Det kunde ha varit jag

En sak som slagit mig under den tid jag jobbat med utmattningssyndrom är detta: det kunde ha varit jag.

Jag har varit prestationsprinsessan med alltför höga krav. Den som ständigt anpassar efter andra, som inte kände efter vad jag vill. Konflikträdd så in i vassen. Perfektionisten vars värsta skräck är misslyckanden. Bekräftelsesökande och ständigt på jakt efter bevis på att jag duger. Självkänslan i botten och en ständig gnagande tanke om att vara värdelös så fort något inte går bra.

Jag har barndomssårbarheten och familjebakgrunden. Ärftligheten. Kontrollbehovet i andra generation. Den höga arbetsmoralen. Svårigheterna att prata om känslor, egna behov, det sårbara. De fysiska symtomen på stress som jag tagit som tecken på att det är något fel på kroppen även om de haft ett tydligt samband med stress. Inte reagerade min mage märkligt för jag var glutenintolerant. Inte fick jag märkliga spänningar i kroppen pga att jag satt på ett visst sätt. Det var stress.

Samtidigt ser jag också den andra delen: det blev aldrig jag. För trots min sårbarhet så har jag alltid varit medveten om den. Jag har känt till och bearbetat min sårbarhet så att jag känner mig färdig. Jag vet att inte låta prestation bli viktigare än annat, att ta konflikterna, att inte anpassa mig efter andra, att se mina egna behov, att våga misslyckas, att sluta söka efter bekräftelse, att se mitt värde i annat än prestationer, att notera tecken på stress i min kropp och ta dem på allvar.
Min sårbarhet följer med mig, men just därför är den min styrka.


  • Nära Hägersten-Liljeholmen, Stockholm

Gillar

Kommentarer