor jag kände igen, ett par skor av dammodell och de var inte mina.

Skinnet knottrade sig olustigt av obehag och varenda litet fjun på min kropp stod rätt ut.

Intensivt stånkande och snörvlande gråtattacker.

Dörren till sovrummet stod på glänt.

Svart spets bh golvet; inte min.

Kille utslagen på mage med rumpan bar upp i vädret; igår min.

På min kudde; inte jag.

PÅ MIN FUCKING KUDDE, INTE JAG!!!

”Det är inte dig det är fel på, det är mig.”

”Nej! Jag vet att det är mig det är fel på, men du... Du älskar ju mig för det, visst gör du?”

Tystnad...

Vi hade druckit en del vin, det hade vi. Jag såg hur du och dina vänner klunkade direkt ur Jägermeisterflaskan. I soffan satt ett nyfunnet par och hånglade, nästan lite för intensivt bland folk. Det skulle bara vara du, jag och några få utvalda gäster, det dök upp fler än så, långt många fler än så.

Jag låste in min på toaletten och öppnade badrumsskåpet, svalde kvickt ned en tio milligrammare, tittade mig själv i spegeln och hyperventilerade några minuter. I hallen stod en brud och rökte samtidigt som hon försökte få av sig sina stövlar, hon askade rätt ut och tog ett par djupa halsbloss innan hon fimpade ciggen mot väggen. I sin korta svarta kjol stegande hon och hennes väninna in i lägenheten, förbi mig utan att säga hej.

Det dröjde inte länge innan hon hade höjt volymen på stereon och börjat åma sig framför killarna i soffan. Min sambo sa ingenting, han tittade på henne med intressanta, trånande ögon.

Jag gav honom en sur blick och han förstod. Vi gick ut på balkongen och började gräla. Det klirrade till inifrån vardagsrummet när mina Orreforsglas träffade marken. Någon dude stöp över soffbordet och tog med allt i dudens väg ner i fallet.

Jag blev förstås ledsen och började gråta. Mina vänner hade gått när festen började spåra ur och jag försökte få tag på dem när jag slog igen ytterdörren och lämnade festen bakom mig. J svarade och jag fick komma dit.

På vägen fick jag ett sms:

”Förlåt för det jag sa. Det är inte dig det är fel på, det är mig!”

Jag ringde upp på en gång och sa med gråten i halsen:

”Nej! Jag vet att det är mig det är fel på, men du... Du älskar ju mig för det, visst gör du?”

Och sen... Tystnad i luren, fram tills klick, tut, tut, tut...