Drakviskaren av Lovisa Wistrand


Jag hade läst ganska mycket om den här svenska fantasyromanen innan jag ens blev lockad att läsa den själv. Jag var ganska skeptisk till huruvida bra svensk fantasy kunde bli. Skulle de kännas löjligt och tillgjort eller halvdant och stelt? Efter att ha läst tillräckligt många goda omdömen kunde jag till sist inte låta bli utan bestämde mig för att jag var tvungen att ge boken en chans.


Och tur är väl det, för det visade sig bli en riktigt bra läsupplevelse. I början hade jag fullt upp med att komma in i språket, som är ganska modernt och ibland kunde kännas lite stolpigt med korta, snabba meningar. Från att ha varit tveksam till detta kom jag in i det och blev imponerad av att Lovisa Wistrand vågar leka med språket på ett sätt som tänjer på, och ibland går helt emot, de klassiska skrivreglerna vi får lära oss i skolan. Hon har lyckas bygga en fantasyvärld som både känns originell och bekant, på ett sätt som är både tryggt och spännande.


Ungefär halvvägs in i boken var jag totalt fast. Det var länge sedan jag blev så investerad i en kärlekshistoria. Även om den stundtals kändes lite fånig kunde jag inte slita mig ifrån den. Lyckligtvis så drev den spännande handlingen, huvudkaraktären Izaeldas jakt på hämnd och utforskande av världen också framåt, för efter några vändningar i boken så hade jag plötsligt väldigt svårt för kärlekshistorien. Det var nästan i den grad att jag som läsare kände mig förråd av hur handlingen utvecklade sig. För att undvika spoilers tänker jag inte fördjupa mig i det nu, men tyvärr drog det ner helhetsintrycket av boken för mig en aning.


På det stora hela var det väldigt kul att läsa en svensk fantasybok och jag har redan hunnit läsa trilogins andra bok också. Jag är nu väldigt nyfiken på den tredje och sista boken i trilogin och ser fram emot att få följa Lovisa Wistrands vidare författarskap.


Tack till Whip Media för recensionsexemplaret!

Gillar

Kommentarer