Idag började dagen med en brunch med en mycket kär vän samt sambo i skuggan av solen. Det är så skönt att bo med någon som man verkligen kan klassa som sin bästa kompis och som alltid finns där för en, i vått och torrt.

Det var längesedan jag skrev här, men efter att ha skrivit av mig igår så känner jag att det kanske är dags att börja skriva lite igen. För mig är det en rätt skön form av terapi, att skriva av mig alltså. Liten update om vad som hänt sedan sist kanske...

-jag har sagt upp mig från mitt jobb i Växjö och flyttat till Uppsala och bor nu i en lägenhet med tre andra och jobbar som sjuksköterska på Akademiska sjukhusets strokevårdsavdelning.
-jag har varit på semester i mitten av december med min älskade Bea. Det blev en vecka på Boa Vista, Kap Verde. Kan tillägna ett annat inlägg till det senare.
-jag har bestämt mig för att jag detta året ska fokusera mer på mig själv och vad jag vill och tycker och mindre på vad andra tänker och tycker. Jag ska göra det som jag mår bra av helt enkelt.
-jag har bestämt mig för att äta mer vegetariskt. Den officiella anledningen är att det är bra för djur och natur, den inofficiella anledningen är att det är billigare än att köpa massa kött hela tiden.
-jag har varit på mycket konserter och standup och insett hur viktigt de kulturella tingen är för mig och mitt välmående.
-jag har insett att jag måste lära mig att älska mig själv innan någon annan kan göra det, varpå jag ska sluta lägga ner så mycket tid på tankar om hur jag ska finna min andra halva. Jag ska helt enkelt låta mig själv bli min andra halva.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har nu levt med min utmattningsdepression i ca 1,5 år. Jag har bemött mycket fördomar, många suspekta kommentarer och åsikter osv, men den idag tar nog priset. Jag vet inte om det var för att det kom från en vän eller för att det förminskade mitt mående något kopiöst. I vilket fall pratade jag allmänt om min utmattningsdepression varpå hen frågade om jag hade provat religion. Jag förstod inte vad hen menade och fick då frågan om jag provat religion mot min depression, mer specifikt kristendom. Vi diskuterade detta fram och tillbaka ett tag, men hen menade att min depression skulle gå över om jag började involvera mig i kristendomen, att hen hade sett andra må bättre på direkten när de hade börjat utöva kristendomen och att jag kunde sluta med mina tabletter direkt i så fall. Jag skulle alltså inte behöva trappa ut mina läkemedel under flera månader/år, utan jag skulle börja må bättre på direkten, bara jag började involvera mig i och utöva kristendom. Det faktum att jag för ca ett år sedan var på ett väldigt mörkt ställe i mitt liv, alldeles nere på botten och hade självmordstankar var inget som påverkade hens argument. Om jag bara blev kristen så skulle jag må bättre. Det skulle inte ens ta tid, utan jag skulle må bättre direkt och inte ens behöva några mediciner. Det är få gånger jag blivit så genuint förolämpad, förminskad och ledsen över någons kommentar gällande mitt mående. Och inte bara mitt mående, utan då måste ju hen tro så om alla andra som är i min sits också? Hur kan man ens vara så ignorant och naiv? Eller är det kanske mig det är fel på, överreagerar jag nu? Jag har ingen aning faktiskt, jag är alldeles för trött just nu. Men jag trodde jag hade hört de flesta konstiga kommentarerna om mitt mående, men detta tog fasen priset.


Får försöka smälta detta nu och sova. Vet inte riktigt vad jag ville få ut av detta inlägget, behövde väl mest skriva av mig lite. Men det är viktigt att stå på sig mot omgivningens kommentarer och att inte låta andra trampa ner en. Jag är bara glad att jag kommit så pass långt att jag kunde hantera hens ord, för hade jag fått höra de för ett år sedan hade de haft så mycket större påverkan än vad de hade idag. Religion har ingenting med psykiskt mående att göra och det kan inte "bota sjukdomar".

Likes

Comments

Nu har jag inte skrivit här på väldigt länge, inte sen i december. Jag vet inte riktigt varför jag inte har skrivit, för någonstans känner jag ändå att jag nog hade behövt skriva av mig här lite då och då. I vilket fall så har det hänt lite sen i december, så här kommer en update:

- jag flyttade tillbaka till Växjö
​- jag började jobba 25% i februari och har nu trappat upp till hela 75%. Förhoppningsvis kan jag jobba 100% i slutet av sommaren.
- jag fyllde år
- jag har dejtat - för mycket - och härmed insett att well, jag har det ganska så gött på egen hand.
- jag har ökat min vänskapskrets
- jag har fått bekräftat när jag får semester i sommar (vadå vuxet att få BETALD semester?? Jag får alltså lön för att slappa, vilket jag aldrig fått förr, snacka om vuxenpoäng)
- jag har insett att festandet inte längre är något för mig och att jag banne mig kan ha kul utan att bli redlös (mamma och pappa, läs "smått onykter").
- jag har insett att jag redan är 23 (!?!?!) samtidigt som jag insett att jag bara är 23. Ni som förstår förstår.

Samtidigt som att jag under våren har mått bättre än vad jag gjorde i höstas/vintras så har de senaste månaderna varit jobbigare. Jag har fått försöka anpassa mig till vardagen, försökt hantera min stress på ett bättre sätt, bemött fördomar och fått kommenterar från personer som inte har en aning om vad det innebär att leva med psykisk ohälsa. Jag har fått försvara mitt mående och livet har varit som en bergochdalbana samtidigt som jag känt mig platt. Mitt liv är kaos samtidigt som det är lugnt. Det är så svårt att förklara... Jag hoppas jag kan förklara för er någon dag snart.

Likes

Comments

​Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Jag har känt mig pigg i veckan (bortsett från tröttheten jag har under förmiddagen pga sömntabletten) men samtidigt känt mig väldigt nedstämd, väldigt ledsen. Jag vet inte varifrån denna ledsamhet kommer och det är väl det som är det jobbigaste. 

Det har varit mycket tankar kring jobb, sjukskrivning, vänner, osv. Jag känner mig så avskiljd från allt. Från allt socialt sammanhang som inte involverar min familj som jag för tillfället bor hos. Det har även varit mycket tankar kring om jag duger. Om jag duger som person, om jag duger som kompis, om mitt utseende duger (svar: nej, inte enligt samhällets normer) samt om hur oduglig jag är för samhället som 22 år gammal blir sjukskriven för utmattningsdepression.

Innerst inne så vet jag att min depression inte är mitt fel och att jag gör allt i min makt för att kunna bli så pass frisk att jag kan flytta tillbaka till min lägenhet, börja jobba igen och få rutin på vardagen. Men ändå så känner jag mig så otroligt oduglig. Just nu går jag bara hemma och kostar samhället pengar. Jag gör ingenting för att få samhället att gå framåt, jag bidrar inte med någonting. Visserligen vet jag ju också att det var samhället som fick mig att må så här men ändå. Jag känner mig bara allmänt ledsen, tom och oduglig. Jag vet att jag kan låta glad, för jag kan nästintill själv tro att jag är glad när jag hör mig själv prata, men jag är bara så enormt ledsen och jag vet verkligen inte varför. Det är så sjukt irriterande.

Av någon anledning har jag börjat ifrågasätta mina olika vänskapsrelationer till folk och jag vet verkligen inte varför. Jag har bara börjat fundera kring om folk umgås med mig för att de vill och för att de tycker om mig eller om de umgås med mig för att jag tjatar och för att de "står ut" med mig för stunden. Jag har även börjat fundera kring hur jag stöter bort folk när jag mår dåligt, eller stänger ute kanske man kan säg. Jag vet ju att mina älskade underbara vänner alltid finns där för mig, precis som jag skrivit i ett tidigare inlägg "STÖD", så jag förstår inte varför jag har börjat ifrågasätta det nu. Har jag blivit så pass pigg att nu orkar reflektera över alla de dåliga tankarna? Att jag innan mådde så dåligt att jag inte kunde reflektera över tankar och känslor och att jag nu har samma tankar och känslor, fast att jag orkar reflektera över dem? Jag har verkligen ingen aning... Jag får nog ta och maila min samtalskontakt och be henne om att boka en tid i början av det nya året, jag tror det skulle göra gott.

Detta blev ett väldigt flummigt inlägg, jag skrev det nämligen lite pö om pö. Under tiden jag skrev detta inlägget smsade jag även med en väldigt god vän till mig som skrev så fantastiskt fina saker att en del av ledsamheten försvann. Personen avslutade ett långt sms med "Jobbet försvinner inte, och när du väl mår bra kommer du vara en sjukt duktig sjuksyrra, eller vad du än ger dig in på. Med den glöden, kärleken och humor som du sprider runt dig kommer du att vara en stjärna.❤" Jag behöver inte ifrågasätta min vänskap till andra, jag vet vilka som är mina riktiga vänner och jag älskar dem alla.

Godnatt!


Likes

Comments

Nu ligger jag i sängen och känner mig så där ynklig och dan igen. Jag har varit ledsen till och från hela dagen och det jag helst av allt har velat är att gråta, men jag har inte kunnat. Jag har under dagen inte känt igen denna ledsamheten, för den har inte känts på samma sätt som det har gjort innan under sommaren och våren. Sen kommer jag på att just denna ledsamheten måste bero på att jag fått min mens för första gången på 2,5 år. "Uh vad äckligt och konstigt att hon skriver att hon har mens". Nej. Det är inte äckligt och det är inte konstigt. Mens är naturligt och som de allra flesta med livmoder har, har haft eller kommer att få. Det är i vilket fall skönt att identifiera varifrån denna ovana ledsamhetskänslan kommer ifrån.

Idag har jag inte gjort ett jota om jag ska vara ärlig. Jag har gått en vända med hunden, lyssnat på podd och kollat på tv. Orken har liksom inte funnits där. Just nu känner jag att jag har ingen ork till någonting och det är som om jag är likgiltig gentemot allt. Jag har liksom inte något sug efter att göra något speciellt och jag vill liksom inte heller hitta på något och de känslorna skrämmer mig. Jag har alltid varit en person med stora drömmar som alltid har velat hitta på saker och har planerat saker i mitt huvud, men nu är det som om den personen är försvunnen och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag känner mig återigen vilsen. Jag får nog ta upp det med min läkare när jag ska dit i mellandagarna.

Imorgon hade jag tänkt att försöka träna så jag ser fab ut på juldagen och nyår när jag ska ut och rasta spirorna på dansgolvet så att säg. Sen hade jag även tänk ta upp en gammal hobby som jag inte sysslat med på ca 4-5 år, men som förut låg mig varmt om hjärtat, jag ska nämligen ut och fotografera! Får se hur detta går....

Likes

Comments

Jag har inte skrivit på länge för jag har mått relativt okej faktiskt. Visst jag har haft någon panikångestattack, dagar fyllda av ångest och trötthet, men överlag har jag ändå mått okej. När jag haft en dålig dag har jag ändå känt att dagen efter kommer att bli bättre, att jag bara mår så dåligt just den dagen och att det kommer att gå över. Men nu ikväll har jag inte mått så bra, jag har inte känt att det kommer gå över tills imorgon. Det har varit mycket ångest och just i skrivande stund andas jag lite för snabbt, lite för ytligt och det känns som om det sitter en 350 kg tung varelse på mitt bröst. Det är mycket ångest, så pass mycket att jag inte ser något ljus. Jag ser inte heller framtidsplaner eller vad jag vill göra imorgon. Jag har alltså en sån kväll som för ca 1,5-2 månader sedan var en del av min vardag. Och det känns verkligen piss ska jag säg. Man vet liksom inte vart man ska ta vägen och det enda man vill är att somna i någons famn. Lägga huvudet vid personens halsgrop och känna hur denne stryker en över håret. Men nu ligger jag här i sängen. Ensam. 01:24.
Jag har ändå lärt mig hantera det någorlunda, för hade det varit för 2 månader sedan hade jag redan haft tre panikångestattacker ikväll, och fler att vänta under natten. Jag vet inte riktigt hur jag lärde mig att hantera det egentligen, men det är självlärt. För min del handlar det om att tänka på andningen och försöka distrahera mig med andra saker som exempelvis stickning (som är väldigt terapeutiskt om jag ska vara ärlig), bläddra i tidning (trots att man absolut inte kan koncentrera sig på texter och bilder) eller bara gå en runda och få frisk luft. Men bäst av allt är att vända sig till någon i sin närhet.
Nu måste jag hantera min ångest och sen försöka sova.
Godnatt

  • 414 Readers

Likes

Comments

​I lördags körde jag upp en snabbis till Växjö för att träffa en efterlängtad vän som jag inte sett sedan i juli tror jag. I väntan på att tiden skulle bli slagen för att gå mot restaurangen bestämde vi oss för att ta en kaffe på ett fik och som vanligt triggade vi igång varandras kriminella sidor. Skämt åsido, det är inte så stor skillnad på en liten och en stor latte. Vi hade i vilket fall bokat bord på Pinchos, en riktigt häftig restaurang med otroligt god mat och dryck som jag varmt kan rekommendera! Jag orkar inte riktigt förklara deras koncept, så för den som inte vet vad konceptet på Pinchos är så rekommenderar jag varmt Google. Jag beställde i vilket fall in ostbollar, baconinlindade dadlar, dumplings, laxsashimi, friterade bläckfiskringar och crème brûlée (ja det stavas så med massa apostrofer och shit, jag kollade upp det) samt två enormt goda drinkar. Jag verkligen kände hur min mage log när vi gick därifrån. Efter Pinchos var det dags för bio, "Fantastiska vidunder och vart man hittar dem" tror jag den hette. Kan verkligen rekommendera den filmen för den var så otroligt bra och mysig! Sedan efter bion var det dags för en kaffe igen för att kunna fokusera ögonen på vägen när jag väl skulle köra hem mot Karlskrona igen. Jag hade alltså en riktigt underbar kväll i gott sällskap i lördags och var helt beredd på att jag skulle må sämre på söndagen, som jag alltid gjorde när jag hade gjort för mycket dagen innan.

Jag vaknade sedan på söndagen och blev överraskad av hur pigg jag var. Jag orkade ta mig ur sängen, orkade föra konversationer och hitta på saker. "Hmm vad lustigt.. Den där medicinen har verkligen gjort under".

Sen vaknade jag igår och BAM! där stod verkligheter och knackade på dörren för så kul och roligt jag har haft det får man tydligen inte ha utan att det blir konsekvenser. Jag var väldigt väldigt trött, kände mig nerstämd och mådde extremt illa. Bara tanken på varmt mat fick mig att vilja kräkas och jag visste att om jag skulle få i mig någonting så skulle det behöva vara kall mat, helst sushi eller grekisk sallad då det i stort sett är det enda jag kan äta när jag mår så. Jag hade ingen ork till att konstruera en grekisk sallad och detta resulterade alltså i att det blev sushi till frukost/lunch. Inte mig emot för det är helt underbart gott. När jag gick och la mig minns jag att huvudet började banka, men jag tänkte att jag sover väl bort det. Jo tjena, nu kom verkligheten och knackade på dörren igen och bestämde sig för att ge mig migrän. Sweet. 


Likes

Comments

Jag har alltid haft höga krav på mig själv, en faktor som säkerligen påverkat min depression. Som exempelvis när jag skulle balansera skolan, körkortsplugg och träning samtidigt. Jag är en sån person som lägger 100% av allt på varje enskild uppgift för jag vill göra allt perfekt. Detta resulterade i att jag försökte lägga 100% av mig själv i skolarbete (som just vid denna tidpunkt jag tänker på var C-uppsatsen), 100% av mig själv i körkortsteorin och 100% av mig i min träning för att få mindre kropp så snabbt som möjligt, för alla vet väl att framgångsrika och vältränade personer mår bra och är lyckliga? Nej, så är det väl inte riktigt har jag insett nu. Inte för att jag är framgångsrik eller vältränad, men jag har märkt att det är inte såna ytliga saker som påverkar lycka, utan det är vilka människor man har omkring sig och hur man väljer att leva sitt liv.

När jag skulle ta mitt körkort gjorde jag det som en intensivkurs i förra hösten, samtidigt som jag höll på med min C-uppsats. Jag la upp en plan om att klara en fas i teorin i veckan, vilket jag höll. Sedan hade jag fyra dagar hemma i Karlskrona där jag tog två körlektioner per dag och det gick faktiskt riktigt bra. Jag gjorde små misstag och jag lärde mig verkligen av dem. Därför bad jag den ene körskoleläraren att bedöma mig stenhårt på den sista körningen jag hade, dagen innan uppkörningen och aa, låt oss säga att det gjorde han verkligen. Han var verkligen så petig som jag bett honom att vara och jag var så rosenrasande på mig själv att jag var helt tårögd. När vi parkerade frågade han vad jag tyckte jag gjort bra under de 45 minuterna vi kört och jag hade ingenting jag kunde komma med. Efter en stunds tänkande sa jag att jag i alla fall hade parkerat i rätt ruta, men att det var det enda. Han tyckte jag skulle skärpa mig. När vi gick in så mötte jag min andra körskolelärare som frågade hur det hade gått och jag svarade att det hade gått skit, att jag skulle kugga morgondagens uppkörning och var arg som ett åskmoln. Han kollade då frågande på den läraren jag kört med som bara skakade på huvudet och viskade "hon är så himla självkritisk, det gick visst bra" varpå den jag inte hade kört med vid det tillfället sa att mig att lägga ner och börja tro mer på mig själv. Jag klarade uppkörningen dagen därpå. Jag har jobbat på att tro på mig själv sedan dess.

Jag har som sagt också haft väldigt höga krav på mig själv gällande mitt utseende samtidigt som jag har försökt att tänka "skit i vad alla andra tycker, du är bra som du är och så länge som du är bekväm i dig själv så är det lugnt!" Saken är bara den att jag är inte bekväm i mig själv. Bred näsa, äppelkinder, plufsig mage, gäddhäng, hängiga bröst, breda fötter, tunt hår, dålig hud, kobent, listan på vad jag inte gillar med mig själv kan göras lång. Många skulle nog säga att jag inte alls ser ut som jag själv upplever att jag ser ut, men grejen är att detta är min bild av mig och era ord kan dessvärre inte påverka mig så mycket, för jag måste själv acceptera mig för den jag är. Jag måste lära mig att älska mig själv. Än så länge kan jag ärligt säga att det är ytterst få saker med mig själv som jag är nöjd med, det skulle väl vara mina långa ögonfransar och min ögonfärg. Men det är alltid någonting, det är en början. Eftersom jag har varit missnöjd med mitt utseende har jag dessvärre lagt ner mycket tid på olika youtube-klipp om hur jag ska sminka mig bättre eller fixa håret, jag har tränat trots förkylning, prioriterat träning framför sömn då jag gick upp vid 4:45 bara för att hinna träna två gånger på en dag. Allt för att vara perfekt. Men jag är inte perfekt. Ingen är perfekt. Jag är jag och jag måste bara börja inse att jag är faktiskt bra. 

Likes

Comments

I tisdags var jag på besök hos min läkare. Det är verkligen ofattbart hur otroligt bra han är. Vi pratade om att vi antagligen hittat rätt medicin för mig samt hur viktig sömnen är för mig. Det är nämligen som så att om jag inte tar mina Propavan till kvällen så vaknar jag flera gånger per natt och är mer vaken än sovande, vilket i sin tur leder till att jag har en riktigt pissig dag med mycket ångest och panikångest dagen efter. Tabletten hjälper mig inte att somna men det håller alltså mig sovandes när jag väl somnat, vilket är precis vad jag behöver. Jag drömmer inte heller helt vilt när jag tar tabletten. Den viktigaste frågan för mig var två biverkningar som jag fått: fallande blodtryck vid uppresning samt suicidtankar. Min läkare tog blodtrycket på mig och det var lägre än vad det brukar vara, men han sa att det inte var någon fara, att jag skulle resa mig upp långsammare. Gällande suicidtankarna berättade han att det är helt normalt i mitt tillstånd, när man haft en sån djup depression så länge som jag haft och när man då plötsligt sakta börjar må lite bättre. Han beskrev det som att man fortfarande mår väldigt dåligt men har börjat få orken tillbaka, det krockar och därför kan man börja få mer negativa tankar eller något. Det är svårt att förklara, men jag förstår vad han menar för jag är mitt uppe i det just nu.

Många av er satte säkert kaffet i halsen nu när ni läste att jag har suicidtankar. Lugn mina kära, jag är inte suicidal och har inga planer på att begå självmord. Tankarna som uppstått i mitt huvud de senaste 1-2 veckorna är bland andra:
- vilka hade brytt sig om jag dog?
- hur hade mina kompisar reagerat och hur starkt?
- hur lång tid skulle det ta för henne/honom att få reda på vad som hänt?
- hur ska man gå till väga? En kniv mot halspulsådern?
- hur hade min begravning sett ut?

Jag har alltså väldigt mycket funderingar just nu, men absolut inga suicida planer. Jag har varit väldigt rädd och orolig för dessa tankarna, funderat mycket på varför jag har sådana tankar, speciellt när jag absolut inte vill att mitt liv ska ta slut. Så det är så skönt att få det förklarat av min läkare. Att detta bara är ett av steg mot förbättring, att dessa tankar kommer att försvinna.

Ni behöver inte vara oroliga för mig gullisar, jag kommer att bli okej igen.

Likes

Comments

Det händer emellanåt att jag skäms över hur jag mår. Att jag skäms över att jag inte orkar med en hel dags aktiviteter, att jag glömmer bort vad folk säger, att jag inte orkar svara när någon skriver eller ringer, att jag inte kan ta hand om mig själv. Idag är en sån dag. Jag bor ju för tillfället hos min familj i Karlskrona för att vila upp mig och så att någon annan kan ta hand om mig när jag själv inte orkar, inget mer med det. Mina föräldrar är i Göteborg denna helgen så jag utsågs till hundvakt. Än så länge ingen fara, inget skämmigt. Jag inser sedan att jag måste ha min lillebror hemma för att detta ska funka. Skämmigt. Jag skäms inte över min bror, absolut inte, utan jag skäms för att jag, som 22 år gammal, behöver min fyra år yngre bror hemma om nätterna för att kunna klara av helgen. Jag är alldeles för rädd för att drabbas av en kraftig panikångestattack, som för mig oftast kommer under nätterna, vilket gör att jag behöver min lillebror hemma.

Ikväll är min bror på fest och vi bestämde att jag skulle lämna honom där och att han sedan skulle ringa mig inatt när han vill hem så kommer jag och hämtar honom. Cirka 3 minuter efter att jag lämnat honom får jag ett tryck över bröstet och jag får svårt att andas vilket resulterar i att jag får stanna vid vägkanten. Insikten om att jag kommer att vara ensam i ett stort hus med hund och katt som ska tas omhand hela kvällen och en bit in på natten gör att jag drabbas av en lätt panikångestattack. Och ja, jag skäms. Varför kan inte jag ta hand om mig själv? Varför behöver jag förlita mig på andra? Kommer jag någonsin må bra igen och vad fan innebär det egentligen att må bra, för jag minns fasen inte längre?

Jag älskar min lillebror men HERREGUD vad jag längtar tills jag kan ta hand om mig själv igen.

Likes

Comments