Förlossningsberättelse del 1




Lördagen den 16 april var dagen innan vi gick in i vecka 41 (40+6), och jag hade så otroligt svårt att sova.
Jag hade många och oregelbundna förvärkar kvällen innan, men jag vågade ändå inte tro på att något var på gång.

Klockan 03.10 gav jag upp sömnen, började klocka mina värkar och vaknade med en speciell känsla i kroppen.
Jag vet inte varför, men på något vis kändes det som om det var något på gång. Jag minns att jag efter flera dagars enorm trötthet kände mig ganska pigg, värkarna kom mer regelbundet än tidigare, trycket neråt var mer intensivt och många hade sagt till mig att min mage hade sjunkit rejält när jag lagt ut bilder på Instagram.

Vid 04 tog nervositeten över så jag gick upp och ringde förlossningen här i Lund (vilket tog emot att ringa då jag blivit så otroligt dåligt bemött ett flertal gånger när jag ringt tidigare under graviditeten)
”Hej, mitt namn är Anna och jag tror något är på gång nu”
Självklart hamnar jag hos en kvinna med en otroligt nedlåtande och förnedrande ton.
”Lilla gumman, du har långt kvar på din förlossning. Du är i latensfasen och kommer inte föda barn på länge. Hade du varit i en pågående förlossning hade du inte kunnat prata med mig nu så så ont har du inte. Ta två alvedon, bada, och försök sova lite så hörs vi om någon dag igen.”

Jag kände klumpen i halsen men ville inte börja fråga utan frågade då om en sömndos (tabletter som gör att man kan slappna av och sova sig igenom de oregelbundna värkarna) men fick ett tvär nej av kvinnan.

Vi la på och jag kände mig så otroligt dum och förnedrad av henne i telefonen.
Klump i halsen gick inte att hålla inne längre slängde jag på luren mitt i hennes mening och började gråta.

Jag ville inte längre föda i Lund längre så jag skrev i min mamma grupp på fb som tipsade mig om att ringa förlossningen i någon annan stad, vilket jag gjorde.
Det blev Kristianstad jag ringde.
Där blev jag bemött av världen varmaste kvinna som muntrade upp mig och förklarade pedagogiskt hur jag skulle gå tillväga för att hantera förvärkarna. Precis som man ska bli bemött, framförallt som förstföderska när man inte har någon koll alls.
Tyvärr kunde de inte ta emot mig då det var för långt borta och deras patienter hade förtur.

Jag tog varmt emot tipsen och valde att tappa upp ett bad för att se om det kunde dämpa smärta lite.

Medan badet tappades upp ringde jag pappa som var påväg till flygplatsen.
De skulle åka till Rhodos den morgonen.
Han fick mig på bra humör och jag kände åter igen peppen för att lillan snart skulle vara hos oss.

Klockan blev 07.50 och nu stod jag inte ut längre. Jag hade oregelbundna värkar som kom allt från 2-10 minuter mellan varandra och det ända jag ville var att få den jävla sömndosen.
Varken två bad senare eller alvedon hade hjälpt mig så jag väckte Simon och grät som ett litet barn.
Förklarade hur min morgon varit och och han sa bestämt till mig att ”nu ringer du Malmös förlossning och kräver att få komma in”.
Även en vän hade den morgonen sagt åt mig att ringa Malmö då dom ofta tog in förstföderskor. Tack Li för stödet och hjälpen.

I telefonen med Malmös förlossning började jag gråta så fort kvinnan svarade (alla dessa hormoner).
Jag förklarade min situation och hon sa till mig att komma in direkt så skulle dom hjälpa mig med en undersökning samt tabletterna.

Simon och jag packade det sista i BB-väskan och tog oss ner till bilen.
Resan till Malmö kändes som en evighet och i mitt huvud snurrade miljontals tankar. Kommer jag få någon sömndos? Är det idag vi ska föda barn? Kommer jag föda i Malmö, jag som ska föda i Lund?

Framme på förlossningen hade dom förberett ett rum till mig där jag skulle ta CTG och sedan få träffa Barnmorskan.
På CTGn såg dom att mina värkar var kraftiga men oregelbundna (precis som
Jag sagt hela tiden).
Det var då dags för undersökningen.
Upp i gyn-stolen, sära på benen och läkaren undersökte mig.
Hon började skratta och jag såg frågande på henne.
”Anna, du är 5 cm öppen så du ska inte ha någon sömndos, du ska stanna här och föda barn idag”.
Jag kände lyckan sprida sig i kroppen!
”Hah Lund, där ser ni, jag ska föda barn idag, så vi ses inte alls om några dagar!”
Ja jag ska faktiskt föda barn idag tänkte jag med en skräckblandad förtjusning och log med hela kroppen åt Simon som log tillbaka till mig med minst lika stort leende.

Vi blev beordrade att gå ut och gå i två timmar för att se om mina värkar kunde bli mer regelbundna. Klockan var då 10 så vi beslöt oss för att åka till Emporia och äta frukost för att sedan promenera och vara tillbaka 12.
Det var en tung promenad och jag vet att jag tänkte att den förmodligen skulle bli en av de sista eftersom trycket neråt var så kraftigt och att jag kände av flera förvärkar längst promenaden.
Men jag minns också att det ändå var en härlig känsla att veta att vi snart skulle ha våran lilla prinsessa i armarna.

Vi var tillbaka på sjukhuset och det var dags för nästa undersökning.
Jag var fortfarande 5cm öppen och värkarna hade inte förändrats alls.
Jag fick då hoppa i ett varmt och skönt bad för att se om de kunde starta förlossningen innan en ny undersökning skulle göras.
Badet var avklarat och en ny BM hade påbörjat sitt pass.
Jag fick en dålig magkänsla och det var dags för ännu en undersökning.
OFÖRÄNDRAT!!!!
Hon säger till oss att ”antingen får ni g�� ut och gå i två timmar till eller så får ni åka hem med en sovdos och vila er där hemma”.

Åh nej.. då var vi på ruta ett igen....
Jag tittade på Simon med en förkrossad blick. Började gråta och ville inte åka hem.
Vi skulle ju föda barn nu!? Varför händer ingenting? Jag kände mig så misslyckad som mamma och partner just då!

Klockan var 16 och vi bestämde oss för att åka hem.
Hopplöshet var det ända som susade rundor i mitt huvud.
Simon omfamnade mig och sa ”hon är snart här, jag är helt säker på det”.
(Tack för att du alltid fångar mig när jag faller älskling!)

Tessan kom och hämtade oss, vi körde inom Max och vi köpte hamburgare till ett helt fotbollslag kändes det som.
Jag hade fortfarande många och oregelbundna förvärkar under kvällen, men jag vågade ändå inte tro på att något var på gång med tanke på dagens händelse.
Hemma gav jag upp tanken om att föda barn. Klockan 21.00 slängde jag mig i soffan framför en film och stoppade i mig sovdosen. Det tog inte lång tid innan jag somnade gott i Simons knä efter en lååång och händelserik dag med 1000 olika känslor och tankar.

Tack till Malmö förlossning för fint omhändertagande.
Telefonisterna på förlossningen i Lund, under all kritik.

Fortsättning följer......




  • Nära Lund

Gillar

Kommentarer

lisawahlander
lisawahlander,
Så jäkla spännande!! Men alltså Lund.. händer de mig när det är dags då kommer jag gå i taket! Som förstföderska vet man ju nästan ingenting om vad som är "normalt" och inte.. Så får dom bara inte behandla än!! Starkt av dig!
nouw.com/lisawahlander