tills vidare.

Jag är i österbotten, tills vidare. Vad det betyder vet jag inte riktigt. Om någon kallar mig till åbo så kommer jag, annars lever jag på mammas mat. Det borde ju vara billigare i längden i af.

De senaste dagarna har jag filosoferat kring ordet hem. Jag har funderat var jag känner mig mer hemma, i åbo eller larsmo och i så fall varför. Det finns en tomhet kring att vara här men inte bo här, det är något som saknas, även om mitt gamla rum med mina gamla saker finns kvar här. I åbo igen finns MITT hem, men det är inbakat i en stad som jag inte känner, människor jag aldrig ser mer än en gång.

När jag var en vecka i slovenien förra hösten fick jag den starka aha-upplevelsen att mitt hem aldrig är någonstans var jag inte är, utan precis där jag är. Som studerande äger jag ju egentligen inget annat än mig själv. Det är jag själv som skapar mitt hem, min rotlöshet i en storstad, min samhörighet med de andra. För det finns alltid en motpol mot att känna sig hemma och med i ett sammanhang. Att känna sig isolerad, att vara isolerad.

Ibland måste man rivas från sitt sammanhang för att hitta hem.

Gillar

Kommentarer