World Mental Health Day

Tema: Psykisk ohälsa


Idag vill jag uppmärksamma något som många lider av i det tysta. Min fina kollega Emma upplyste mig idag om att det är World Mental Health Day genom ett inlägg på hennes blogg, och jag kände att jag inte kunde vara tyst om detta. Fler av oss måste våga, helt enkelt.

Mitt liv med psykisk ohälsa började för längesedan. När jag var yngre levde jag med ett självskadebeteende och jag har än idag kvar ärren, både på insidan och på utsidan, även om de bleknat en del med tiden. Mycket av det hade att göra med att jag är otroligt känslig, jag är en känslomänniska i allra högsta grad. När jag känner någonting vet jag inte vad jag ska göra av mina känslor alls och det blir som en panikkänsla inom mig. Som yngre var detta otroligt svårt att hantera, och därför dövade jag smärtan på andra sätt, som att skada mig själv. Sedan har jag även varit med om en hel del hemska grejer. Jag hade ett par spurter av panikångest och ångestattacker, så allvarliga att jag inte klarade av att andas. Jag svimmade ett par gånger men jag pratade aldrig om detta med någon.

Det var många lärare i skolan som märkte att jag var hängig, mådde dåligt och alltid såg blek ut. De visste även att min mamma var sjuk, så jag blev tvingad till en kurator. Där satt jag varje vecka men vägrade säga någonting. När klasskompisarna frågade vart jag varit ville jag inte berätta. Det var en skam för mig. Efter jag gått ut skolan hade jag ett par år där jag var relativt stabil men jag hade fortfarande rejäla vågor känslomässigt. Senare kom ett kontrollbehov fram och min relation till min kropp och min relation till mat blev skadad i samband med detta. Nu var det svält och träning som gällde. Jag levde så i ett par år och rasade i vikt. Jag trodde jag skulle bli lycklig som smal men det blev jag inte. Istället blev det bara värre och nu hade jag ännu mer demoner i bagaget.

Mitt självskadebeteende gick över till att inte skada mig själv fysiskt, utan att skada mig själv på andra sätt. Nu var det mina handlingar som gjorde min vardag mörk. Jag fattade dåliga beslut som jag får leva med än idag, jag gjorde dumma grejer som inte var jag, jag jagade kärleken från dem som avvisade mig och jag tillät mig själv till att utnyttjas och det kändes som att hela jag bara var borta. Under ungefär ett år levde jag såhär och jag fattade dåligt beslut efter dåligt beslut vilket i sin tur gjorde hela mitt liv till en enda röra. Nu hade jag förstört allting för mig själv och jag hade varit en helt annan människa i en lång tid. En dag kom vändningen. Jag fick ett totalt sammanbrott på jobbet och min dåvarande arbetsledare och vän hjälpte mig komma på fötter igen. Efter en för många kommentarer angående min kropp och viktuppgång så kom ångesten så fort att jag bröt ihop. Han tog undan mig i ett rum och pratade med mig i säkert en timme. Han såg till att jag pratade med min chef och min chef såg i sin tur till att ta reda på hur jag skulle få hjälp med mitt mående. Allt jag behövde göra nu var att ringa ett samtal. Men det vågade jag inte, så mejlet med uppgifterna som min chef fixat fram lät jag skräpa i inkorgen.

En dag sökte jag hjälp för något helt orelaterat, och även den läkaren såg på mig att jag behövde någon att prata med. Sen dess går jag hos en kurator en gång i veckan ungefär. Nyligen förlorade jag någon som jag älskar till självmord. Det var ett utav det tuffaste jag gått igenom och jag ville nästan inte leva längre. Det var en mörk period jag gick igenom under sommarens soligaste och vackraste dagar. Jag trodde livet var över. Och då förstod jag. Jag förstod äntligen. Jag hade aldrig trott att han var en som skulle ta sitt liv. Jag visste att han hade otroligt mycket problem. Jag visste att hans liv var tungt och att han skapat ett kaotiskt liv, men jag trodde aldrig att just han skulle ta sitt eget liv. Jag trodde det var givet att jag i framtiden skulle få höra att han hittade en kärlek som han ändrade hela sitt liv för, så som han inte kunde för mig, att dem gift sig och fått ett par ungar. Men inte blev det så, för nu finns han inte mer. Psykisk ohälsa är viktigt att prata om. Kanske hade han orkat, om han bara fått den hjälp han behövde. Från mig, från omvärlden, från läkare.. Han behövde hjälp men istället fick han betala med sitt liv.

Jag vågar uppmärksamma psykisk ohälsa mer nu på grund av honom och det hjälper även mig själv att få prata om mina problem.
Det ska inte behöva vara såhär, för vi alla är värda så mycket mer. Det var även han. Det är även jag. Jag vet att varken jag eller kärleken jag förlorade är ensamma om detta, att många lider ensamma i mörkret. Men jag är så glad att jag sökte hjälp, och jag önskar han hade gjort det med. Om ni känner att ni behöver någon att prata med, eller att ni mår dåligt, sök alltid hjälp. Ser ni någon som mår dåligt? Se till att prata med dem. Att man mår dåligt betyder inte att man är svag, det betyder bara att man försökt vara stark för länge.

Gillar

Kommentarer

Lina
,
<3
heysam
heysam,
Elin
,
<3
heysam
heysam,
TQ
,
❤️❤️❤️❤️❤️
heysam
heysam,
Denise,
Hoppas du får en härlig helg! 😉
hundlivet.se/lat-mig-presentera-27290290

Instagram

Instagram