Att jag tittar in här just nu, är lika förvånande som mina tre senaste månader. Men jag känner ett flow när jag sitter här på tåget mot vår huvudstad. Och det är just det här, jag saknat. Min inspiration har varit som bortblåst & om jag ska vara helt ärlig så har den varit det mycket längre tid än tre månader, jag vet inte men kanske under så lång tid som i flera år. Jag kommer ihåg mig själv som glad, sprallig och lite sådär roligt flaxig, man vet aldrig vad som händer. Att ha ett driv som kan ta mig så långt som jag just själv önskar. Men jag tror jag håller på att hitta tillbaka, jag trivs igen. Jag trivs ensam, likadant som jag gjorde för fyra år sedan när jag sa till mig själv att ingen någonsin ska trycka ner mig och mina känslor. Även om mina år tillsammans med min pojkvän som nu är ett ex lärt mig otroligt mycket på alla plan så kan jag nu efter ett antal veckor säga att jag börjar trivas med mig själv igen. Jag ser en spännande framtid och den enda som jag är beroende av är MIG själv. Och just så, så har det aldrig känts innan, jag har varit beroende av att ha någon, att ha någon som jag kan älska och luta mig tillbaka till. Men just idag efter veckor av ganska mycket ångest & just den där ensamheten är jag påväg till mitt gamla jag. Ett jag som jag gillar, och det kanske är just därför jag skriver lite idag, för det riktiga jag gillar just det där att uttrycka mig, tycka och tänka. Och även om jag haft svårt att verkligen tycka om att umgås med mig själv, jag vill ha någon vid min sida, så ska jag nu en gång för alla bli min egna bästavän. Det vinner man på i längden. Ensam är stark.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hur ser ditt liv ut om fem år? Ååh vilken svår fråga det här är. Helt ärligt har jag ingen aning längre. Förhoppningsvis har jag pluggat klart och är utbildad inom någonting jag tycker är intressant och som utvecklar mig som person. Jag har nästan helt släppt tanken att utbilda mig bara för att, bara för att tjäna mycket pengar och bygga upp en stabil framtid. Jag vill utbilda mig för min egna skull, för att få hålla på med något jag brinner för. Jag tror det är nyckeln för att lyckas, och jag vill vara LYCKLIG och det blir man bara genom att följa sin egna väg och inte bry sig om vad alla andra gör, tycker och tänker. Under mitt liv hittills har jag för det mesta gjort val som ska vara bra för min framtid, jag har inte gjort val som gör att jag får det roligt. Ett stort misstag som jag försöker att inte göra igen även om det är lockande att ha den där civilingenjörsexamen eller någonting annat som verkar bra. Det är inte jag. Jag är menad för att göra någonting annat, om ni förstår hur jag tänker? Jag tror och har insett att man får en mycket bättre vardag om man jobbar med, utbildar sig inom saker man verkligen är intresserad och brinner för. Det är då du kommer lyckas och komma lite längre än om du gör något du tycker är halvkul.

Vart vill du karriärmässigt? Jag har alltid velat bli BÄST. Lyckas och få hålla på med någonting roligt som lönar sig. Dock har jag ändrat mig på denna punkten en del. Jag vill fortfarande komma långt, men jag är inte längre beredd att göra vad som helst för det. Jag vill först och främst må bra, och ha kul på vägen. Då tror jag att man kommer lyckas i slutändan och samtidigt må bra som människa.

Vill du ha familj? Absolut. Jag hoppas jag kommer att få ha en man som jag kan skratta tillsammans med, utvecklas tillsammans med och som alltid kommer finnas där. Någon som pushar mig. Och självklart vill jag ha några små fina barn i framtiden tillsammans med den jag älskar.

Likes

Comments

Jag har tröttnat. Att ständigt höra att Sverige är ett mellanmjölksland där man inte kan uppnå sina mål där alla ska tycka och tänka likadant. Där man inte ska tänka utanför boxen. Där man ska följa jantelagen och gå i samma led som alla andra. Jag tycker vi har kommit längre än så.

 

Jag tror och vet att det handlar om sin egen inställning och drivkraft om man vill lyckas, det spelar ingen roll om man bor i Sverige, Australien, Usa eller någon helt annanstanns. Det handlar om sig själv. Varför ens ägna en tanke åt att man bor i ett så kallat mellanmjölksland där det inte är tillåtet att sticka ut ur mängden. Det finns fantastiska människor oavsett var man befinner sig, människor som kommer stötta dig, människor som kommer tycka du har helt fel. Man får finna sig i det, rycka på axlarna och fortsätta på sin egen väg.

 

Att säga att ett mellanmjölksland begränsar sina möjligheter, att det inte går här. Den enda personen som tar stryk är du själv. Se istället det positiva. Vilket fint land vi faktiskt lever i, där vi har ett skyddsnät som gör att vi vågar testa nya saker, där det finns något som fångar upp oss om vi misslyckas.

 

Vårt såkallade "mellanmjölksland" har en oherhört bra struktur där det finns en trygghet som många andra länder inte är i närheten av. Strunta i stämplen mellanmjölk, va dig sjäv, våga va annorlunda, våga stå upp för dina åsikter och mål.

 

Det är idag 2015 och jag tror och hoppas att vi kommit längre än att trycka ner andra. Vi är fria, vi lever i ett tolerant samhälle där alla ska få va sig själva. Mellanmjölk är bara en ursäkt för att inte våga gå sin egen väg, de som verkligen vill uppnå mål gör det oavsett var de befinner sig.

 



Likes

Comments

Ett år utan skolan. Ett år utan rutiner. Ett år med nya möjligheter.

 

Ja, ett år har nästan gått sedan jag och mina klasskompisar sprang ut från skolans korridorer och ett nytt kapitel i våra liv började. När vi stod där minuterna innan utspringet, var uppe i varv men kanske även lite smått nervösa över vad som väntade. Vissa visste nästan till 100 procent vad de skulle göra, andra visste lite halvt. Jag var en av de som hade ångest sista halvåret över vad jag skulle hitta på. Jag hade så stora förväntingar att det istället blev jobbigt. Det ångrar jag idag. För jag har insett att allt löser sig om man har viljan och drivet. Då är allt möjligt.

 

Hur var då det där mytomspunna året efter studenten?

 

Det har varit upp och ner som allt i livet är. Jag är otroligt glad över allt jag fått lära mig, uppleva och gjort. Men jag skulle heller inte vilja göra om detta året igen. Idag står jag här med nya erfarenheter som gör mig till den jag är idag. Jag har utvecklats. Och jag gillar den nya uppdaterade variationen av mig själv mer än den gamla och tur är väl det. Jag har fått en större förståelse för människor, samhället och hittat mig själv mer. Jag har alltid varit stark i mig själv men även brytt mig om vad alla andra tycker och tänker om mina beslut. Och vad spelar det egentligen för roll? Alla har sina liv, strävar efter sina mål och drömmar. Jag har mitt liv och det är bara jag själv som ska få påverka mina egna beslut, ingen annan. Jag måste följa min väg och det är den som kommer göra mig lycklig.  

 

Att jag idag inte tar allt så allvarligt, vad gör det om hundra år om jag inte fick alla rätt på min senaste skoluppgift. Vad gör det att jag bytte flyg och åkte hem från London i höstas när jag inte ens kommit halvägs till Australien. Ingenting. Det öppnade bara nya dörrar för mig istället. Att se dessa saker som misslyckande kommer inte gynna varken mig själv eller någon annan i längden. Jag kan istället skratta åt det, skämta om det och det trycker inte ner mig att andra kanske tycker jag är en mes som inte vågade / ville eller what ever. För det är mina beslut. Och det är det som betyder någonting.

 

Summa av kardemumman är att jag lyckades vända ångesten inför första året efter gymnasiet. Jag har utvecklats, fått nya erfarenheter och skulle inte välja bort något av valen jag gjort. För de har gjort mig till den jag är idag. Och jag ser fram emot nya val, äventyr och allt annat som livet bär med sig. Jag är redo för nya upplevelser. 

 

   

 



Likes

Comments

Spontan och nya idéer hela tiden. Detta är jag i ett nötskal.

 

Jag är en person som vill så mycket, jag har stora mål, även om jag inte riktigt kan visualisera mina mål finns de där. Jag vet inte vilken väg jag ska gå för att nå dem, jag vet bara att jag vill lyckas med något. Med något som jag brinner för. Jag kan ibland tycka det är lite jobbigt att vara mig själv, jag vet inte var jag är nästa vecka eller i höst. Jag är en JA sägare och om något helt plötsligt skulle dyka upp är jag den första som hakar på tåget. Men man måste jobba hårt för att tillfällerna ska skapas. Därför är min filosofi som jag tror många kan hålla med mig om, att det ena leder till det andra.

 

Efter jag hade skaffat mitt första jobb har jag gått en lång väg där jag hela tiden strävat efter något nytt även om jag varit otroligt nöjd i studen också. Jag började på botten och har klättrat i stegen och i min karriär om man kan säga så när man är tjugo år gammal. Men det tycker jag man kan, för jag har varit lika glad för varje jobb jag fått och de nya erfarenheterna har gjort att jag kunnat utveckla mig själv. Man måste börja någonstanns, för att tillslut nå sitt mål. Jag hade aldrig fått det jobbet jag fick denna veckan om jag inte jobbat med andra saker innan. Och en sak jag är säker på är att detta kommer leda till något annat också. För jag tycker det ska bli otroligt roligt att få utveckla min kompetens på ett helt nytt område som jag kommer ha nytta utav i framtiden oavsett vad jag väljer att göra.

 

Men jag är också en person som är väldigt på eller av. Jag kan bubbla av idéer allt ska gå snabbt och göras exakt nu. Jag kan inte vänta om jag kommit på något. Om jag är i mitt flow kan jag göra saker på en millisekund. Men det gör också att allt kan gå för snabbt. Jag kan vara mitt inne i en karusell när jag plötsligt inser att jag sitter i fel vagn. Jag har inte hunnit tänka efter eller avvakta för att se vilken karusell jag skulle åkt med just denna gång. Detta kan vara både för och emot mig vilket jag är medveten om. Ingen är perfekt. Även om jag vet mina brister har jag inte tålamodet och kommer nog dra nitlotter som jag kanske kunde ha undvikt om jag hade väntat en sekund. Men tanken på att missa avgången och komma försent gör att jag förmodligen kommer agera impulsivt och snabbt, för att hitte missa det där häftiga äventyret som väntar runt dörren. Och det klassika ordspråket, "ångra bara det du inte har gjort" har liksom fastnat på min näthinna. Jag vill inte missa möjligheter jag kanske kommer ångra i framtiden. Därför kan jag inte idag säga vart jag är i höst,  jobbar jag? pluggar jag? reser jag? eller gör jag något helt annat? För ett år sedan hade jag tyckt att detta skulle vara jätte jobbigt att inte veta vad som händer, men detta året efter studenten har utvecklat mig och jag kan istället slappna av och tycka att det här oförutsägbara är spännande.

 

   

 

 



Likes

Comments

Det kanske roligaste som finns, men samtidigt det som skrämmer mig mest. Det är inte lätt när det är svårt? Men är det svårt att fatta ett beslut? Ja, för mig är det oftast svårt. Jag vill så mycket, men vet inte vart jag ska börja, vad jag kommer att trivas med. Jag tackar JA till allt utan att tänka efter. Då kanske jag ändå fattar ett beslut, de där två meningarna säger ganska mycket emot varandra. Men ändå, roligare att säga ja, kanske misslyckas, kanske inse att det inte var min grej och återvända hem. Men jag lärde mig något på vägen, jag fick en ny erfarenhet och jag lärde känna mig själv lite bättre. För livet handlar ändå om erfarenheter, det är de som utvecklar dig som person. Nu är jag återigen påväg mot nya mål, utmaningar och jag har ingen aning om vart min slutdestination är. Jag som trodde att min sommar var spikad på hemmaplan, är inte alls lika säker på det längre. På ett sätt vill jag bara landa innan förhoppningsvis ett nytt kapitel börjar till hösten. Men på det andra sättet vill jag hitta på något nytt, för sommaren är lång och det hinner hända så mycket under de månaderna. Jag skulle hinna utvecklas otroligt mycket mer. Så är ganska förvirrad just nu, vet varken in eller ut. Men man måste väl bara se det spännande med det, och gilla läget som för tillfället är otroligt oförutsägbart.

Men det där med förändring är svårt och läskigt. Jag trivs aldrig som fisken i vattnet de första veckorna, utan det tar tid. Nu trivs jag i fjällen men det tog tid. Jag som bara vill trivas direkt. Men kanske skulle jag anpassa mig ännu snabbare idag, när jag har fler erfarenheter i bagaget. Vem vet? Det är bara jag själv som kan upptäcka det.



Likes

Comments

En sak jag reflekterat ganska mycket över den senaste tiden är just det här med konsumtionshets. Att ha levt i en hyffsat stor stad hela sitt liv, där affärerna ligger runt hörnet, man har tillgång till internet tjugofyra timmar om dygnet, det påverkar en. Man vill alltid ha mer. Man vill ha en ny tröja även fast man har flera stycken hemma som man inte använder. Det kommer hela tiden nya saker.

 

Efter att ha bott i Norrland fyra månader utan tillgång till alla dessa affärer. Närmsta staden låg två timmar bort med bil. Har jag helt enkelt inte samma behov av att handla och konsumera massa. Det jag la pengar på under denna tiden var endast mat. Därför var jag extra sugen på att shoppa nu när jag kom hem igår. Och visst hittade jag lite snygga kläder idag på stan. Men nu känner jag mest att det får räcka. Jag vill inte lägga pengarna på kläder som ändå kommer ligga i garderoben. Självklart ljuger jag för mig själv om jag säger att jag aldrig kommer shoppa, för det är såklart jag kommer ibland, jag gillar fina saker. Men jag ska definitivt tänka efter ifall jag verkligen behöver dessa nya skor eller vad det kan vara. För det finns så mycket annat och lägga sina pengar på, det gäller att prioritera. Jag ska i alla fall försöka ta med mig Norrlands "modet" hem, och inte springa massa på stan, för jag blir inte gladare för det.

     

 



Likes

Comments

Vill man alltid veta sanningen, även om den gör ont? Kommer man någonsin kunna hantera de jobbiga sakerna på ett bra sätt? Eller är det istället bättre att springa ifrån sanningen och vara ovetande?

Jag personligen funkar inte så. Jag vill veta, hur ont det än kommer göra. För att gå runt och inte veta kanske är skönt i stunden, men när sanningen kommer fram blir det ett ännu hårdare slag i magen om man inte redan visste. Och även om det i stunden gör ont när man får veta oavsett vad det är, så måste man acceptera, tänka om och tillslut gå vidare. För att veta att andra vet men inte än själv, måste ändå vara ännu värre. Man kanske inte säger för att skydda sin kompis, men sanningen brukar ändå alltid komma fram och jag VET att det är så mycket värre att få veta det i efterhand än direkt.

Jag tror faktiskt det handlar om att vara ärlig även om det kan vara svårt och jobbigt. För jag hade mycket hellre fått kritik eller sanningen från personen i fråga än via omvägar från andra. Jag tror man kan hantera det bättre och ha lättare att gå vidare då. Sen är vi alla olika, vi hanterar det på olika sätt. Men jag, jag vill veta, vill veta för att kunna gå vidare.





Likes

Comments


Går det? Ja, det hoppas jag verkligen iallafall. Även att det fanns anledningar till att man gick skilda vägar så måste man se bakom dessa. För även om jag kan bli ledsen när jag tänker på vissa saker ibland måste jag ändå komma ihåg att det inte är ens fel när två tryter. Båda har gjort fel och det är mänskligt. Att då inse att det inte fungerar och gå varsin väg innan man börjar bråka på riktigt gör förmodligen att det inte blir lika jobbigt. För även om jag är singel nu så skulle jag höra av mig till Adam om jag behöver hjälp eller bara behöver prata med någon som känner mig. För han känner mig utan och innan och att förlora den personen för skitsaker är inte värt. För att vara ihop betyder så mycket mer, man är bästa vänner och delar med och motgångar. Jag vill inte att det ska försvinna.

Därför måste man släppa garden och bara acceptera att det inte är vi längre. Acceptera att han är med andra tjejer, tjejer han kanske är mer än kompis med. Det bara är så. Men att vi ska sluta umgås för det, nej? Vi har fortfarande jätte roligt tillsammans och att veta att man har en man kan prata med allt om, det är så mycket mer värt än att bråka.

Jag hoppas att vi alltid kommer hålla kontakten på ett eller annat sätt och jag hoppas att han ska lyckas med sina mål. Jag vill att båda ska må bra på sina håll och jag vet att han tänker exakt likadant där. Det är skönt, och jag vet att vi snart kommer hänga som riktiga vänner istället för pojk och flickvän. Det handlar bara om att acceptera hur det är, tänka annorlunda och tänka utanför sin egna lilla bubbla.



Likes

Comments

Att som jag ha bott i samma stad hela livet och haft mina vänner jag alltid umgåtts med. Vi har delat det mesta och haft så roligt tillsammans. Vi kan varandra utan och innan och vi känner till varandras både bra och dåliga sidor. Vi har hängt ihop för att vi fungerar tillsammans, man vet vart man har varandra även om man inte setts på ett tag.

Att då komma upp hit och inte känna någon kan vara ganska tufft när man alltid haft sina närmsta vänner. Men även om det är lite jobbigt i början, oj vad utvecklande det är. Jag har insett hur många personligheter det faktiskt finns.

För vi här är som "en blombukett med helt olika blommor" som min chef uttryckte det. Vi är verkligen väldigt olika och det kan jag tycka är väldigt roligt. Man får helt tänket luta sig tillbaka och hänga med på tåget. Man måste acceptera varandras olikheter annars fungerar det inte. Man man måste vara öppen, ha intressanta diskussioner och istället kanske inspireras eller bli ännu mer beslutsam över sina egna beslut. Dock kan man inte störa sig, för det blir bara så jobbigt och komplicerat. Jag försöker verkligen ta in och lära mig, tycka det är roligt att umgås och få nya perspektiv på saker. Men efter en säsong, där det hänt mycket saker börjar det gnissla i kanterna. Då är det inte lätt att försöka vara opartisk och bara umgås för det är roligt, även om jag just nu föredra att bara hänga och ha kul alla dagar i veckan. Tror det skulle vara bra för alla att komma hem till sitt eget just nu, för att det börjar gå utför det är fakta.





Likes

Comments