Pappa ritade skattkartor som vi sprang runt med i hela huset, för att hitta det han gömt undan. Det kändes säkert som en stor bedrift då, att ha listat ut kartan. Jag och min kusin spenderade helgerna långa med att superengagera oss i att förvandla hobbyrummet till alla möjliga olika konserter, restauranger, kryssningsfartyg, och allt annat man nu kan lyckas förvandla ett hobbyrum till. William och jag gjorde hans rum till något som nog kan ha liknat ett helt spindelbo, vi knöt fast tråd (jag minns till och med exakt vilken tråd) i exakt hela hans rum, det förställde ju laserstrålar såklart, precis som i "Kim Possible". Gustav föddes när vi redan hade bott här ett tag, och all hans tid som en liten bebis spenderades här. Vardagsrummet var fullt med hans babygym och alla andra tänkbara leksaker. Om en månad fyller han 16.
På kvällarna värmde elden i källaren och mamma lagade mat uppe i köket. Somrarna långa åkte vi runt i kvarteret på våra sparkcyklar med varsin walkie-talkie. Vi ritade hinderbanor på gatan med färgkritor och badade vattenspridare. Varje vinter var favoritstället kullen bakom grannens hus, med både pulka, bob och de där längdskidorna som man knäpper fast foten runt en ”järnlina”. Längdskidorna passade även utmärkt att göra en massa banor med runt huset, varvat med att göra snögrottor i de stora vallarna plogbilen lämnade efter sig längst syrenhäcken. Och på tal om syrenbuskar. Det kommer jag alltid förknippa med hemma, speciellt när de blommar där i början av juni. Martin som var världens bästa granne, spenderade timme efter timme med oss på vår studsmatta. Vi kom på våra egna lekar som jag nästan fortfarande minns reglerna på. En hel del timmar spenderades nog också på wii-spelande. Allt slalomtränande och tävlande, allt golfspelande, alla kvällar på altanen, fredagsmyset framför brasan. Jag skulle kunna fortsätta hela natten att skriva fina saker jag minns.
Tack att just det här fick bli min barndom och mitt barndomshem. Även om en del saker är smärtsamt, är det mesta bara så fint. Allting har ett slut och det kommer en dag då det är dags att gå vidare. Det sätter sig en klump i halsen varje gång jag tänker på att det inte är jag som kommer att gå runt där och minnas längre. Men tack och lov finns de flesta minnen kvar inom oss.
