Vad innebär det egentligen att vara en god människa?

Vem är en god människa?

Hur beter sig en god människa eller kanske hur beter sig inte en god människa?

Skriv mer än gärna nedan hur du definierar en god människa.

Är det kanske någon som lever efter talesätt som "Sätter alltid alla andra före sig själv", någon som aldrig skulle skada någon, varken psykiskt eller fysiskt. Är en god människa någon som alltid ger men aldrig tar, någon som gör allt för att alla andra ska mår bra och låter omgivningens röster tala medan sin egna blir dovare. Eller är det helt enkelt bara någon som vill väl. Kan svaret vara så luddigt? För hur kan man förklara "vill alla väl" när man inte alltid vet i förhand vad som är det bästa för varken sig själv eller andra. Är det någon som lever efter konsekvensetik och låter detta styra dennes moral och därmed också handlande? Jag vet inte, men jag tycker att det är otroligt intressant att tänka på för ibland tror jag att människor vill inbilla sig att de lever och handlar som en god människa fast omgivningen känner tvärtom. Precis lika ofta tror jag dock att personer inbillar sig att de får sin omgivning att må dåligt eller ställer till det för dem när de i själva verket är helt fantastiska personer som snarare förgyller livet för alla de har runt sig.

Så vad är en god människa enligt mig?

Med tanke på ovanstående något flummiga meningar så är detta som ni kanske kan förstå en ganska komplex fråga, men jag skulle nog beskriva en god person på ett liknande vis; Någon som vet sitt egna värde, men också sin omgivnings. Någon som vill och menar väl med sina ord och handlingar, även om det ibland blir tokigt. Någon som genuint kan be om ursäkt när något blivit fel snarare än att endast säga det för sakens skull. En god person är nog ändå enligt mig någon som jag skrev tidigare "vill alla väl", på riktigt liksom, som att det sitter ända nere i benmärgen att man behandlar andra väl och absolut aldrig sparkar neråt för att desperat försöka få upp sig själv. Någon som höjer och lyfter andra, firar deras medgångar och vill finnas där i motgångar. Någon som bryr sig, liksom vill veta, på riktigt och inte bara för att ha mest informations om flest personers liv för att på så vis alltid kunna hänga med i snacket eller ha ett samtalsämne att komma med. Just det! En god person skulle jag ALDRIG definiera som någon som sitter och diskuterar andras problem (eller framgångar för den delen) på ett negativt sätt, liksom endast för att skvallra. Lyft andras problem om du genuint känner att du behöver hjälp med hur du kan finnas där, för att du bryr dig och inte för att ha "något nytt att komma med".

Jag tror också att alla människor har något gott i sig, även om det verkar ligga väldigt djupt hos vissa och att det enligt mig absolut är okej att ta avstånd från dessa tills de upptäckt de vänliga sidorna hos sig själva och börjat anamma dem.

Till sist vill jag avsluta med att jag är livet evigt tacksam för att jag får ha och möta så många fantastiska och genuint goda människor i mitt liv. Jag hoppas att ni vet hur otroliga ni är eller att ni en dag inom kort får inse det.

REFLEKTION

Hur skulle du definiera en god person? Hur många personer i din omgivning skulle du på riktigt kunna koppla ihop med den beskrivningen?

TACK tusen gånger om för att du läser, det gör mig så otroligt glad. Ta hand om dig<3

//Hannah

Jag har inaktiverat Instagram och min telefontid snittar 2-3 h totalt per dag, men jag nås ändå av vad min familj, mina vänner och nära bekanta publicerar.

Jag har valt bort människor som har ett problematiskt synsätt. Inte nödvändigtvis för att de är dåliga personer, men för att vi tillsammans inte blir en bra kombination, men jag kommer ändå behöva möta människor och inte alltid ha möjligheten att sålla bort.

Jag kollar inte speciellt mycket på "vanlig" tv, utan väljer aktivt ut vilken serie eller film jag vill se, men reklamerna kommer jag inte ifrån.

Jag prenumererar inte på någon tidning, men jag behöver så i matköerna vars sidor pryds av veckans senaste släpp av alla möjliga tidningar.

Överallt på dessa ställen finns det tips, trix, råd, berättelser och olika typer av påståenden, vars gemensamma syfte är att berätta för oss att vi inte är tillräckliga så som vi är. På något medie berättas det för oss att vi borde köpa mer av det ena och det andra, i en video som dyker upp strax där efter så får vi veta att en jämnårig person precis köpt en fet vindsvåning och reklamen som avbryter mitt i videon förklarar för oss att vi borde ta kontroll över vår ekonomi. När vi står i matkön med våra ekologiska och vegetariska varor får vi ändå en kommentar från en ytligt bekant att vi minsann borde äta mer veganskt och borde tänka på palmoljan. I samma matkö rappar vi även åt oss en nyhet av marabou, vilket vi snabbt får ångra när vi ser tidningarna nedanför som pryds av "Så förlorar du 15 kg på 2 veckor" eller "X tappade 25 kg genom att..". Den ständiga påminnelsen om att våra kroppar hela tiden borde bli mindre (på de ställen där brösten & rumpan inte sitter då). Trots detta åker vi ändå hem, packar upp varorna och efter att ha läst ett peppande kroppspositivt inlägg ger vi oss fan på att vi visst ska äta den där nya chokladen och bäddar ner oss framför tv:n. Woops! Där kom biggest loser upp (som jag inte ens kan gå in på hur problematiskt jag anser att det är för då skulle hela dagen gå) FAN. Okej vi läser en blogg istället under tiden vi njuter av chokladen . Någon berättar om sin dag och den verkar faktiskt ha varit väldigt mysig, så BAM kommer det ett samarbete där det delas rabattkoder till skönhetskliniker både för att fylla de ena och det andra. Skärmen på datorn är mörk och du kan se hur dina egna läppar reflekteras i den. Dina läppar som är betydligt mindre än personen bakom inläggets. Du har inte reflekterat över det innan men kanske borde du börja spara lite extra av lönen för att kunna fylla dina. "Bara fixa till dem lite liksom".

Jag kan inte förstå hur mycket vi utsätts för DAGLIGEN och faktum är att det gör mig livrädd. Inte konstigt att folk är stressade, osäkra både på sig själva och vad de vill i livet, fullkomligt har tappat allt vad självförtroende och självkänsla är eller känner behovet samt ser det som ett måste att fixa fransar, naglar, ögonbryn, hår, bröst, läppar, rumpa, gå ner/upp i vikt, göra mer så eller mer si, köpa mer för att ha det senaste, men också spara mer för att anses som ansvarsfull.

När får man möjligheten att känna av själv, hur ska man veta vad man vill när det är omöjligt för ens inre röst att höras. Det finns så mycket krav på oss och jag förstår att man vill kunna hänga med i snacket kring vad den ena influencern efter den andra gör och prata ihop sig kring vilket plagg som är finast i X nya (och ca hundrafjortonde) kollektion med de stora bolaget. Men hör ni inte hur bisarrt det låter. Vi pratar alltså om människor som vi egentligen har NOLL koppling till och som högst troligt inte ens vet att vi existerar, men som ändå bestämmer vad vi har på oss, hur vi inreder våra hem och vad vi gör på vår fritid.

Snälla gå in på din telefon och ta bort en social media app om så bara för en vecka, checka igenom vilka kanaler du följer på Youtube, vad får du egentligen ut av det? Gå in på Instagram och rensa blad de du följer, jag kan garantera att de flesta kan rensa bort ett femtiotal. Mår du dåligt av vänners händelser, men vill se inläggen? INAKTIVERA deras händelser, dölj människors stories på Snapchat som du ändå vet att du oftast mår dåligt av och kom ihåg INGENS LIV ÄR PERFEKT.

Det bubblar i mig för jag vill bara skrika i allas ansikten att de är så in i helvetes vackra och fullt tillräckliga PRECIS så som det är. Du också!

TACK för att du läste, lova mig att göra det bästa du kan för att ta hand om dig själv<3

//Hannah

Jag vet inte om det bara är jag, men jag känner att det är väldigt svårt att navigera i livet. Vi lever liksom i en värld som är full av framtidsplaner, karriärfokus och man ska hela tiden vara lite bättre än vad man var igår, eller för bara någon timme sedan.

Det är väldigt mycket fokus på självutveckling och att man hela tiden ska vara den bästa versionen av sig själv. Ha tydliga drömmar + mål och tjäna mycket pengar, men gärna utan att prata om det speciellt mycket. Vi ska vara framgångsrika och lyckas. Vi ska göra storslagna saker, alltid något utöver det vanliga.
Men vi lever också i en värld där vi ska yoga, åka till Bali och jobba med självhjälpsböcker. Vi ska meditera, inte ha pengafokus och gärna bo i en lägenhet där inredningen består av möbler i obehandlat trä. De där möblerna som ska se "avslappnade" och "enkla" ut, men som egentligen kostar tusenlappar. Massa krukväxter som vi vet precis hur vi ska ta hand om och gärna odla alla grönsaker vi äter själva, även om vi bor i en liten lägenhet. Vi ska inte flyga eller åka bil, vi ska gå eller ta tåget. Alla kläder ska vara köpta på second hand och vi ska inte falla för idealen. Vi ska röra på oss "när vi vill", vardagsmotion liksom.

Det är sådana stora kontraster, men ändå ska man lyckas välja eller lyckas med båda. Finns det människor som lyckas med båda? Hur mår dem i så fall? Vill JAG lyckas med båda? Eller ens någon av dem?
Det blir svårt när det finns så tydligt utsatta mallar för hur man ska göra och hur man ska vara när alla är olika. Det krockar ju då.

Vi behöver ju olikheterna, för vårt samhälle behöver ju så många olika saker. Vi behöver människor som vill jobba inom sjukvården utan att nödvändigtvis vara läkare, för vi behöver alla mellanstegen. Vi behöver någon som vill vara undersköterska, någon som vill jobba med städning och någon som vill vara F-3 lärare, för annars minskar ju chansen att fler tar sig till gymnasiet. . Vi behöver att folk vill jobba i matsalen på skolor, vi behöver vaktmästare till våra skolor, vi behöver människor som vill arbeta inom kommunen, vi behöver någon som säljer tapeter, skor och medicin. Vi behöver någon som bygger och löser de problemen vi har med elen hemma.

Vi behöver ju alla de där och SÅ många fler, så alla kan ju inte sitta på ett kontor och dra in hur mycket pengar som helst.

Eller behöver vi ens allt det där? Eller är det bara något vi har blivit lärda att vi behöver?

Alla kan inte dra iväg till Bali, eller? Vad skulle hända då?

Nu flummar jag iväg, men jag anser bara det är svårt att leva i en värld som tycker att man ska lyckas, vara framgångsrik och tjäna så mycket pengar, men samtidigt vara och ha en sådan avslappnad syn och vara "loj" eller "bara vara", bara leva och faktiskt nöja sig liksom.

Varför nöjer vi oss aldrig? Varför kan vi alltid mer?

Har ni tänkt på det? Varför man aldrig kan nöja sig? Det finns till 95% psykologiska förklaringar till detta, men det liksom äter upp en lite hela livet om man aldrig nöjer sig tänker jag.

Börjar man liksom leva någon gång då eller är hela livet bara ett kämpande?

Vad hade du sagt till dig själv på dödsbädden om du hade levt hela livet så som du lever nu? Hade du varit glad? Lycklig?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag vill umgås så mycket jag kan med människor som får mig att må bra. Livet känns alldeles för kort för att inte försöka vara lycklig. Visst?

Tack för att du läst, ta hand om dig.<3

//Hannah