Min absoluta favoritmarknad i Kapstaden hålls i alla vöder, lördagar kl 9-14 på Granger Bay.

Se till att vara där tidigt för att kunna plocka de bästa grönsakerna och frukterna. Här trängs hipsters och hälsomedvetna i en sagolik blandning.

Marknaderna här i Kapstaden är verkligen en bra mötesplats. Många hänger här i timmar och den är en skön stämning. Lite picknickfeeling blandat med utomhuskonsert.

Här finns ett väldigt bra utbud och det jag gillar med denna marknad är att det är noggrant utvalda och närodlade produkter ifrån småskaliga odlare/farmers.

Det stöttar jag mer än gärna.

Här hittar du också växter, plantor, smycken, kläde, inredning och mycket mer.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Yesterday I decided to surprise my sister on her birthday.

I took her to Belmond Mount Nelson hotel . The picturesque hotel is located in Gardens, Cape Town.

It was just me and her (no kids ooohm) enjoying a very calm and delicious breakfast with tea and rosé.

I’ve been living in Cape Town since October. It’s really been an adventure but I have missed my sisters so much. We have always had such a strong bond.

So when one of them decided to come visit my heart jumped with joy. She’s been here for almost a week now and her presence has given me an injection of love and I wanted to give back.

Here are some of the pics I took with my iPhone from that morning. If you’re planning to visit Cape Town do visit this hotel for an afternoon tea. You will not regret it.


Likes

Comments

Jag hade en konversation med en vän häromdagen. En konversation kring vad det innebär för ens egen person att bli förälder.

Prebarn så var tanken om barn så enkel. Inlindad i någon slags bomullsbubbla, fylld till bredden av bebisgos, häng med vänner, kärlek i överflöd och att äntligen få lite tid att bara ”få vara”.

Ungefär som de realistiska (eh) bebisfotona på Instagram. Bebisen ligger helt liten och stilla inlindad i någon vacker kashmirsjal iklädd rena vita kläder (inget kräk, ingen skorv, inget bajs) och allt är sådär perfekt lugnt och stilla. (Harkel)

Bebis kommer dessutom att vara optimal för det är ju ändå ”din bebis” och man vet ju att ”ens egna bebis” kommer att sova hela natten i egen säng och vakna lagom efter mammans 15-minutersdusch på morgonen. Ja, men sisådär tills morgonkaffet runnit färdigt. ( kanske runt 9-tiden?…)

Ja, en lagom medgörlig bebis så att man kan fortsätta sitt liv precis som innan, bara det att man blivit lite mamma också...

Låt oss skratta lite åt denna naivitet. Jag vet att ni som har barn förstår.

Efter 9 månaders längtan och ömt klappande på växande mage så kommer äntligen underverket. Man fylls av kärlek och oro på samma gång. Ens hormonstinna kropp jobbar både emot en och med en och man känner sig starkast och svagast på en och samma gång. Det är verkligen ett myller av känslor. Ett krig av känslor.

Dagen kommer då man ser skrivs ut ifrån BB, OBS! det ingår inte en instruktionsbok. Kommer hem till sitt hem där alla noggrant inhandlade babysaker står uppradade och väntar.

(Jag inhandlade en svindyr säng och bäddade med lika dyra babylakan. Hon sov inte där på hela första året…)

Väl hemma svävade jag på mitt egna lilla puffiga skära moln. Världen omkring existerade inte. Jag hade bara ögon för min bebis. (Förlåt pappan)

Ja, pappan var däremot fylld av energi och redo att öppna porten för att ta emot gratulerande gäster och visa upp vårt lilla underverk för det gör ju ”alllllla andra” (tänker mig scenen ur Lion Kingscenen där pappan håller Simba upphöjd mot himlen till the Circle of Life) Den nyförlösta mamman tänker samtidigt låt mig få andas, snälla låt mig få stanna här i min bubbla lite till. Så många att pleasa. Så öm i kroppen. Så trött efter förlossningen. Så svullna bröst. Så trasigt underliv.

(Modersinstinkten säger också nej nej!! till bakterier på den nya ömtåliga bebisen)

Dagarna går, mjölken sätter igång man tittar på sin kropp och vet inte vems den är längre är den verkligen min eller är det bara en mjölkmaskin?

Amningen, amningen, amningen. Pressen på amningen. Varför har ingen berättat om denna plågsamma akt? Varför pratas det så lite om det här? Man ska nötas in i amningen. Med skavda bröstvårtor ska man nötas och stå ut. Som att ha en stark sug konstant på ett helt öppet sår. (Att ha tyg mot nyskavda bröstvårtor 😩)

Men man gör det, man står ut för det är ju så alla kvinnor alltid ha gjort. Man kan ju inte vara sämre.

(Började med ersättning vid 5 mån 🙌🏻)

Så många nätter ensam med denna lilla människa. Allas råd som ekar i huvudet. “Låt henne sova med er” ”sov inte med täcke” ”sov inte med kuddar” ”klä henne inte för varmt” ”tänk på kvävningsrisken, låt henne inte sova med er” ”lämna ifrån henne och ta lite egentid (😖!!) och där sitter du i mörkret med ett 3-kilosknyte på bröstet och försöker att hitta din egna röst i ett landskap av obeträdd terräng. Du har ansvaret, det vilar på dina axlar att denna lilla människa ska överleva. Ingen annan. Det är ditt ansvar och du har ingen aning om hur man gör. Det är en mörk plats, det finns inga upplysta stigar men man klarar det, en timme i taget.

(om du är nybliven mamma Googla aldrig man får panik av google ring helt enkelt en annan mamma för stöd)

Att bli förälder innebär att lämna en stor del av sin egen person för att ge plats åt någon annan (läs bebis) och man krigar för att få tillbaka just den delen tills den dagen man inser att det aldrig kommer blir som förut. Det blir inte sämre och nödvändigtvis inte bättre det blir bara annorlunda. Precis som det ska vara.

Likes

Comments

När jag var liten, yngre ... eller rättare sagt, så långt jag kan minnas, så har jag alltid varit mörkrädd.
Sanningen är den att jag sov i mina föräldrars säng tills jag var 12-13 år gammal.
Det fanns nätter, såklart, när de försökte få mig att sova i egen säng men de gångerna la jag mig alltid i någon av mina systrars rum istället. Jag har många gånger funderat över huruvida min mörkrädsla kom till liv men har egentligen inget riktigt bra svar på det.

- Kanske föddes den kring lägerelden när det berättades spökhistorier om natten?

- Kanske var det en scen ur någon film som satte skräck i mig?

- Kanske var det min egna stora fantasi som gav liv till rädslan?

I tredje klass så började jag få tvångstankar. Alla som har lidit av detta tvång vet hur tidskrävande och förvirrande det är. Det började med att jag ville räkna saker på ett visst sätt och sedan eskalerade och avancerades det allt eftersom.. Mina klasskompisar lade givetvis märke till detta men de gjorde ingen stor sak av det.

Jag gick i en fantastisk klass. Jag har många gånger reflekterat över hur viktig mina klasskamrater var i en tid då mitt liv slogs i spillror. Dom höll ihop mig. De var mitt lim.

När jag blev 13 år kunde jag inte längre sova i mina föräldrars säng eftersom min familj splittrades. Mamma dog och 3 år senare dog även min pappa. (mer om det i ett annat inlägg)

I skolan fortsatte iallafall livet som det alltid hade gjort. Det blev min fristad. Iallafall tills jag och mina kära klasskamrater skiljdes åt.

En av kvällarna då jag skulle sova i egen säng minns jag tydligt en tvångstanke såsom min rubrik lyder

- “Om inte tummen och pekfingret når runt min handled kommer mina föräldrar att dö...”

Jag minns hur jag inte fick runt fingrarna och hur det fattades ca 0.5 cm. Jag var väl medveten om att det var nonsens att tänka som jag gjorde och försökte skaka bort min oro. Bara det att det hände ju sedan... mina föräldrar dog ju.

För ett barn var det förödande.

Vi har alla mörka hemligheter som vi bär på. Frågan är vad det är som gör att vissa klarar av att leva ett ”normalt” liv efter tragedier som t ex att bli föräldralös i tidig tonår.

Många med mörkt förflutet faller hårt eller väljer att bedöva sin smärta med olika medel och hamnar inte alltför sällan i missbruk eller faller, pga sin alltför tunga ryggsäck, offer för sitt eget liv.

Min trygga uppväxt har varit en grundstomme för mig. 13 år av kärlek och stabilitet gav mig en bra plattform och jag fick mycket stöd av vänner och familj runtomkring inte att förglömma mina fantastiska klasskamrater. Om någon av er läser det här så vill jag säga tack ifrån djupet av mitt hjärta, tack att ni lät mig vara Hanna utan att döma mig.

Mina tvångstankar slutade när jag var 16 år gammal.



Fortsättning följer...


Likes

Comments

Julminnen


Att vakna upp till nybryggt kaffe i mitt barndomshus i Småland. Tassa nerför trappan med spänd förväntning, se julgranen lysa i morgonmörkret, klapparna därunder. Mamma som fixar i köket, pappa som spelar piano i vardagsrummet och systrarna som gäspar vid köksbordet. Tittar ut genom fönstret och ser det snöklädda landskapet och morfar vinkandes i trädgården.

Vi hade en adventskalender hängandes ovanför kökssoffan. Den var sydd på väv och föreställde ett jultåg och där fanns en klapp till varje barn fram till julafton.

Jag är glad för alla julaftnar jag fick med mamma och pappa innan dom dog. Det är fina minnen som jag bär med mig.

Julen ter sig lite annorlunda när man firar den utomlands. Jag tycker att det är svårt att komma i stämning när inte kylan finns och det är väl märkligt ändå, att man kan sakna kylan och mörkret när det är just det som jag klagar på mest när jag är hemma.

Familjen såklart. Vad är julen utan sina nära och kära?

Röriga varma rum, alla som trängs i soffan, doften av glögg och stearin. Alla är dästa av maten men man kan ju inte låta bli att smaka lite av allt som ställs fram. Det tillhör ju julen.

Jag har varit med på Instagram länge. I början så fungerade allt väldigt annorlunda i jämförelse med nu. De som var väldigt aktiva "kände till" varann och vi kommunicerade och var genuint intresserade av varann och vad vi postade. Dagens Instagram är helt annorlunda, mer driven av samma saker som driver media överlag: Utseende, kändisar och reklam. Det är inget som driver mig. Därför har många av oss tappat mycket följare för att vi inte har skapat företag och därmed får mer reklam av våra konton. Men det finns fortfarande guldkorn där ute. Eftersom jag inte känner att det där fina och intima finns kvar så har jag haft ett behov att skapa ett eget sådant rum för mina följare och för mig själv och därav kom denna lilla blogg till. Det känns också fint att jag kan uppdatera vänner och familj hemma i Sverige medans vår vardag fortsätter i Kapstaden.


Jag hoppas att ni kommer tycka om den!


//Hanna

Likes

Comments