ÅNGESTEN - ETT MINNE

Jag kommer på mig själv med att jag inte längre sitter och tänker på hur jag inte orkar mer. Det finns inte längre samma behov av att distrahera mig själv med något, ja vad som helst bara för att inte hamna ensam med mina egna tankar.

När jag läser texter om ångest känner jag inte längre den där känslan som jag en gång gjorde, jag har börjat glömma bort, glömma bort hur det kändes. På ett sätt kanske det är bra, för det tyder ju på att jag kommit en rejäl bit ifrån allt det där. Men samtidigt känns det som jag tappat en bit av mig själv när jag så länge identifierat mig som "ångestfylld". Det är så lätt att sätta sig själv i ett fack, att försöka hålla sig i det facket för "det är ju sån jag är och har varit så länge jag kan minnas". Så när man plötsligt inser att även om jag fortfarande är jag så är jag inte densamma som jag var för bara ett år sedan är det otroligt svårt att acceptera? Ta in? Förstå?

Plötsligt är det inte längre en dagligt aktivitet att sitta och fundera över hur jag kunde gjort något på ett annat sätt, vad hade hänt om man gjort si och så, vem tyckte vad och vad menades egentligen med de där orden som han sa? Jag försöker se det som att allting händer för en anledning för på så sätt löser sig allt på ett eller annat sätt. Att ångra saker är även det otroligt onödigt. Jag ångrade tidigare att jag inte stannade kvar i Australien en månad till, men hade jag gjort det hade jag inte fått jobbet jag har idag, jag hade inte lärt känna vissa personer, inte fått upp kontakten med en del och jag hade definitivt inte kommit till insikt att vissa människor kanske man inte ska vara nära. Att påstå att positiva tankar tränger bort ångesten är lättare sagt en gjort, I know. Men på något sätt försvann den där klumpen i bröstet och ersattes med något hoppfullt och det är jag otroligt tacksam över.

"Det löser sig" är definitivt en klyscha jag använder mig av, men det är ju för jävla sant, om man vill så.

Och bara för att jag skrivit det här lär väl något sjukt hända.

Gillar

Kommentarer

MISSMOA,
BOOOM it´s out!! In och lyssna på min och min kompis podcast, "En dans på rosor". Du hittar den antingen på youtube eller på vår hemsida http://endansparosor.wordpress.com !!

Livet är ibland som en dans på rosor, ibland dansar man runt på rostaggar och ibland på rosenblad. I vår podd så kommer vi att prata om allt som snurrar i våra huvuden och som vi bara vill och känner att vi behöver prata om. Saker man MÅSTE prata om, allt ifrån kärlek till psykisk ohälsa.

#1 VI ÄR IGÅNG - första avsnittet är ute. Lär känna oss, vi pratar om att lov inte behöver betyda att man måste må bra, min spindelfobi och varför är pruttar egentligen tabubelagt hos tjejer?
IN OCH LYSSNA!! puss
https://www.facebook.com/endansparosor.pod/?ref=aymt_homepage_panel
missmoa.forme.se