När jag var liten, yngre ... eller rättare sagt, så långt jag kan minnas, så har jag alltid varit mörkrädd.
Sanningen är den att jag sov i mina föräldrars säng tills jag var 12-13 år gammal.
Det fanns nätter, såklart, när de försökte få mig att sova i egen säng men de gångerna la jag mig alltid i någon av mina systrars rum istället. Jag har många gånger funderat över huruvida min mörkrädsla kom till liv men har egentligen inget riktigt bra svar på det.

- Kanske föddes den kring lägerelden när det berättades spökhistorier om natten?

- Kanske var det en scen ur någon film som satte skräck i mig?

- Kanske var det min egna stora fantasi som gav liv till rädslan?

I tredje klass så började jag få tvångstankar. Alla som har lidit av detta tvång vet hur tidskrävande och förvirrande det är. Det började med att jag ville räkna saker på ett visst sätt och sedan eskalerade och avancerades det allt eftersom.. Mina klasskompisar lade givetvis märke till detta men de gjorde ingen stor sak av det.

Jag gick i en fantastisk klass. Jag har många gånger reflekterat över hur viktig mina klasskamrater var i en tid då mitt liv slogs i spillror. Dom höll ihop mig. De var mitt lim.

När jag blev 13 år kunde jag inte längre sova i mina föräldrars säng eftersom min familj splittrades. Mamma dog och 3 år senare dog även min pappa. (mer om det i ett annat inlägg)

I skolan fortsatte iallafall livet som det alltid hade gjort. Det blev min fristad. Iallafall tills jag och mina kära klasskamrater skiljdes åt.

En av kvällarna då jag skulle sova i egen säng minns jag tydligt en tvångstanke såsom min rubrik lyder

- “Om inte tummen och pekfingret når runt min handled kommer mina föräldrar att dö...”

Jag minns hur jag inte fick runt fingrarna och hur det fattades ca 0.5 cm. Jag var väl medveten om att det var nonsens att tänka som jag gjorde och försökte skaka bort min oro. Bara det att det hände ju sedan... mina föräldrar dog ju.

För ett barn var det förödande.

Vi har alla mörka hemligheter som vi bär på. Frågan är vad det är som gör att vissa klarar av att leva ett ”normalt” liv efter tragedier som t ex att bli föräldralös i tidig tonår.

Många med mörkt förflutet faller hårt eller väljer att bedöva sin smärta med olika medel och hamnar inte alltför sällan i missbruk eller faller, pga sin alltför tunga ryggsäck, offer för sitt eget liv.

Min trygga uppväxt har varit en grundstomme för mig. 13 år av kärlek och stabilitet gav mig en bra plattform och jag fick mycket stöd av vänner och familj runtomkring inte att förglömma mina fantastiska klasskamrater. Om någon av er läser det här så vill jag säga tack ifrån djupet av mitt hjärta, tack att ni lät mig vara Hanna utan att döma mig.

Mina tvångstankar slutade när jag var 16 år gammal.



Fortsättning följer...


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Julminnen


Att vakna upp till nybryggt kaffe i mitt barndomshus i Småland. Tassa nerför trappan med spänd förväntning, se julgranen lysa i morgonmörkret, klapparna därunder. Mamma som fixar i köket, pappa som spelar piano i vardagsrummet och systrarna som gäspar vid köksbordet. Tittar ut genom fönstret och ser det snöklädda landskapet och morfar vinkandes i trädgården.

Vi hade en adventskalender hängandes ovanför kökssoffan. Den var sydd på väv och föreställde ett jultåg och där fanns en klapp till varje barn fram till julafton.

Jag är glad för alla julaftnar jag fick med mamma och pappa innan dom dog. Det är fina minnen som jag bär med mig.

Julen ter sig lite annorlunda när man firar den utomlands. Jag tycker att det är svårt att komma i stämning när inte kylan finns och det är väl märkligt ändå, att man kan sakna kylan och mörkret när det är just det som jag klagar på mest när jag är hemma.

Familjen såklart. Vad är julen utan sina nära och kära?

Röriga varma rum, alla som trängs i soffan, doften av glögg och stearin. Alla är dästa av maten men man kan ju inte låta bli att smaka lite av allt som ställs fram. Det tillhör ju julen.

Jag har varit med på Instagram länge. I början så fungerade allt väldigt annorlunda i jämförelse med nu. De som var väldigt aktiva "kände till" varann och vi kommunicerade och var genuint intresserade av varann och vad vi postade. Dagens Instagram är helt annorlunda, mer driven av samma saker som driver media överlag: Utseende, kändisar och reklam. Det är inget som driver mig. Därför har många av oss tappat mycket följare för att vi inte har skapat företag och därmed får mer reklam av våra konton. Men det finns fortfarande guldkorn där ute. Eftersom jag inte känner att det där fina och intima finns kvar så har jag haft ett behov att skapa ett eget sådant rum för mina följare och för mig själv och därav kom denna lilla blogg till. Det känns också fint att jag kan uppdatera vänner och familj hemma i Sverige medans vår vardag fortsätter i Kapstaden.


Jag hoppas att ni kommer tycka om den!


//Hanna

Likes

Comments