För ungefär ett år sedan upptäckte läkarna något avvikande i mina prover. Förhöjd sänka under lång tid. Jag remitterades till infektionskliniken där jag nu gått flera gånger. Tagit en massa prover, gjort blododlingar osv. Det som man kommit fram till är att jag i cirka 4.5 år haft en förhöjd CRP (sänkan) samt att jag har ett nedsatt immunförsvar. Ingen vet varför och proverna fortsätter vara densamma. Vi hade väl en tanke att det var tillfälligt.

Jag hade återbesök i fredags och min läkare satt tillslut tyst och sa "jag vet helt ärligt inte vad jag ska fråga. Jag vet inte alls vad det är som du har eller vad som orsakar dina smått avvikande prover". Jag kunde inte annat än småskratta. Jag är ett mysterium helt enkelt.

Det vi vet är att jag verkar ha någon form av kronisk inflammation i kroppen men ingen vet var den kommer ifrån eller vad den orsakas av. Nästa steg i utredningen nu är en skiktröntgen på hela kroppen. Detta för att kolla (och förhoppningsvis utesluta) att jag har en tumör någonstans. Själv är jag inte direkt orolig utan snarare glad att de verkligen försöker gå till botten med min knasiga kropp. Som att det inte räckte att man var trasig i huvudet;)


Foto: Linda Björk

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det var en fråga som jag fick av min psykolog när vi sågs sist. Frågan tog mig lite på sängen. Ingenting jag hade tänkt på. Jag letade febrilt i mitt minne efter när jag senast var riktigt lycklig. Inte "nöjd" utan lycklig.

Jag tänkte en stund, gick tillbaka i tiden. Tillslut kom jag att tänka på en kväll som jag hade med tjejerna. Vi åt gott och spelade spel medan tårarna sprutade. "Gamla Hannah" var där. Bjöd på sig själv, svamlade och skrattade. Den kvällen kom jag hem med en varm känsla i hela kroppen. Psykologen frågade när detta var och jag insåg att det nog var kring ett år sedan. Ett år sedan jag var riktigt lycklig och då bara för en kväll.

Döm av min förvåning när jag, igår, fick upp ett minne på Facebook. Det var exakt ett år sedan vi hade den där kvällen. Vad är oddsen att just det minnet kommer upp i samband med att jag precis pratat om det? Nästan lite läskigt!



Likes

Comments

Att drabbas av förlossningsdepression kan hända vem som helst. Det handlar inte om att "man varit stark" bara för att man inte drabbas. När det kommer till psykisk ohälsa i överlag, så handlar det inte om att vissa personer bär en styrka som gör att de undkommer. Förvisso kan man ha en genetisk sårbarhet som ökar risken att drabbas. Vilket inte är samma som att faktiskt drabbas. Sen finns de personer som inte bär några anlag alls, som ändå drabbas.

Många lever i det tysta, precis som jag gjorde i början. Lade upp fina bilder, kallade sitt barn för "mirakel" och "kan inte sluta titta på hen". När de egentligen ville skrika ut sin smärta och sin ångest. När de varit på gränsen till att inte orka mer, ta sitt pick och pack, gå ut genom dörren för att aldrig mer komma tillbaka. Att inte förglömma så gläds jag åt de personer som faktiskt har dessa känslor, som fick livet komplett i samband med att de fick upp sitt nyfödda barn på bröstet. Det är något jag håller mig fast vid och hoppas att jag en dag ska få uppleva. Min revansch.

Jag personligen ser däremot styrka i de personer som kämpar mot psykisk ohälsa. Som söker hjälp och fortsätter kriga även när allting känns nattsvart. Det är ni som är starka!

Oavsett vilken psykisk ohälsa man drabbas av. Kvinna som man, stort som litet. Kom då ihåg: skammen är inte vår att bära!



(bild lånad från Google)

Likes

Comments

Dagen före min födelsedag, 18 juli, tappade vi vår älskade Folke till följd av åldersrelaterad sjukdom. Som förvisso debuterade alldeles för tidigt. Vi har stor sorg i familjen ännu. Jag har sedan dess blivit livrädd att förlora någon mer av mina djur. Så igår var vi till veterinären med katterna på seniorkontroll. Enbart för att kolla så att de är friska och mår bra.

Impala visade sig ha ett lindrigt blåsljud på hjärtat. Inget akut men något vi bör kontrollera med jämna mellanrum. Även lite irriterande tandkött på bägge katter så nu ska vi försöka borsta tänderna på dem (omg...). I övrigt såg alla proverna fina ut och jag kunde dra en lättnadens suck. Mina fina tjejer <3



Likes

Comments

Via sidan Mamma Till Mamma kom jag i kontakt med en tjej. Hon har, precis som jag, drabbats av förlossningsdepression. Det som skiljer oss åt är att hon inte bara drabbats en gång, utan två gånger. Hon publicerade en sammanfattad historia på Mamma till Mammas blogg. Med hennes tillåtelse publicerar även jag hennes historia.. Och till dig som läser och känner igen dig, du är inte ensam!


Krasch. Pang. Bom.
Plötsligt händer det.
Med en smäll hamnar man där under ytan. Försöker orientera sig.
Kippar efter luft. Försöker hitta styrka att simma upp igen. Letar efter var det lyser.
Varje simtag är så mycket tyngre än att röra sig på land, och allt går i slowmotion.
Försöker grabba tag i livbojen, missar, kämpar, börjar ge upp, sjunker, blir räddad, släpad upp.
Andas jag? Vågar jag öppna ögonen?

Att drabbas av förlossningsdepression kan vara som en käftsmäll. Det kan även vara en långsam och plågsam väg neråt som du knappt upptäcker innan det är försent.

Jag har varit med om båda.

För drygt tre år sen fick jag mitt första barn, en frisk söt liten flicka. Förlossningen var på pappret helt normal och ganska snabb, men det var ändå det värsta jag varit med om. När hon var född kunde jag inte glädja mig åt henne, jag var bara så trött och så glad att det var över nu. Men det var det ju inte. Både förlossning och den första spädbarnstiden var så långt ifrån mina förväntningar som det gick att komma. Det var nästan outhärdligt.

Min dotter fick kolik, hon kunde vara tröstlös, hon krävde konstant närhet, sov extremt lite och kunde bara somna med bröstet i munnen. Jag kände mig kvävd, jag ville bara lägga ifrån mig henne, vara så långt ifrån henne som möjligt. Jag fick aldrig vila, aldrig slippa ifrån den konstanta stressen att inte få sova, att hon kunde vakna när som helst och att hon inte skulle sluta skrika.

Efter påtryckningar från min sambo som knappt stod ut med att se mig må så dåligt, sökte jag äntligen hjälp. Jag började prata med en psykolog via BVC. Sen fick jag diagnosen förlossningsdepression av en läkare 13 månader efter förlossningen och utskrivet antidepressiva.

Och jag blev frisk. Jag vet inte idag om det beror på medicinen, samtalen eller att jag slutade vara föräldraledig och började jobba. Kanske var det bara tiden som läkte mig.

Ändå drabbades jag återigen av en förlossningsdepression med mitt andra barn två och ett halvt år senare. Trots att jag nu fick ett barn som sover mycket och är väldigt glad och nöjd. Jag trodde ju att jag skulle känna igen alla varningstecken, att jag skulle vara beredd och söka hjälp snabbare om det skulle drabba mig igen. Men plötsligt låg jag där i sängen en söndag kväll och fick panik över tanken att vara själv med barnen dagen efter. Jag sa rätt ut till min sambo: ”Nu orkar jag inte mer. Jag klarar inte en dag till”.

Nu är min yngsta 8 månader. Jag är sjukskriven, under medicinering igen och min sambo tvingas vara hemma på heltid och ta hand om oss allihopa. Skulden och skammen är så enormt stor. Men det får aldrig hindra oss ifrån att sätta stopp för oss själva, att öppna upp sig och berätta för någon hur man mår, och att söka hjälp. Annars kommer man aldrig bli frisk.

/rosaskimrandeoverklighet.blogg.se


Likes

Comments

Sista månaden har verkligen varit en berg- och dalbana. Från att ha mått ganska okej så trillade jag ned i ett svart hål. Jag har inte hamnat på botten, utan i källaren på botten. Ungefär så. Det har förmodligen att göra med min nedtrappning av medicin i kombination med många förändringar, både bra och dåliga. För det mesta håller jag humöret uppe och lyckas ganska bra. De som känner mig väldigt bra däremot, kan syna den där fasaden.

Jag gör mitt bästa men på senaste tiden känns det som att det inte räckt till. Katastroftankar kommer på löpande band. Jag är inte gjord för att vara mamma, min dotter förtjänar bättre, kommer hon komma ihåg mig som den gråtande mamman som drunknade i ångest? Är jag dömd att vara trasig för resten av mitt liv? Hur länge kommer jag orka med detta?

När man befinner sig i det tillstånd jag nu gör, så innebär det inte att jag går runt och gråter samtidigt som jag ser ut som sju svåra år. För det mesta fungerar jag till synes som alla andra. Att jag är trasig inombords är det ingen som ser. Såvida jag inte vill eller tillåter dem att se. Vissa dagar är bra. Andra dagar fungerar jag inte alls.

Ett stort problem jag har, är att låta mig falla. Låta bakslaget komma. Vägen till ett friskt liv är inte rak, det vet jag. Det är så mycket som ska bearbetas och få passera. Ibland rasar det över mig. Jag orkar inte mer. På något konstigt sätt, som jag inte förstår själv, så ställer jag mig upp och fortsätter framåt. Gång på gång.



En 16årig Hannah.

Likes

Comments

2011 gjorde jag en laseroperation av ögonen. Efter cirka 2 år hade min syn tyvärr hunnit förändras igen och jag har nu glasögon. Operationen jag gjorde var den "snälla" varianten. Vilket innebar att jag var återställd redan dagen efter.

Nu ska jag alltså göra en korrigeringsoperation och den "snälla" varianten är inget alternativ. Framför mig har jag 7 dagars sjukskrivning och extrem smärta. Jag kommer ihåg kvällen jag opererade mig. Vilken hemsk smärta det var. Nu ska jag ha det i flera dagar. Ett tag tvekade jag om jag skulle göra operationen men det rör sig trots allt om ganska stora pengar jag har lagt ut så att inte göra det, är inget alternativ.

Men hujja så nervös jag är. Jag är så smärtkänslig och känslan av att någon häller salt i ögonen och gnuggar in det med Svinto är ingenting jag har saknat. Däremot ska det bli skönt att (återigen) kunna slippa glasögon.


På mitt förra återbesök var jag tvungen ha med mig Silje. Att göra massa undersökningar och ha en 1.5-åring med sig kan vara lite spännande. Så då fick hon detta, något makabra, mjukisöga. Hon stoltserade runt med denna som hon svingade fram och tillbaka. Optikern Andreas var noga med att humoristiskt poängtera att det var synnerven hon gick och slet i. Whää..

Likes

Comments

När du under en längre period levt livet i motvind, tappat hoppet, gråtit, ramlat, ställt dig upp och ramlat igen, så krävs det inte så mycket för att ljusa upp min dag. Att få denna bild skickad av en nära vän fick mig att gråta. Jag har verkligen dragit vinstlott när det gäller mina vänner. Tack för att ni finns där för mig, när jag inte orkar finnas där för mig själv. Tack för att ni ser det som jag inte ser!


(Bild lånad från Google)

Likes

Comments

När jag flyttade bloggen blev det lite fel med bloggnamnet. Detta är nu ändrat. Tidigare var min adress www.nouw.com/minstridmittliv. Denna är ej aktuell längre utan ni hittar mig rätt och slätt genom mitt för- och efternamn. www.nouw.com/hannahgrahnson. Ber om ursäkt för besväret!


Likes

Comments

Jag har varit så nervös över att skola in prillan. Hur ska det gå? Kommer det att fungera? Jag är väldigt känslig för förändringar så detta är något som gnagt i mitt huvud sedan december. Jag är så glad för att inskolningen fungerar så bra. Silje är öppen, kontaktsökande och glad. Redan femte dagen på förskolan lämnade jag henne och hon åt både lunch och sov där. Utan problem!

Vilken sten som har trillat från mina axlar. Att vi sen upptäckte att pedagogen som Silje har,är en bror till Folkes "kennelmamma" blev pricken över i:et. Det skapar mer trygghet och förtroende i en värld som är helt ny för oss!

När blev hon så stor?

Likes

Comments