Några tankar om loppet, löpning och livet

Igår vid 22 stod jag i starten till Midnattsloppet. Efter att vi svurit en löped (om att ha kul å vara snälla mot andra löpare), värmt upp och sjungit allsång, gick starten å raketerna rök på båda sidorna om mig. Tempot var högt från första start och jag märkte redan vid 2km vilka som hade löpvana och vilka som startat för hårt på basen av deras andetag.

I ett mäktigt flow som fortsatte kilometer efter kilometer där man flöt med i massan, tog in den varma kvällen, musiken och samtidigt gick in i känslan i ens kropp. Några högljudda och överförfriskade skrek om hur pigga å duktiga vi var. Om jag inte förr insåg hur kuperat södermalm är så insåg jag verkligen under loppet vilka höga backar vi skulle bestiga. Bra träning inför Lidingöloppet tänkte jag.

En knapp timme efter start, i ett tillstånd där jag kände att jag kunde ha fortsatt längre men var mer än nöjd med att gå i mål, avslutades loppet. Jag gick tillbaka till idrottsplanen i förundran om att det hela redan var över. Musiken skulle sluta spela, det var dags att gå hem. Jag köpte mig avslutningsvis en glass från B&J, inte så mycket för att jag var sugen som för att jag lovat mig det som belöning före loppet.

För mig var det här inte ett lopp som handlade om löpning, utan om en märkligt möte av obunden gemenskap. Jag tänker att jag gärna skulle ha haft någon att dela loppet med. Där bland 35000 andra kände jag mig rätt ensam. Jag antar att det är priset man får betala för att flytta till en stad där man inte känner många. Å att det blir så tydligt när man står där å har roligt, utan att någon bevittnar eller har roligt med en.

I min ensamhet sprangs jag i kapp av en annan midnattslöpare som började prata med mig på vägen hem från tunnelbanan. Å trots att vi inte delade så mycket annat än ett lopp, blev jag åter påmind om hur lite det egentligen behövs för att man inte ska känna sig ensam.

>
>

Gillar

Kommentarer