En efterfrågad update

And some motivation...

"No post on Sundays. Not one blasted miserable...". Vem sa?

Hej på er mina finisar! Hoppas ni mår bra och har en fin helg. Jag fick lite kommentarer på mitt tidigare inlägg med frågor om hur läget är just nu och lite önskemål om en uppdatering. Tycker det är så otroligt fint att ni frågar och bryr er, att ni tänker på mig. Det betyder massor, och jag har verkligen tagit åt mig av alla fina ord och all pepp. Tack för er stöd <3 Ni är verkligen riktiga stöttepelare. Så här kommer en liten uppdatering på läget just nu, kommer dock inte gå in jättemycket på detaljer och så men lite kan jag berätta.

Jag kom alltså upp till Stockholm i onsdags, åkte klockan 4 på morgonen. Gissa om jag var trött på kvällen sen? Helt svimfärdig. Fast det är lite så jag känt mig jämt och ständigt nu det senaste i för sig. Dom senaste veckorna har verkligen varit omtumlande. Det har hänt så mycket, känns som det gått ett helt år när det egentligen är ungefär en månad...
Anyways, nu är jag på plats i Stockholm igen och det är otroligt mycket blandade känslor. Jag är inte på samma ställe som jag var på första gången, utan på en av Mandos andra kliniker vilket känns bra. Det är skönt att liksom börja om eller vad man ska säga. Dock är det ju extremt rörigt och snurrigt med alla nya ansikten och namn, och jag har inte hunnit träffa alla i personalen ännu. Men det ger sig ju så smått.

Just nu är jag väldigt snurrig och har inte riktigt landat än. Igår och idag har jag haft sån jäkla hemlängtan. Men jag antar att det är bra också för då vill man ju kämpa mer för att komma härifrån. En personal sa till mig nu precis innan: "Du ska inte trivas här. Du ska ju vilja härifrån". Och det är ju sant.
Jag känner att jag har med mig kunskap från senaste gången jag var i Stockholm, samtidigt som det är att börja om helt på nytt. Bara det här att acceptera att jag inte är i skick eller stånd att göra nånting av det som jag brukar. Att tvingas ta det lugnt och vila... Det är fruktansvärt svårt att brottas med, och dagarna är 200% kämpande. Jag förnekar ju fortfarande allvaret men försöker att komma ihåg allt som hänt på sjukhuset det senaste osv.

Så nu ska jag jobba för att ta en stund i taget, våga lita på personalen direkt och inte vänta flera veckor sen sist. Jag har ju en lista på hur jag behöver göra saker och ting annorlunda denna gång. Do the same, get the same. No no, not this time. This time will be different. Fast det är svårt att hålla fast den beslutsamheten, den kommer och går ca 10 gånger per minut.
Om ni undrar fler saker så fråga jättegärna i kommentarerna, så svarar jag på det som känns okej att svara på <3

BTW, jag hade en såååå mysig dröm om Cole Sprouse inatt. Och nej, det var inte en SÅN dröm. Den var helt påklädd och oskyldig haha. Vi bara hängde, det var gosigt och jag hade en så trygg känsla i drömmen. Han är en av mina stöttepelare, precis som ni <3

PUSS & KRAM hörrni! <3

Gillar

Kommentarer