Godkväll vänner!

I dagarna har jag känna mig riktigt låg. Sådär hopplöst omotiverad, utmattad och olustig. Du känner säkert igen känslan och kan relatera när jag säger hur extremt tråkig den är. Helst av allt vill man ligga i soffan, kolla skräp-tv och tycka synd om sig själv, men ärligt talat - det är inte så man når sina mål och det är inte så man bygger sitt drömliv.

Så vänner, här kommer sex tips på hur man tar sig ur svackan och kommer back om track med sikte på sina mål:

1 - Acceptera

Det är inte hela världen att inte prestera eller känna sig på topp. Du har förmodligen tappat motivationen förr och visst har den alltid hittat tillbaka? Acceptera att motivationen är låg och inse att det är helt okej.

2 - Städa

Oordning stressar både medvetet och omedvetet, så ett andra steg kan vara att rensa upp och organisera runt om kring dig. Det gör det lättare att fokusera på det du vill - bli piggare!

3 - Rörelse

Försök få in lite rörelse. Kanske ett par solhälsningar eller en kort promenad? Rörelse frigör feel-good-hormoner som hjälper till på traven.

4 - Lista

Lista tre saker som du är tacksam för, stort som smått. När man är deppig känns ALLT dåligt och då är det lätt att glömma bort att du faktiskt har världens finaste familj, klirrat ditt drömjobb och har en spännande period framför dig.

5 - Att göra lista

Att lista det som tynger dig gör problemet mer överskådligt och det finns inte längre bara i ditt huvud. Finns det något du kan bocka av för att må bättre? I mitt fall var det att skicka iväg ett par mejl och ta tag i en uppgift som var överhängande.

6 - Avkoppling

Slutligen - fortfarande inte gladare/piggare/mer motiverad? Dags att ta fram med chokladen, koka teet, lägga undan mobilen och plocka upp boken. Koppla ner och koppla av och fokusera på att vara här och nu. Jag brukar pyssla med min bullet journal eller läsa något kapitel i Michaela Fornis "Jag är inte perfekt, tyvärr", då känner man sig mindre ensam i sin ledsamhet.

Vilka är er bästa tips för att bota ledsamhet och låg motivation?

TITTA HON LEVER!

Att blogga kontinuerligt är visst inte min grej längre, men vad gör det om 100 år? Att jag ens skriver idag är faktiskt av tre anledningar nämligen 1. Solen skiner (hur glad och pepp blir man inte på allt och inget då?), 2. Jag har landat i vad jag vill med bloggen (hint: jag har hittat tillbaka till träningen!), och 3. Jag har ynka 75 dagar kvar av gymnasiet.

Så nästkommande månader kommer bloggen främst att vara ett sätt för mig att dokumentera allt som händer i och med studenten så att när jag är gammal och tänker tillbaka på den gamla goda tiden har jag ett arkiv av bilder och texter lättillgängligt. Efter 3 år av bloggande så vet jag hur häftigt det är att kunna titta tillbaka på vad man har gjort och tänkt.

Okej, jag tycker att vi kör en kort kort kort recap över vad Mars har bjudit på: Mars första dag markerade 100 dagar till studenten och därefter har deadlinesen rasat på i ett galet tempo. Mellan skolarbetet har jag hunnit med att jobba på Nordic Wellness, promota UngDrive, nätverka och lyssna på föreläsningar. Att solen har skinit majoriteten av dagarna har gjort ett busy schema överkomligt.

Med fem dagar kvar av mars skulle jag vilja påstå att månaden har varit den bästa hitintills av 2017. Framför mig har jag en galet intensiv vecka med 3 deadlines, 3 jobbpass och 1 event parallellt som allt kring studenten som måste planeras. Samtidigt som motivationen för skolan är rekordlåg så ökar paniken över vad som komma skall. I dagsläget har jag inte en enda dag efter studenten planerad och det skrämmer mig.

Framtills dess har jag däremot en hel massa roligt och spännande och kul framför mig som jag ser så mycket framemot. Mer om det när April är lite närmre, nu ska jag plocka fram kalendern och planera min vecka. Puss!

Idag när jag kom hem från skolan stod min lillebror och stekte pannkakor vilket gjorde mig överlycklig då jag älskar pannkakor (nästan mer än jag älskar semlor!) och när vi hade satt oss ner och börjat fika slog det mig på första gången hur långt jag har kommit med mig själv och mitt förhållande med mat som ganska länge har varit extremt struligt.

"Nyårsmål: Sluta proppa i mig onyttigheter" - 1/1 2010, 12 år gammal

"Drömvikt: 55 kg" - 12/6 - 2013, 15 år gammal

"Springa en mil eller spy. När man ligger gråtande på golvet, andas in, andas ut. Fokusera. Borsta tänderna, munskölj, tvätta händer, tvätta ansikte - ångest." 8/9 2014, 16 år gammal

Mina ögon tåras när jag läser igenom vad Ida 12 år, Ida 15 år och Ida 16 år har skrivit i sina gamla dagböcker. Känslan av kanelbullarna jag hetsåt, följt av den galna löprundan i skogen med mantrat "måste få bort giftet ut min kropp" följt av fingrarna i halsen, det kalla porslinet mot kinden. Fy.

Jag har kommit en lång väg men samtidigt känns det som om ångesten över mat ibland bara finns runt hörnet. Det jobbar jag på genom att uppmärksamma "tjockis-tankarna" när de kommer, ifrågasätta dem för att sen låta de flyta förbi. Just idag är ångesten över mat långt borta, någonstans vid Antarktis faktiskt.

För två åren sen hade jag aldrig ätit pannkakorna jag åt idag. För två åren hade det inte gått en dag med utebliven träningsångest. För två år sen hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle stå här jag står idag. Idag kan jag njuta utan den sura eftersmaken av dåligt samvete och idag ser jag inte träning som ett straff för att jag har "proppat i mig onyttigheter" utan som belöning för att det få mig och min kropp att må bra.

Det är en tuff resa men kroppen är det finaste vi har och nu är det dags att börja uppskatta varenda centimeter av den. Jag älskar min kropp för att den låter mig kramas, spela volleyboll och uppleva häftiga saker, vad älskar du din kropp för?