healthbyemelie

Välkommen till min blogg! Jag gjorde en Ironman 2017 och är psykiskt sjuk. Följ min vardag och mina framsteg till min nästa Ironman 2019. Allt från pyssel till träning och kost.

Blogg

För vem vill förlora sin vän? Ingen.

2018-11-15 05:00 Psykisk ohälsa

Nu tänkte jag ta upp det att vara nära en som själv mår dåligt. Jag är sjuk och vill själv inte leva längre. Men bara för att jag känner att jag inte vill längre så vill jag fortfarande att mina nära kära ska fortsätta leva. Det är riktigt jobbigt att ha en vän som inte vill längre. Riktigt svårt. Även fast jag själv har de tankarna och vill göra samma sak som den andra, men jag bryr mig för mycket om min vän för att låta vännen göra något. Jag finns där för mina vänner. I vått och torrt. Dag som natt. Litet som allvarligt. Jag vet hur det känns och kan därför sätta mig in i de tankarna och känslorna. Det blir helt enkelt lättare för mig att förstå och kanske få personen att tänka på annat eller göra något annat. Jag släpper helt enkelt taget om mig själv och fokuserar på min vän. För säger min vän att hen inte vill leva längre, då går jag in i ett läge där jag inte finns och allt kretsar till min vän. För vem vill förlora sin vän? Ingen. Och ja, jag vet att det känns dumt att jag säger så och själv är suicidebenägen. Jag själv kommer, och har fått andra att vara såhär oroliga. Men när man väl är där nere och inte vet vart man ska ta vägen så tänker man inte så mycket. Man bara gör. Man vill bara inte längre. Det kan ses som själviskt av en som inte vill, att man inte tänker på ens krets runt en. Men man bara gör. Man vill inte. Man vill bara dö för att livet är så åt helvete rent ut sagt. Det är inte själviskt att begå självmord och det är fan inte "den lätta vägen". Det krävs så otroligt mycket för att ens tänka på det eller gör något för första gången.

Så ja, jag är självmordsbenägen. Men det betyder inte att jag slutat bry mig.

Nedan är lite bilder från mina jobbiga stunder.
Första är när jag fick åka in akut och ligga på IVA där de tog ett prov djupt ner i handleden som gjorde ont i flera veckor efter, samt gav ett stort blåmärke.
Andra bilden är när jag låg inne på psyk när allt var som värst. Där var jag suicide.
Tredje bilden är en bild på en näve tabletter som jag tryckte i mig. Allt för att slippa ha ont och tysta ner tankarna.

Det är alltså lite bilder bakom kulisserna. Bilder av hur det kan vara. Hur det faktiskt ser ut att inte orka längre. Och när en vän är där så vill jag inget annat än att hen ska må bra. Våga överleva natten. Våga överleva tankarna. Våga stå emot att göra dumma saker. Även fast jag vill göra samma sak.

Promenera bort tankarna

2018-11-14 05:00 VardagPsykisk ohälsa

Igår hade jag ett möte med färdighetsträningen och jag promenerade bort dit. Jag hade lite dåliga tankar innan och när jag väl kommer ut och går lite så släpper dom med tiden. Samtidigt som jag promenerade med min musik i lurarna så spelade jag Pokémon, töntigt jag vet. Men jag fick något annat att fokusera på. Det är faktiskt lite kul när man väl sätter igång. Men det är inget för mig mer än att när jag väl är ute och vet att jag ska gå en bit så kan det vara lite kul. Som igår när jag gick 8km på ungefär 2h väldigt lugn takt oh ibland står man stilla.

Så när jag har riktigt jobbigt så försöker jag ta mig ut och gå. Jag behöver inte gå långt. Det räcker med runt husen och inte flera mil. Men vill jag gå långt så gör jag det med. Ibland är tankarna riktigt sega och håller sig i länge och då ger jag oftast upp och går in och tycker synd om mig typ. Eller så ställer/sätter jag mig i duschen och bara är.

Men övrigt igår då. Jo, näe, det hände inte speciellt mycket mer än mötet. Fick ny läxa att göra. Vi åt hemgjord pizza med hummus/tomatsås, tomater och purjolök. Vi kollade även på den sista Transformers.

Något jag märkt

2018-11-13 05:00 Psykisk ohälsa

Nu när jag har börjat blogga igen och tycker det är ganska mysigt, så har jag märkt lite grejer. Det första är att mina mer jättepersoliga inlägg är det ni läsare vill läsa. Det andra är att jag mår bättre av att få det ur mig, mina nära och kära kan läsa och då blir det mindre frågor. De får även veta hur det faktiskt ligger till. Hur dåligt jag har det, men också mina bra stunder som kommer ibland. Det tredje är att jag får bestämma precis hur mycket jag vill dela med mig av. Men då jag mår lite bättre av att ventilera så är detta bra för mig.

Så nu har jag kommit fram till att jag vill prova att mest dela med mig om mina tankar, känslor, handlingar, dagar (bra som dåliga) och lite mindre av det andra. Visst, det kommer fortfarande komma recept och diverse roliga saker med, men jag vill fokusera lite extra på min psykiska ohälsa. Något jag jobbar på med psykolog, läkare, mediciner, färdighetsträning med läxor och den största delen, jag själv. Inget av det andra kan hjälpa mig om jag själv inte försöker. Enkelt.

Men det är det som jag har tänkt kommer hända här. Jag gillar idén och så får vi se hur det speglar sig åt alla håll och kanter.

Bjuder på en fin bild med finaste hårlängden. Vill dit igen.