EMAX 2017

Hej vänner!
Ännu en gång slår det mig hur otroligt värdefullt och fint och fantastiskt livet är. Senaste två veckorna har varit galet intensiva, utvecklande och så jäkla roliga. Jag har märkt att jag mår som bäst när jag är omringad av likasinnade, av folk med driv och passion, drömmar och mål, där jag ständigt får utmana mig själv i mitt ledarskap och i mina tankegångar. Där jag får lära mig när det är bättre att lyssna än att prata, att sätta en annan än mig själv i fokus på ett sätt som samtidigt utvecklar mig själv, Livet är fantastiskt.



I torsdags efter UngDrive och styrelsemöte plockade jag upp Mikis och körde till Göteborg. Efter 2 1/2 intensiva dagar, med en kort break för Liseberg (kul kul!) välkomnade vi i personalen på Emax 2017 upp deltagarna på söndags eftermiddagen. Energin var magiskt!

Dagarna fylldes sen snabbt på med affärssimulering, föreläsningar, case och najs häng med både deltagare och personal innan onsdagen kom alldeles för snabbt....


Emax avslutades sedvanligt med en gala och jäklar vilken kväll vi fick. Jag och Mikis körde vårt vanliga "skratta på 1, 2, 3..." och medan vi roade oss med det välkomnades deltagarna av resterande personal.

Förrätt blev till huvudrätt och strax därpå påbörjades gråtfesten. Måns spelade världens finaste låt och precis när de tårarna hade torkat blev det prisutdelning. 2 av mina 3 lag fick gå upp på prispallen och shit asså - så otroligt imponerad och glad för deras skull och så tacksam över att jag har lärt känna alla dessa fina människor. Därefter var det kört och tårarna slutade (i princip) inte rinna förens jag nådde Falkenberg nästa dag.

Efter galan och städningen och utcheckningen av deltagarna (yes jag grät då med) väntade bara det sista och det svåraste. Det var dags att säga tack och hej till det fantastiska gänget till personal. Efter en lång lunch tillsammans var man, trots att man drog ut på det till det extrema, tvungna att säga hejdå. Inte kul inte kul inte kul. Emax är fantastiskt så till sätt att man kommer människorna man upplever det med så himla nära under tiden. För mig är Emax som att komma hem. Jobbigaste av allt var det att säga hejdå till Mikaela, tjejen som jag har suttit ihop med sen dag ett på gymnasiet. När andra säger sitt adjö på studentdagen hade vi turen att kunna skjuta upp det i två veckor. Nu var det iallafall dags och fy vad ont det gjorde.

Nu har det gått ett par, tre dagar jag kom hem i torsdags och sen dess har allt känts tomt och konstigt och det är inte förens idag jag har fått tillbaka energi och känner mig någorlunda normal igen. Allt känns liksom fjuttigt i jämförelse med Emax. Hur som helst så är en sak är säker iallafall - och det är att även om det tar fyra dagar att återhämta sig, så jag kommer att komma tillbaka till Emax.