Utkast: På perrongen

Vi står här igen. På perrongen och inväntar ett tåg som ska ta dig från mig, igen. Jag hatar när du åker, för jag vet aldrig när jag ska få se dig igen. Tänk om ångesten hinner äta upp mig innan du kommer tillbaks, eller hinner äta upp oss båda?

Det är ganska konstigt hur man kan bli så beroende av någon annan. En annan människa, av ens bästa kompis.Det är som om vi suttit ihop sedan födseln, trots att vi bara känt varandra i fem år. Vem hade jag varit utan henne, hon med det blonda håret och de kalla blå ögonen.

Hon ser på mitt aningen panikslagna ansikte och förstår vad jag tänker.
''Det är lugnt, vi ses om fyra veckor igen. Det vet du ju? Du kan ju alltid flytta in hos mig en period''.
Du kramar om mig hårt, kliver på tåget och försvinner.
Jag stannar på perrongen ett tag, känner hur tårarna börjar rinna hejdlöst. Jag är inte full, kanske något berusad men det känns så jobbigt. Klumpen i magen letar sig tillbaka och växer så som det alltid gör när hon åker. Jag saknar ju henne redan. Hon som får mig att skratta trots att jag är trasig, hon som blivit som min storasyster med åren, hon som alltid lappar ihop de tusen bitarna när allt brister. Hon som är min bästavän

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229