Den omtalade mammakroppen

När jag blev gravid kände jag att det var viktigt för mig att släppa vikthetsen. Jag räknade med att gå upp +20 kg och var beredd på att jag skulle få en massa konstiga cravings. Så jag började förbereda mig mentalt för både viktuppgången i sig men också för folks kommentarer. Av erfarenhet vet jag med mig att så fort kroppen förändras tycker sig folk ha rätten att kommentera detta. Inte nog med att man själv är sin egen största kritiker, man skall även behöva stå ut med att höra andras kommentarer om hur man förändrats.

Kanske var det på grund av att jag var så förberedd på en stor förändring som det slog lite slint i huvudet när jag aldrig blev sådär stor som jag hela tiden trott att jag skulle bli. När det blev officiellt att jag väntade barn fick jag istället kommentarer som "jag trodde bara du hade lagt på dig lite i vikt" eller "xx är ju mycket större än dig, man ser knappt att du är gravid". Det kändes så konstigt på något sätt för samtidigt som jag såklart var glad och tacksam att vikten inte rusade iväg och att magen blev stor och otymplig, samtidigt började jag fundera på om allting stod rätt till där inne. Jag fick dock bekräftat hos barnmorskan att allting var bra och en liten mage behöver absolut inte betyda en liten bebis. Men någonstans där inne i huvudet så blev man ju osäker på sig själv och sin kropp, just på grund av kommentarerna utifrån.

Trots osäkerheten som smög sig på så försökte jag fokusera på att inte bry mig. Jag fokuserade istället på att vara tacksam och se det positiva i min graviditet. Jag kunde röra mig, jag sov bra på nätterna och jag hade inga starka ha-begär eller cravings efter tomma kalorier och en massa socker. Under hela graviditeten höll jag mig till absolut största delen bra, näringsrik mat som både kroppen och bebis behövde. Detta resulterade, tror jag, till att jag faktiskt haft energi och ork till att fortsätta träna och röra på mig under hela tiden. Någonting som kroppen tackar mig för s��här i efterhand.

Någonstans tror jag att det är detta som gjort att allting efter förlossningen trots allt flutit på så bra om jag bara ser till mig själv. Redan efter en vecka kändes kroppen fräsch och även om jag ännu inte riktigt vågat ta mig in till gymmet (vill vänta till efterkontrollen innan jag börjar pusha kroppen igen) så känner jag mig relativt återställd. Självklart kommer det ta tid att komma tillbaka till den form och kondition som jag var i när jag blev gravid men någonstans så känns det ändå inte fantastiskt långt borta. Jag väger fortfarande ca 3-4 kg mer än vad jag vägde innan jag blev gravid, men för mig är det inte längre någonting som stör mig. Precis som jag skrev i början så trodde jag aldrig att min kropp skulle vara såhär samarbetsvillig och jag hade aldrig kunnat drömma om att "komma tillbaka" såhär fort heller. Men någonstans kanske min disciplin och mina rutiner gett utdelning.

Någonting som jag däremot inte var beredd på som jag inte kan säga att jag mått dåligt över, men som verkligen blev som en chock för mig är hur kroppen faktiskt förändrats. Jag har som sagt gått ner största delen av det jag gick upp när jag blev gravid, men kroppen ser inte alls ut som den gjort tidigare. Kroppen ser inte alls ut som den gjort när jag vägt vad jag väger nu tidigare. Mina bröst är större (no shit?), höfterna är betydligt mycket bredare och magen känns väldigt fluffig. Det är ingenting som stör mig egentligen men jag var verkligen inte beredd på denna förändring.

För trots att en graviditet blir lite motsatt vad jag utsatt mig för under mina satsningar inom fitness så känns det väldigt konstigt. På samma sätt som det efter en tävling är svårt att vänja sig vid att lägga på sig vikt igen har det vart svårt att vänja sig vid att magen är borta och flera gånger har jag tittat mig i spegeln efter graviditeten och känt mig "smal", trots att jag väger mer än vad jag innan graviditeten kände mig bekväm med. Det faktum att min kroppsform förändrats gör dock det hela lite mer komplicerat och det spökar lite med hjärnan måste jag erkänna.

Men trots allt så känner jag idag ingen stress över att "komma tillbaka till formen" eller gymmet för den delen. Jag vet att den tiden kommer och jag vet att jag kommer fortsätta utvecklas när tiden är rätt för det. Men just nu behöver min kropp fortfarande återhämta sig och min lille son behöver min uppmärksamhet. Han behöver en mamma som finns där och som orkar med honom framförallt. Självklart går allt såklart lite hand i hand och det är väl kanske främst det som kommer att vara min drivkraft framöver. Jag kommer träna för att orka vara en stark, engagerad mamma snarare än för att vara en snygg mamma. Och fram tills dess att jag kan ta mig tillbaka till gymmet kommer jag försöka köra på lugnt här hemma och gå promenader med vagnen. Hur tänker ni?

Gillar

Kommentarer