Den här sommaren har innehållit så många bad-dagar att de flyter ihop med varandra. Ställena vi badat på, temperaturen i vattnen, fikat och sällskapet- allt känns som en enda lång badtur med stekande hetta och svalkande dopp!

Alfred har badat, simmat, lekt och fiskat! Att se honom uppleva och njuta av sommarlovet på det sätt som tillåtits oss denna sommar är ljuvligt, även om veckans väderomslag fått oss att redan glömma de varmaste dagarna, varför är det så?

Vi har i alla fall den här veckan kvar av långsamma dagar, tillsammanstid och vila, men även med inslag av planering inför hösten och vardagen.
Jag har gjort inköp inför den stundande hösten på förskola för Alfred, och jag har anmält mig till en kurs för mig själv!

Det är en spännande och intensiv tid som väntar, men jag är förväntansfull! Det känns som att jag fyller lungorna med ny, frisk luft, och förhoppningsvis ska det leda till att jag kan leva mitt liv mer kreativt!

Sen har vi husbygget som kommer ligga i mycket fokus också. Men mer om det senare. Huset kommer vara en så pass central del i livet ändå, tids nog berättar jag om det också!

Det är ett bra tag sedan jag kände för att skriva, i alla fall i bloggform. Jag har pendlat i känslorna mellan att vilja radera, lite glömma det liv som var förut. Men det gamla livet innehåller även Alfreds första år, längtan efter honom, väntan på honom.
Sen förstås en massa andra minnen, bilder, människor och stunder som passerat i livet som format mig, ärrat mig, glatt mig!

Jag bestämde mig för att avpublicera samtliga inlägg och börja om på nytt! På så vis finns de kvar, alla minnen och bilder, men bara för mig att se.

Det finns en tid för allt inbillar jag mig, att blogga delar av sitt liv kanske är mest för tider då man har något att säga och visa, både svindlande bra saker och hjärtskärande dåliga! Jag har gått igenom en tid i livet då jag behövde reflektera, utan inblick eller insyn, för mig själv för att kunna få rätsida på en ny vardag.

Jag kan se tillbaka på mina tidigare inlägg och känna både skam och vemod. Skam för att det är pinsamt att så obetänkt och ocensurerat skriva ut sina innersta känslor för vem som helst att kunna se. Vemod för att jag där och då hade modet att göra precis som jag kände för i de stunderna.
Om något har de senaste åren fått mig att tänka både en och två gånger innan jag säger, visar och ibland känner något!
Att skriva ut saker för vem som helst att se har varit en omöjlig tanke, även om jag behövt skriva av mig har jag knappt kunnat göra det i en privat dagbok!

Vad jag behöver med mitt skrivande i framtiden är svårt att säga. Kanske behöver jag dela med mig, kanske behöver jag skriva av mig, kanske jag bara behöver dokumentera mina dagar för att kunna gå tillbaka och minnas - livet och världen snurrar framåt i en rasande fart, och som så många andra har jag en tendens att glömma det jag har, det jag gått igenom, vad jag vill eller ville i jakten på framtiden och framgången!

Det är lätt att säga att man ångrar saker, eller att man önskar att man sluppit gå igenom vissa saker, men ingenting som varit mörkt i perioder av livet har enbart varit mörkt. Ljusglimtar, guldklimpar, kantar livet och tillvaron oavsett hur mörkt det kan bli! Och det är just det jag vill kunna påminna mig om, vara tacksam för, så att jag kan leva ett liv där jag inte tar livet på för stort allvar. Att inte tillåta mig själv vara för negativ eller pessimistisk, och att landa i att jag var vilsen där ettag men nu ser jag vilket håll jag ska åt! Även om jag inte vet exakt hur jag ska ta mig dit så vet jag i vilken riktning, och jag ser fram emot resan dit och upplevelserna längst vägen!