ÅRSRESUMÉ

2017 startade i totalt kaos. Ett känslokaos utan dess like. Jag är glad över att säga att de första veckorna på detta år, var de värsta. Det gick att ta på min ångest och jag behövde fly den här staden. Innan januari var slut lyfte äntligen planet ifrån Arlanda.

Jag släppte allt. Jag började lära känna nya platser och människor jag tidigare aldrig träffat blev som min familj. Över en natt fick jag en ny bästa vän, över en annan fick jag några till. Jag hade en ständig känsla av nyfikenhet och förväntan, och resan jag gjorde slutade aldrig att förvåna. De här känslorna bär jag fortfarande inom mig dagarna långa, och jag älskar det.

Vackra nätter i Singapore, en överväldigande vecka i Sydney, drömmiga dagar i Byron Bay. Fest i Surfers Paradise, stadsvandring och pickning i Brisbane, strandhäng och underbara vågor i Noosa. Ett bush camp och paddling i Noosa Everglades, strötid i Rainbow beach medan förväntningarna för kommande veckor växte sig stora. Tre helt fantastiskt dygn på Fraser Island och min 20-års dag. Segling och snorkling ett par dygn ute på Whitsunday Islands, det vackraste jag sett i hela mitt liv. En festvecka i Cairns blandat med Skydive och snorkling i stora barriärrevet. Jag var såld redan i Singapore.

Bussturer, goon-dunkar, nattbad, sjuka upplevelser och vänner för livet. Australia u got me. Den sista mars gick flyget tillbaka till Asien. Separationsångesten var enorm. Men jag visste, jag ska tillbaka. Och det snart.

När jag smög ut ur hostelrummet morgonen efter var min första tanke: wow, jag är i djungeln. Och det kändes bra. Innan vi upptäckte att det inte fanns vatten i kranen det vill säga, welcome to Asia. Indonesien var vackert, laid back med en skön vibe. Det var också fattigt och smutsigt. Gudomlig mat, festkvällar på stranden och min första surflektion. Lombok, Gili och Bali var bra härligt ändå.

Vi suktade paradisstränder och bokade flyg till Thailand. Paradisstränder fick vi. Mango margarita buckets, båtutflykter och turkost vatten. Vi hann med Krabi, Koh Phi Phi, Phuket och Bangkok. Sen blev det bara tomt.

Jag tror inte riktigt jag förstod att jag var påväg hem, i alla fall inte att jag skulle vara kvar just hemma. Jag började gråta ögonblicket jag slängde mig på min säng, kunde inte sluta och fortsatte när jag vaknade upp morgonen därpå. I två veckor var jag helt förstörd. Jag ville ju inte vara här. Att omfamnas av familj och mina bästa vänner läkte trots allt tillslut tomrummet jag brottades med.

Jag hade inte ens varit hemma i ett dygn när jag fick ett samtal, jag blev erbjuden jobb på Handelsbanken här i stan. Till den 31 augusti 2018. Självklart blev jag glad, vilken möjlighet. Men tanken av att vara kvar här i nästan ett och ett halvt år kvävde mig. Nu i efterhand är jag glad att jag inte hann övertänka den biten.

Jag tackade ja till jobbet. Sommaren kom, och det blev en kall sådan. Dessutom kan ett bankjobb tydligen såga av benen på en. Speciellt mitt i en flytt och ihopslagning av två bankkontor, flera personer kort och bara allmänt kaos. Jag har jobbat SÅ mycket det senaste halvåret. Det går inte ens att beskriva. Mitt i ett sånt här kaos är det också svårt att få den tid man behöver för att bli upplärd, but here I am. Från att vara helt blank till att göra allt det jag gör idag. Damn jag är imponerad, och så man växer. Sommarens lediga helger slutade med summerburst i Stockholm, en midsommarhelg i Göteborg, en resa till Johanna i Malmö, häng i Michelles stuga när solen aldrig gick ner, paddling hemma hos Sofie, spontana roadtrips med besök på uteserveringar inkluderat, och en helg med Midnattsloppet i Stockholm. Flyttade hem till Sabina någon vecka, och till Michelle någon annan.

Med hösten kom träningsrutiner och ingen kunde vara gladare än jag. Men nog sänkte sig både mörkret och kylan samtidigt som löven färgades för att sedan trilla av. Jag som vanligtvis avskyr hösten njöt nästan av den i år. Min motivation och vetskapen om nästa års planer var starkare än allt. Dessutom märker man liksom inte att det är ruggigt ute när man jobbar hela det ljusa dygnet (haha sad but true).

Motverkade även höstångesten med en festhelg i Örebro, en i Gävle, några för många på hemmaplan, en Oskar Linnros konsert, en weekend i Göteborg och en i Stockholm. Damn I’ve done it all…

Den första snön hade lagt sig innan jag hunnit blinka och det intensiva halvåret började komma ifatt mig. Jag var så trött, jag är så trött. Med motivation om träning, ekonomi, kost och ett stressfritt liv hängandes i ett snöre känner jag att det är dags att få en nystart och få grepp om situationen igen.

Julen sänkte ett lugn och jag fick krama om de jag älskar mest. Skratta med mina vänner tills det gjorde för ont, mysa ihop sig i soffan och bara hänga med släkten. Med allt detta kom även en känsla av saknad, trots att alla som jag skulle ha saknat var med. Tanken av att jag, om det går enligt mina planer, kommer vara ifrån dessa människor kanske de två nästkommande jularna gav mig faktiskt en lätt panikkänsla. De personer jag alltid tagit förgivet att de ska finnas i mitt liv, börjar jag förstå att det inte alltid kommer att vara så. För att ge sig av betyder ju inte att tiden här hemma pausas. Det känns tungt faktiskt men samtidigt så går det inte att tänka så. Men ibland, vid sådana här tillfällen, slår det en.

Jag tror att jag redan nämnt alldeles för många gånger hur planerna för 2018 ser ut. Hur grymt sparsam jag ska vara (!!!) och hur mycket tid jag ska spendera på gymmet (!!!). Mamma fyller 50 och vi ska spendera en vecka i Idre strax efter nyår, jag ska hänga på världscups-finalerna i Åre i mars, gå på Sam Smith i april och på Ed Sheeran i juli. Ha några lediga dagar i sommar och garanterat hänga i Göteborg. William tar studenten. Annars så ska jag jobba, jobba, jobba. Plugga till bankrådgivare och försöka lära mig lite spanska. Planera inför hösten, prioritera att vila och må bra. Jag har ju fullt upp! Det kommer bli ett bra år.

Men först ska jag strosa runt på Paris gator, se fyrverkerierna lysa upp himlen bakom Eiffeltornet, dricka champagne och kramas med mina bästa vänner. Vilket avslut på ett sånt fantastiskt år, vilken början på nästa.

I en hängmatta på andra sidan jorden, slog jag upp förstasidan på en bok och möttes av orden:

”I still belive in Paradise. But now at least I know it’s not some place you can look for, ’cause it’s not where you go. It’s how you feel for a moment in your life when you’re a part of something, and if you’re find that moment… it lasts forever.”

Kanske är jag bara en 20-årig ung dam som tror att det fanns nått där. I den där längtan jag fortfarande inte kan släppa, i den där lusten och i känslan av att vara fri. Men något i mig säger att jag är så mycket mer än en vilsen ung dam. Så jag håller fast vid den här känslan, och ingenting kommer få mig att släppa. 2018- I’m ready for ya.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229