Vi har vetat ganska länge att det finns ögonoperationer utöver den jag gjort , som jag kan göra för att kunna justera hur mycket ljus mina ögon ska ta in precis som irisen i ögat ska göra. Problemet har varit att jag inte får göra den förens jag är myndig och mina ögon är fullvuxna pga massa komplikationer som kan hända , vilket innebär att jag kan va allt mellan 18-30 år för att få göra dem om jag verkligen har otur så kanske ännu längre.
Frågan jag ställer mig varje dag är ; är de lönt att riskera så mycket för att bara kanske få se lite bättre? Hur mycket kommer jag ändras efter allt?
Inte ens läkarna vet när de är lämpligast att göra operationerna eller vilka komplikationerna kan bli och hur stora eller små dem kan bli. Allt är så osäkert för ingen är såpass utbildad inom detta ämne vilket är riktigt tråkigt!
Många säger att de är väldigt onödigt att riskera så mycket men hade dem tänkt och sagt samma sak om dem va i min sits? Efter de jag gått igenom pga dehär? Hade dem velat vara så begränsade när de gäller vardagen , jobb men också träning?

Många tror att jag inte är ljuskänslig utan jag är som vilken person som helst bara att jag har ett handikapp som inte syns så väl. Men pga min funktionsnedsättning så är jag faktiskt väldigt ljuskänslig pga att jag inte har någon iris ( färg på ögonen ) för de är just den som ändrar hur mycket ljus man ska få in i ögonen och ni kan nog föreställa er hur de skulle vara om ni inte hade de utan ljuset bara kom rakt in och ni inte såg något alls.
Många säger även att de är konstigt att jag bara kan göra vissa saker men inte allt och de är också pga ljuset från lampor och solen osv och de är för att de bländar såpass mycket. Jag kan tillexempel inte spela brännboll om jag inte såvida vill få en boll i ansiktet hela tiden😂
Eftersom jag är extremt ljuskänslig så måste jag gå runt med solgalsögon hela tiden även inomhus i värsta fall , för att solljuset kan göra en blind om man utsätter sig för de för mycket och jag har mycket större risk än andra att bli det.
Poängen med dehär är att alla måste inse att alla inte kan göra allt , man kan inte vara bra på allt och man ska definitivt inte utsätta sig för saker man inte kan eller som är farligt. Men alla är perfekta som vi är!

Jag har en medfödd ögonsjukdom som heter Nystagmus ( ögondarr ) och Aniridi ( ingen färg på ögonen ) vilket också är ärftligt. Mina föräldrar misstänkte redan dem första veckorna att det var något som inte stämde men de tog tid för läkarna att avgöra vad felet va , tillslut va jag ca 6 månader gammal när jag fick min diagnos.. Nystagmusen gör alltså att mina ögon darrar hela tiden och Aniridin gör då att jag bara har en pupill och är då väldigt ljuskänslig men också att jag ser väldigt dåligt.

Jag fick gå på massa synundersökningar men också ultraljud minst 1 gång i månaden i ca 5 år för jag hade stor risk att få njurcancer. Jag går än idag på synundersökningar var 6:e månad och träffar även en synpedagog och kurator.

Desto äldre jag blev desto jobbigare blev det för mig. Redan på dagis började andra mobba mig pga att jag knappt kunde se när jag var utomhus eller inte kunde läsa en text med små bokstäver. När jag väl började på mellanstadiet så hoppades jag bara att allt skulle bli bra men det blev värre , det blev grövre ord och tillslut gick det även ut över vilka jag umgicks med. När jag skulle börja högstadiet började jag isolera mig , jag umgicks inte med någon eller ens pratade med någon för jag insåg inte att det va andra de va fel på utan jag klandra mig själv. Än idag klandrar jag mig själv , jag har ingen självkänsla eller något vidare bra självförtroende men jag jobbar på de.. Jag har även velat ge upp allt flera gånger pga att det tagit sååå hårt på mig och det är väldigt få kan förstå och sätta sig in i min situation. Allt är en enda stor utmaning varje dag men det är bara att fortsätta kämpa.

Detta var alltså lite om min funktionsnedsättning , det är väldigt svårt att få med allt. Men kom ihåg ALLA är unika och perfekta precis som man är! Älska er själva!