...och där var min resa över

...och där tog äventyret slut, det året som skulle bli ett av mitt livs bästa tog corona från mig och många andra men jag är glad att jag fick chansen att uppleva hälften av det. Min tid i USA har varit bättre än vad jag någonsin kunde föreställa mig innan jag klev på flyget från Arlanda. Jag är otroligt nöjd över vad dessa 6 månader har givit mig, men framförallt är jag tacksam. Tacksam över att jag fått leva min dröm och att jag fått äran att lära känna så många fina människor på vägen, jag är framförallt tacksam över dig Clara, aldrig trodde jag att jag skulle komma så nära någon på så kort tid. Tack för allt vi upplevt tillsammans under denna tid, aldrig hade det varit detsamma utan dig och det är så sorgligt att alla våra planer för det andra halvåret går i spillror.

Jag var inte redo att lämna Kalifornien och det livet jag levde där, jag känner mig fortfarande inte klar och det finns så mycket mer jag hade velat hinna se och uppleva. Obligatorisk karantän och lockdown lämnade mig ett tufft beslut, att stanna där ensam med värdfamiljen eller att packa allt för att sätta mig på ett flyg hem till Sverige igen och vara med min familj genom denna pandemi. Jag valde det andra alternativet. Denna situation kan ingen av oss styra över men det är inte det Au Pair livet jag vill leva, därför valde jag att lämna det, iallafall tills detta är över. Flera flyg slutade avgå från San Francisco och många ställdes in, jag ville inte riskera att inte kunna komma hem igen ifall saker skulle bli värre. Jag vill heller inte se tillbaka på mitt år som Au Pair och tänka på att jag satt i karantän och att det var lockdown halva tiden, om det nu skulle vara så. Då vill jag avsluta det på ett bra sätt, jag hade dock önskat att man hade kunnat få ett slags avslut. Jag bestämde mig för att åka hem två dagar innan mitt flyg gick så jag hann inte riktigt ta in och smälta att jag skulle lämna allt. Mest av allt är det ovissheten som jag tycker är jobbig, ingen vet hur länge detta kommer pågå och allt jag hoppas på är att saker ska bli bättre och att jag kan åka tillbaka och fortsätta leva min dröm. Jag har fortfarande inte avslutat mitt år och blir saker bättre, det vill säga om det blir säkert att resa och att USA öppnar upp igen innan september så har jag möjligheten att åka tillbaka och fortsätta mitt år. Men det känns som det kommer ta ett bra tag innan saker börjar bli bättre så jag vill inte hoppas för mycket. Jag försöker istället att blicka framåt och börja planera mina nästa stora mål i livet, en av mina stora drömmar är att plugga på College i Amerika, helst alla år men ett utbytesår skulle också räcka då det är så dyrt.

Att mitt Au Pair år tog slut är ingenting i jämförelse med vad många andra människor går igenom under denna svåra tid, jag är så otroligt tacksam över att jag och de i min närhet är friska och mår bra än så länge. Det finns de som förlorar sina jobb, företag går i konkurs, vårdpersonal riskerar sina liv varje dag och framförallt är det oerhört många människor som mist livet på grund av viruset. Ändå är det många som inte verkar förstå allvaret, och man pratar om studenten som om det vore prio ett just nu. Jag förstår att ni är ledsna och besvikna, det hade jag också varit om jag var i eran situation, MEN det finns viktigare saker att lägga fokus på just nu. Vi är mitt i en pandemi, hela länder är satta i karantän. Människor dör och ni pratar om STUDENTEN? Det handlar om människors liv och hälsa, som är viktigare än att ni ska få uppleva studenten som är en dag och som kunna leda till en stor smittspridning, en risk som inte är värd att ta. Tänk bara på 60-årsfesten där 70 gäster av 100 fick influensaliknande symptom efter, eller middagen på endast fem personer där ingen först hade symptom men alla var sjuka efter. Vi vet inte hur saker kommer se ut om två månader eller hur situationen har utvecklat sig då, i dagsläget skulle inte en student fungera, det skulle sätta människors liv och hälsa på spel. Det kommer inte direkt bli bättre av att människor fortsätter vara egoistiska och oansvariga och lever på som vanligt. Jag är oerhört besviken på hur svenska befolkningen hanterar viruset och smittspridningen. Att människor fortsätter äta på restauranger, sitta på uteserveringar, kröka och vistas bland massa folk är för mig ofattbart, vi är mitt i en pandemi och ni blundar för det. Det minsta man kan göra är att stanna hemma.







Gillar

Kommentarer