"Jag är bara ledsen att han är borta."

Idag, för exakt ett år sedan, fick jag ett sms som vände upp och ner på mitt liv. Går man tillbaka i inläggen från i slutet av juli 2016 (HÄR) kan man känna min sorg rätt igenom skärmen.

En människa som jag hade så mycket historia, kärlek, ömhet, mörker, bråk och ouppklarade känslor med fanns helt plötsligt inte här på jorden. Tänk er en bästa vän, en kärlek, och inte bara vilken människa som helst - utan den första människan som kommit er in på djupet sådär. Helt plötsligt plingar din telefon till en dag, och du får veta att den personen inte finns längre. Att han tagit sitt liv, för att han inte orkade mer. Tänk er att inte få veta exakt hur, när, och varför det hände. Om man hade vetat vad som ska hända i livet i förväg så kanske man hade handlat på ett annat sätt. Jag visste bara att jag tog skada av en ohälsosam relation, men vad gör det nu när han är död? Jag orkade inte bli sårad mer, jag var hans sista hopp och tillslut lämnade även jag honom.

Den här älskade människan hade sina demoner. Och det vet jag. Jag vet att jag gjorde det bästa jag kunde ha gjort av situationen, med den informationen jag hade just . Men faktumet att jag vet det logiskt gör det inte mindre ont känslomässigt. Jag kommer ihåg att jag bara bröt ihop, ringde min kusin och hon och hennes syster rusade hit och höll om mig. Sen är det för det mesta svart. Jag åt knappt något på 1-2 veckor, och mitt i allt så gifte min kusin sig. Jag var självklart jätteglad för hans skull men det var så svårt att hålla humöret uppe, höra kärlekslåtar under bröllopet och vara den glada Sam.

Ibland skrämmer det mig att jag fortfarande tvivlar på att det är sant. För jag har ju inte fått något konkret bevis på det, jag har inte fått gå på någon begravning, jag har ingen grav att gå till. Han är bara borta, tydligen. Ofta övertygar jag mig själv om att det inte är på riktigt för att orka. Ibland slår det mig att polisen inte skulle meddela hans familj om det inte var sant. Det är bara sjukt. Det var alltid kaos mellan oss, han hade som sagt sina problem. Men jag såg framför mig i framtiden hur jag en dag skulle få höra att han gift sig, skaffat barn och äntligen hade lyckats lösa sitt liv. Jag skulle bli lite irriterad för att han lyckades lösa det för en annans skull men inte min, men jag skulle bli glad för hans skull.

Istället är han död. Och det är sjukt. Ett år sedan idag raserade min värld. Skuldkänslorna vet jag att jag inte förtjänar att ta på mig, jag vet att hade jag vetat - så hade jag kämpat lite till för att rädda honom. Men jag visste inte det jag vet nu då. Det är inte mitt fel. Det är inte hans fel. Jag är bara ledsen att han kände sig så ensam,

jag är bara ledsen att han är borta, att jag aldrig fick chansen att säga förlåt.

Gillar

Kommentarer

johannabilling
johannabilling,
Åh fina du❤ Jag förstår verkligen hur ont det gör. Men kom ihåg att du gjorde det du kunde. Du kunde inte veta vad som skulle hända.
nouw.com/johannabilling
Elin
,
Styrkekramar ❤️❤️

Instagram

Instagram