När jag var liten, yngre ... eller rättare sagt, så långt jag kan minnas, så har jag alltid varit mörkrädd.
Sanningen är den att jag sov i mina föräldrars säng tills jag var 12-13 år gammal.
Det fanns nätter, såklart, när de försökte få mig att sova i egen säng men de gångerna la jag mig alltid i någon av mina systrars rum istället. Jag har många gånger funderat över huruvida min mörkrädsla kom till liv men har egentligen inget riktigt bra svar på det.

- Kanske föddes den kring lägerelden när det berättades spökhistorier om natten?

- Kanske var det en scen ur någon film som satte skräck i mig?

- Kanske var det min egna stora fantasi som gav liv till rädslan?

I tredje klass så började jag få tvångstankar. Alla som har lidit av detta tvång vet hur tidskrävande och förvirrande det är. Det började med att jag ville räkna saker på ett visst sätt och sedan eskalerade och avancerades det allt eftersom.. Mina klasskompisar lade givetvis märke till detta men de gjorde ingen stor sak av det.

Jag gick i en fantastisk klass. Jag har många gånger reflekterat över hur viktig mina klasskamrater var i en tid då mitt liv slogs i spillror. Dom höll ihop mig. De var mitt lim.

När jag blev 13 år kunde jag inte längre sova i mina föräldrars säng eftersom min familj splittrades. Mamma dog och 3 år senare dog även min pappa. (mer om det i ett annat inlägg)

I skolan fortsatte iallafall livet som det alltid hade gjort. Det blev min fristad. Iallafall tills jag och mina kära klasskamrater skiljdes åt.

En av kvällarna då jag skulle sova i egen säng minns jag tydligt en tvångstanke såsom min rubrik lyder

- “Om inte tummen och pekfingret når runt min handled kommer mina föräldrar att dö...”

Jag minns hur jag inte fick runt fingrarna och hur det fattades ca 0.5 cm. Jag var väl medveten om att det var nonsens att tänka som jag gjorde och försökte skaka bort min oro. Bara det att det hände ju sedan... mina föräldrar dog ju.

För ett barn var det förödande.

Vi har alla mörka hemligheter som vi bär på. Frågan är vad det är som gör att vissa klarar av att leva ett ”normalt” liv efter tragedier som t ex att bli föräldralös i tidig tonår.

Många med mörkt förflutet faller hårt eller väljer att bedöva sin smärta med olika medel och hamnar inte alltför sällan i missbruk eller faller, pga sin alltför tunga ryggsäck, offer för sitt eget liv.

Min trygga uppväxt har varit en grundstomme för mig. 13 år av kärlek och stabilitet gav mig en bra plattform och jag fick mycket stöd av vänner och familj runtomkring inte att förglömma mina fantastiska klasskamrater. Om någon av er läser det här så vill jag säga tack ifrån djupet av mitt hjärta, tack att ni lät mig vara Hanna utan att döma mig.

Mina tvångstankar slutade när jag var 16 år gammal.



Fortsättning följer...


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments