Hemma fast inte hemma.

Ända sedan jag var liten har jag drömt mig bort till andra platser. Nästan vart som helst förutom just här, bland de gula rapsfälten och de oändligt långa grusvägarna. Det har nog alltid funnits en känsla om att det finns något bättre, någon annanstans. Att jag aldrig riktigt kommer kunna göra det jag vill här, med de jag vill. Som åttaåring satt jag i pappas saab och grät för att jag ännu inte börjat leva mitt liv i Los Angeles.

När jag blev äldre började jag leta vänner på internet, specifikt på bilddagboken där alla fangalna människor hängde på den tiden. Jag hittade snabbt människor som äntligen delade samma intressen som mig, utan att himla med ögonen och kalla mig hysterisk. Trots att de flesta bodde i andra städet spenderade vi timmar i telefonen och då och då tillät våra föräldrar oss att hälsa på varandra.

Under de senare åren började jag hänga mer i Stockholm, försökte ta mig dit så ofta ekonomin tillät och följde med på det ena upptåget efter det andra. Människorna jag hängde med där, vilket då mest var Emelie, Olivia, Zara och Paulina var minst lika hysteriska som jag vilket gjorde att jag där och då, kände mig hemma. Sedan dess har den känslan hakat sig kvar, de är ju som en liten extra familj. Trots att vi (ofta) bråkar ibland så är de ju mitt lilla gäng av galningar. När jag flyttar hemifrån vill jag utan tvekan att det ska vara i de trakterna. Tills dess får jag fortsätta pendla, och hänga med de väldigt grymma vännerna jag har här också, missförstå mig rätt.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229