Gud vad ni kommer lessna på mig nu alltså, men jag kommer tjata om den här klänningen som jag skrivit om i ett annat inlägg. Jag kommer tjata MYCKET om den, för jag kan helt enkelt inte släppa den. Den är precis som Cole Sprouse säger om minions:

"I can´t escape minions, for some reason. I see them in my sleep now, because they fill the internet, and my mind and my retailers when I leave the store..."

Precis så är det med den här klänningen! Eller ja, typ. Inte riktigt eftersom det är jag som VÄLJER att hela tiden gå in och titta på den haha!

Här har jag i alla fall satt ihop några olika outfits med den klänningen. Min första tanke med en maxidress var att jag bara skulle ha den, väska, solbrillor, sandaler och eventuellt min solhatt. Men sen började jag fundera lite och kom på lite annat kul som jag blev supertaggad på! Check this out! <3

Chunky Sneakers / Polotröja / Läppstift / Maxiklänning / Handväska / Scrunchie med pärla

Skor / Basker / Backpack / Solglasögon / Kappa

Solhatt / Sandaler / Solglasögon / Maxiklänning / Stråväska / Läppstift

Scarf, Sneakers, Solglasögon, Armband

Skor/ Väska/ Mössa/ Choker/ Nagellack

Den första är väl den som känns mest "utmanande" för mig då det både är mönster-mix med väskan och klänningen, och en tröja under. Men jag tror faktiskt det skulle bli riktigt coolt! Berätta gärna vad ni tycker, oavsett om ni gillar det eller tycker att det är fruktansvärt haha!
Ta hand om er,
PUSS & KRAM! <3 <3

Hej bästa ni! Första inlägget på en vecka ungefär. Kommer inte skriva något om hur veckan har varit. Men jag vill bara kika in här och säga... Ja, att jag är helt mållös och framförallt TACKSAM över alla fina meddelanden och kommentarer jag fick efter mitt senaste inlägg. Det var tveksamt ifall jag skulle skriva det först men sen när jag klickade på publicera ångrade jag det inte en sekund. All pepp, all förståelse och alla råd, kramar... All styrka ni skickade. Det betyder SÅÅÅÅ så mycket!
Även om jag inte riktigt kan ta in allt så gör vetskapen om att ni läst, uppskattat, tagit er tid att faktiskt stanna upp och skriva till mig (MIG... Hilma, som enligt mig själv är så ointressant att tapeterna lossnar) så jäkla mycket! Känner mig inte ensam i detta på samma sätt när jag påminner mig själv om alla er som kikar in här.

När jag vet att min blogg uppskattas, så som jag vill att den ska göra, blir det ännu en motivationssten i den nya vägen jag försöker bygga upp framför mig att faktiskt bli bättre. För jag vill visa upp något friskt och hälsosamt på min blogg. INTE trigga eller förespråka för ett sjukt liv. Det är ingenting jag vill stå för. Jag förväntar mig aldrig att jag ska bli en förebild på det sättet, men OM det är någon som blir inspirerad av mig på något sätt ska det inte vara något sjukt jag "inspirerar med", om ni förstår hur jag menar. Men det är också svårt när man inte riktigt har någon annan identitet för tillfället. Eller det känns inte så...
Men då är det tur att det finns mode och stil! Där kan man dyka in och det är där jag just nu fokuserar på mitt friska jag som bäst känns det som. Låter kanske löjligt.

I alla fall, ville bara säga tack till er alla. Verkligen,
STORT TACK FÖR ALLT STÖD! <3 <3 <3

Vet inte riktigt alls hur jag ska börja det här inlägget faktiskt... Har gått och tänkt på det ett bra tag nu, men det var inte för ens jag läste @emmaengstrom´s inlägg om sitt beslut att ta emot hjälp som jag faktiskt bestämde mig för att skriva det. Att skriva ett uppriktigt inlägg om min situation jag också.

Ni som läser min blogg vet antagligen att jag i början av april avslutade en jättelång inskrivning på Capio Ätstörningscenter i Varberg. Jag hade då varit inlagd där i 2 år och 8 månader... Alltså hur stört lång tid är inte det!? Jag skäms alltid när jag ska berätta för någon hur länge jag var där. Och speciellt nu, när saker och ting ändå gått åt helvete. För det är precis vad dom har gjort. Käpprätt åt helvete har det gått, och det har gått fort. Nästan direkt när jag kom hem märkte jag att jag inte kunde hålla anorexin i styr, att det blev ett för stort steg från att ha varit inlagd och sen flytta hem och bo själv. HUR kan det ens vara möjligt att man efter så lång behandling och så mycket hjälp inte ens klarar sig en månad utan att dom sjuka tankarna och beteendena tar över?! Gud vad jag ältat och hatat mig själv för detta... Men nu har jag insett att det helt enkelt var så att min anorexi var stark och styrande även i Varberg, fast där var jag "tvungen" att göra dom saker som i alla fall höll det på rätt spår, men jag lyckades ju inte vara direkt självständig där för det behövdes liksom inte.
Sen säger alla runt omkring mig att min autism också påverkar jättemycket på många sätt och räknar upp alla saker som gör det mycket tuffare för mig på grund av den. Det känns nästan som en ursäkt... en ursäkt för att inte erkänna att jag är svag, dum och inte kämpar tillräckligt hårt.

Jag har ju skrivit många gånger att jag inte varit redo att berätta om allt som hänt, att det kommer i ett annat inlägg, att jag inte befunnit mig på hemmaplan i perioder osv. Jag har bott hos mina föräldrar ett par veckor här i vår på grund av att det backade så fort, men jag har även varit inlagd på psykiatrin i Falköping på grund av dåliga värden och påverkan på hjärtat. Man tycker ju att en sån sak ska få en att hajja till lite. Fatta läget. Fatta att jag faktiskt SKADAR mig själv jättemycket genom att leva med den här sjukdomen. Att jag inte KAN leva med den. Och jag fattar... Det är inte det. Det är bara att jag inte vet hur jag ska bli fri.
Mina föräldrar har pratat massor om att jag behöver söka mer hjälp. Behöver hitta ett annat ställe att få behandling på för att komma ur detta once and for all. Men jag har bara nickat och inombords tänkt "no way! Jag har spenderat över TVÅ ÅR i behandling! Det behövs inte mer, jag behöver bara ansträng mig mer. Det SKA gå!".
Jag har vägrat att inse att viljan inte är starkare än anorexin. Vägrat att inse att praktiken, stallet, familjen, drömmarna om framtiden och planerna för sommaren inte ger mig styrka nog att jobba framåt här hemma. Bara tanken på att behöva läggas in igen, vara borta ännu mer från det här hemma, har gett mig sån jäkla ångest att jag bara velat skrika.

Men för några veckor sen insåg jag allvaret i att fortsätta bo hemma... Jag insåg att jag inte har något annat val. Mamma hade skickat en länk till mig om en behandling uppe i Stockholm. Mandometer Kliniken. En lite annan form av behandling än jag testat tidigare, och det var just det som fick mig att tänka att det kunde vara idé att söka dit... Jag stod i förtvivlan och läste på deras hemsida och tänkte "Detta är mitt sista halmstrå! Går det inte nu så går det inte alls". För det känns verkligen så - att detta är mitt sista hopp. Jag har fått så otroligt mycket hjälp genom mina år med den här jävla sjukdomen att jag inte kan fatta hur jag fortfarande är helt fast i den.
Men jag försöker tänka att jag inte varit redo att släppa taget tidigare... Men det är jag nu. Jag är så sjukt satans redo att få tillbaka mitt liv. Livet jag inte haft sen tretton års ålder. Jag vill inte styras av tvång, rädsla, stress självskadebeteende och plågeri och hat mot mig själv och min kropp. Jag vill inte ta mig igenom dagen, gå och lägga mig och tänka "fan vad skönt att den här dagen äntligen är över" och inte kunna känna någon glädje över något. Jag vill inte vara ensam en midsommarafton till... Inte kunna träffa någon på grund av mina sjuka rutiner som jag måste hålla på med för att inte få panik. Inte kunna tillåta mig att sitta ner för ens på kvällen då jag är helt utslagen, inte tillåta mig att slappna av om jag inte kört helt slut på mig under dagen.

Jag har fortfarande svårt att ta in allvaret i situationen... Det har jag nog haft hela tiden, speciellt nu det senaste när det backat så mycket. Läkaren säger till mig hur allvarligt och farligt illa läget är, med hjärtat och kroppen, men jag bara nickar och kan inte ta in det. Känns som jag har en barriär inombords som inte riktigt släpper in den fakta jag får av experter och läkare. Hittar bortförklaringar. Jag har gått som i en dimma ända sen remissen skickades till kliniken i Stockholm och försökt att ta mig igenom dag för dag liksom. Inte släppt ut paniken inombords så många gånger utan bara kört på för jag är rädd att om jag bryter ihop kommer jag inte kunna resa mig upp igen. Isolerat mig väldigt mycket för att slippa prata om situationen.
Men nu är det definitivt. Jag ska upp till Stockholm på tisdag. Bilen kommer klockan 05:05 och då åker jag iväg för att släppa kontrollen helt och överlämna mig åt andra som jag inte känner till. Om jag är rädd? Helt jävla skräckslagen! Men jag är ändå fast besluten att göra den här förändringen. Hilma och anorexin ska inte leva ihop längre, och jag hoppas att jag denna gång kan komma åt det där inom mig som jag aldrig gjort tidigare, som gjort att jag inte kan bli fri. FUCK ANOREXI!

Shit vilket långt inlägg detta blev! När jag väl kom igång att skriva visste jag inte hur mycket jag skulle släppa ut eller vad, det bara kom liksom... Vet knappt vad jag skrivit. Får nog ägna ett till inlägg åt detta och avsluta nu.
PUSS & KRAM mina fina läsare <3

Fick en så himla fin present av min älskade vän och hennes familj igår. En lycka-till-present, som fick mig att lipa något rejält. Av tacksamhet över mina underbara vänner och min underbara familj. Skulden man känner gentemot dom som alltid funnits där för en och aldrig gett upp hoppet och som gång på gång ser en falla tillbaka, den skulden är hemsk. Jag vill visa dom nu en gång för alla att jag inte bara kastar deras kärlek åt sidan.