Förlossningsberättelse del 3



Då var det dags att minnas tillbaka igen vilket har varit så otroligt svårt.
Det är läskigt hur kroppen glömmer men jag har gjort mitt bästa för att försöka minnas tillbaka så bra som möjligt.
Lustgasen satte även sina spår så jag är tacksam för att jag fått min förlossningsjournal samt att Simon har hjälpt mig återberätta.

Så nu kör vi sista delen av min förlossningsberättelse.
Känsliga läsare varnats haha!


...Barnmorskan kom in och berättade att badet var klart.
Jag reste mig upp ut sängen och kände hur hela rummet började snurra.
WOW, den lustgasen var det inget fel på.

Jag stannade var 3 meter och tog en värk, kräktes nyponsoppa och apelsinsaft i badrummet efter lustgasen och hoppade i det varma vattnet. Ljusen och den avslappnade musiken var precis vad jag behövde. Dock var jag lite ledsen över att min goda vän ”Lustgasen” inte fick hänga med.

Jag låg i badet ca 45minuter, tills jag kände att värkarna var så pass intensiva att jag behövde min lustgas igen. Att bada passade verkligen mig och ska jag föda barn igen är badet ett måste!

Jag klädde på mig sjukhuskläderna, tog mig in på rummet och sedan undersökte de mig igen.
Nu hade ett nytt team barnmorska och undersköterska hoppat på sitt pass och det var en super trevlig lite yngre kvinna som jag direkt fick förtroende för. Hon var tuff men rättvis, precis vad jag behövde.

Klockan var nu 11.00 och vid denna undersökningen hade jag öppnats till 10cm en helt utplanad tapp, WOHOO tänkte jag, min kropp är ju magisk och gjord för att föda barn.... MEN...

.. man upptäckte då även att Ines låg helt totalt kaos fel. Med ansiktet uppåt, snett och med den stora delen av huvudet neråt.
Jaha... vad innebar nu detta?

Jo, jag var nu tvungen att få värkstimulerande dropp för att öka värkarna samt göra diverse gymnastiktävlingar för att få Ines till att ligga rätt.

De satte en skalpelektrod på bebisens huvud för att ha koll på hennes hjärtljud och jag testade allt från saccosäck, pilatesboll, Captain Morgan, gåbord till att stå lutad mot sängen på mina knän.
Det är här de fruktansvärda värkarna kommer då dom ökade droppet var 30 minut. Det är också här jag slutar minnas ganska mycket.
Jag minns bara att jag aldrig någonsin haft så ont i hela mitt liv, och att det inte på något sätt är ”som lite värre mensvärk” eller annan snäll beskrivning jag hört.
Snarare som en kniv i nedre delen av livmodern, som stannar där och sakta roterar under en minut, fem gånger på tio minuter.
Det var ett sådant enormt tryck neråt.

Det tråkiga här är att Ines vägrar flytta på sig och ligger precis samma som innan.
Jag bad då en tyst bön om att hon skulle rotera för jag ville inte vänta mer, eller snarare jag klarade inte mer!


Här började jag tappa lite hopp och skrek efter ett kejsarsnitt.
Men det kom inte på talan för Ines hade toppenbra hjärtljud så barnmorskan kom med tydligt förslag på vad vi skulle göra. Jag skulle få en EDA (epidural), för att min kropp skulle få vila lite.
Klockan var nu 18.00 så ni förstår hur länge jag hållit på med starka värkar 10cm öppen men inget hände jag var uppgiven och helt slut.

Narkosläkaren kommer in och jag har de värsta värkarna någonsin. Hon poängterar att jag måste sitta extremt stilla och så fort jag känner av en värk måste jag säga till. Smärtan är grym! Tårarna rinner och barnmorskan klättar upp på en pall mitt emot mig för att hålla fast mig när EDAn sätts.
Jag kramar hennes ben, gråter och skriker efter mamma.
Det är även nu Simon blev
skärrad efter förlossningen.

När dom är klara börjar smärtan försvinna ganska omgående och jag lyckas somna en timme med Simon vakande över mig.

Jag vaknade och det var dags för en ny undersökning. EDA var magisk och jag kände inte ett skit längre.
Men tror ni verkligen att jag skulle ha den turen att kunna slappna av?

Nej!

Jag ser hur min barnmorska kollar lite panikartat mot CTGn (den som visar mina värkar)
Hon säger till mig att ”Anna, nu ska vi träna lite på att krysta”
Efter tre övningsförsök kallas ett helt team in på rummet.
Två läkare, chefen för barnmorskorna, en barnmorska och en undersköterska.
Alla presenterar sig och en av läkarna säger ”Anna, nu är det dags att börja krysta, din dotter är påväg”

Jag skattar åt henne samtidigt som jag säger ” jag kan inte krysta, jag känner för fan inte ens mina värkar”

Hon spände ögonen i mig och jag förstod allvaret att det visst var dags nu, med värkar eller inte.
Men jag ville ju så gärna ha ut henne nu så jag började trycka på.
Jag får bra hjälp i hur jag ska andas och så för att kraften inte ska gå ur mig. Tydligen hade jag andats kanonbra genom hela förlossningen sa min barnmorska.

Jag låg i gynställning vilket fungerade hur bra som helst. Krystade tre gånger per värk och tog i för kung och fosterland trots att jag knappt kände av mina värkar.
Huvudet gick över spinaetaggarna och jag trycker på. Men där stannade Ines pga att hon låg snett.
Jag fick en pudendusblockad, alltså en bäckenbottenbedövning för att minska smärtan vid krystvärkarna.

Tillsammans med mina krystvärkar gled hon upp och ner men lyckades aldrig sjunka.
Det var nu båda läkarna kollade på varandra och sa ”vi får ta klockan”.

Jag var livrädd för klockan men just i den här stunden så fick dom göra precis vad dom ville. Jag kollade med förskräckta ögon på läkaren men som med sitt leende lugnade mig.
Jag kände faktiskt mer än någonsin att jag var i förlossningspersonalens trygga händer.

Jag förberedde mig mentalt och tänkte i mitt huvud ” Anna detta är den sista motgången, sen fan har du din dotter”
Klockan sattes på och vid nästa värk skulle jag krysta så mycket jag bara kunde.

Där kom värken, jag krystade på och läkaren drog samtidigt med sugklockan.
Helt plötsligt hör jag ett klickade ljud, klockan släpper, läkaren åker baklänges och det skvätts blod över hela henne.
Min första tanke är att de spräckt Ines huvud och jag i panik ligger helt paralyserad medan läkarna i sin panik ropar högt att de måste klippa mig innan Ines kvävs. Hon var då ute med huvud och ena axeln.

Allt sker så otroligt fort vid denna stunden.
De sätter på sugklockan igen, klipper mig och vips så känner jag hur jag tar en sista värk och Ines bara glider ut med hela kroppen på en gång.

Nu låg hon där, ren och gallskrikandes med armar och ben i luften mellan mina ben. Inte en sekund hade vi varit oroliga för henne, inte en sekund hade hon tagit uppmärksamheten på förlossningen. Det var bara jag.
Moderkakan åkte ut av sig självt nästan direkt då Ines navelsträng var så kort.
Så när läkaren tryckte lite på magen gled den ut, hel och hjärtformad enligt personalen.

Hon föddes den 17 juni klockan 20.08, kom upp på bröstet direkt och jag tittade på hennes ansikte. Det var total kärlek. Hon var min, alla 3764 grammen, 49 centimeterna och 35 i huvudomfång. De vackraste ögonen jag sett, helt vidöppna, knappt en uns fosterfett på kroppen. Nästan som på film, plockar fram en färdig litet barn som de förberett innan. Vi grät och hon grät.

Men denna fina stund blev helt plötsligt ännu ett mardrömsscenario i min förlossningsberättelse.

Läkaren som klippte mig hade råkat klippa rakt över ett blodkärl så jag tömdes på mycket blod på kort tid.
De fick sy mig utan bedövning för att kunna hitta vart jag blödde ifrån.
Denna smärta var enorm och extremt obehaglig. Jag kunde inte njuta av Ines på bröstet så jag i panik tvingade Simon att ta henne från mitt bröst.
Smärtan var så hemsk så jag började kräkas av den.
Här har jag glömt bort epiduralen, eller snarare, den var borta för länge sedan.
Men barnmorska gav mig då äntligen bedövning så läkarna kunde sy i lugn och ro.

Jag fick tillbaka Ines på bröstet när jag lugnat ner mig.
Så där låg jag med vår bebis på magen och lät de göra vad de ville för att det skulle bli bra.
Det var så skönt att inte ha ont mer.
15 timmar av fruktansvärt ont.
Det här gör jag aldrig om. Du får bli
ensambarn var det första jag sa till Ines.

Så gick det alltså till när Ines föddes. All personal jag mötte (vilket var en del) var underbara, och jag är så glad att jag fick föda på Lunds universitetssjukhus. Speciellt eftersom vi fick ligga kvar på medicinskt BB i tre dagar till pga att jag förlorade så mycket blod.
Det var helt sjukt att föda. Det var hårt arbete, gjorde ont på ett sätt som inte går att förklara med ord. Jag önskar inte min värsta fiende den smärtan under de timmarna. Men det går inte att förstå innan. Det går inte att förstå när man ligger där heller. Jag förstår det fortfarande inte. Men jag lever, hon lever, alla mår bra och jag är helt läkt.
Vi blev fantastiskt bra omhändertagna allihop och jag ångrar ingenting.
Det var bara att följa med.
Nu har jag gjort det och nu vet jag vad det är. Det var inte tekniker, andning eller avslappning. Det var att stå ut.
Bra jobbat alla mammor, vi är så sjukt grymma som gör detta sjuka som på film framstås som en barnlek men som i verkligheten är som att dö långsamt och sen födas igen.

Idag (snart 4 månader senare) ser jag förlossningen på ett helt annat sätt.
Jag längtar efter att få föda igen.
Det var en magisk upplevelse TROTS mina komplikationer. Dom var inte speciellt farliga när man arbetade tillsammans med ett sådant fantastiskt Team och framförallt fick ett sådant fantastiskt pris.

Tack Simon för allt stöd. Utan dig hade jag ALDRIG klarat detta själv.
Jag är så imponerad och stolt över dig.
Du är bäst och jag älskar dig!

  • Nära Unnamed Road, Lund

Gillar

Kommentarer