Nu är vi i mitten av januari och kylan biter sig fast när man går utanför dörren.
Tiden springer som vanligt iväg i en rasande fart och man hinner verkligen inte med.
Hur många mer än jag lägger sig varje kväll och önskar att man hunnit med mer och alltid får lämna något till dagen efter för att man inte hinner med?
Kan inte bara vara jag tänker jag.
Livet som småbarnsmamma är det absolut bästa och jag kan inte tänka mig något bättre, jag njuter av varje sekund med min familj och mina underbara tjejer men denna årstid gör en lite tröttare och segare än vad man brukar vara.

Eftersom jag är så extremt dålig på att uppdatera just här på denna sidan om vardagen så tänkte jag göra en liten story om just vad som hänt det sista, som ni vet så är det mycket på gång för oss.

Det absolut viktigaste är nog faktiskt att våran Haylie Saga har lärt sig att cykla, äntligen så vågade hon ignorera sin extrema rädsla m för att ramla med cykeln och på 5 minuter cyklade hon som aldrig förr, en stolt mamma stod och tittade på medan hon cyklade runt på skolgården en iskall lördagsförmiddag med världens största leende på läpparna.
Så nu är det det som gäller, ut och cykla i ur och skur!

Sedan kommer vi till det som vi längtat så mycket efter och det är vårt hus.
Huset växer upp mer och mer för varje dag och det kommet bli det finaste huset jag skådat, känns så overkligt att inom en snar framtid kommer jag få ta med mig min familj och flytta hem till ett hus som vi vart med ifrån dag 1 att planera och bygga.
Snickarna ifrån jörnestrands bygg härute har  byggt upp huset och fått det tätt med väggar och tak i en väldans fart sen har vi Per min fasters man som jobbat på detta projekt från dag 1 och som nu också är med och snickrar och planerar huset för oss, så glad och tacksam för allt han gjort och gör, kolla bara vilket drömhus han bygger till oss och våra flickor.
Detta är verkligen en dröm som vi faktiskt får vara med om.

Vad drömmer ni om?

Plugget har dragit igång och nu är jag snart färdigutbildad, hur sjukt är inte det då, man får inte ge upp man får bita ihop och köpa för det man vill ha här i livet.
Tack vara min otroligt stöttande familj och man så är jag snart klar och kan släppa det tills jag eventuellt får för mig att plugga igen, man vet ju aldrig, det är ju så vansinnigt kul att fördjupa sig och lära sig mer om det yrket man älskar.
Snart blir det praktik på sjukhuset där jag skall köra mig allt om akutsjukvård, avdelningarna som jag skall eventuellt få testa på att jobba på är Iva men drömmer om Biva och ortopedakuten, ambulansen och förhoppningsvis en medicinavdelning för barn, man kan väl alltid få önska och drömma.

Nu åter till dagen!
Imorgon blir det besök på sjukhuset för min mage och idag skall jag ha online möte med ikea för att planera och beställa kök till huset, hur roligt är inte detta att sätta ihop och planera sitt egna kök?
Men först en promenad och försöka somna lillan i vagnen en stund.

Ha en superfin söndag och va rädda om er!

// Hanna Grav

Nu är vi äntligen inpackade i stugan och det blev faktiskt riktigt bra, mycket bättre än vad vi trodde att det skulle bli.
Det är så mysigt och jag skulle även vilja påstå att jag mår så sjukt bra av lite  miljöombyte, detta va så bra på så många sätt men det är ju också bara för ett tag.
Så småningom skall vi få flytta tillbaka till vårt nya och mycket större och bättre hus som vi nu har flyttat ut ifrån under ca 6 månader för att både bygga om och bygga ut en hel del, så sjukt spännande det skall bli och barnen längtar efter sina nya och större rum och jag efter tvättstugan!

Dagarna rullar på och vardagen är på något sätt just nu väldigt bra och allt flyter på, vi båda mår extremt bra och vi är en lycklig familj som njuter av tiden med varandra och dagarna och har stora pirriga förväntningar på framtiden.

Här måste jag bara få flika in, herregud vad jag älskar min familj, mina barn och min fantastiska man och mina syskon med familj och min systerdotter Elvira och mina föräldrar 💗
Ni gör verkligen mitt liv till en gyllene tillvaro och ni är det bästa som finns, ett lyckorus som bara kom över mig!!

Utan ansträngning, mår bara bra!
Trots all distansering och strikta restriktioner  pga covid så löser vi det genom att vara mycket ute och hitta på olika utflykter på öarna umgås mycket med min syster och hennes dotter!
Pga miljöombyte och min nya energi och en fungerande vardag har jag hittills gått ner 8 kg, på endast 4 veckor, det känns ändå ok. Men nu kommer jag antagligen stå still ett tag innan jag går ner mer, känner ju min kropp!

Älskar vardagen!

Vardagen består för mig av plugg 100% och jobb 50%, 100% fokus på barn familj och vänner (på distans såklart) man får inte glömma av dem man tycker om och bryr sig om i dessa tider!
Jag saknar min mormor och morfar så extremt mycket och hoppas och ber verkligen om att jag kommer få umgås med dem snart igen!

Ha en fantastisk fredag 💗

// Hanna Grav

För exakt ett år sedan var vår lilla Meya 1 dygn gammal och det va precis då vi fick reda på att hon va hjärtsjuk.
Hennes lilla hjärta hade 3 medfödda hjärtfel och en operation var nödvändig för att vår lilla tjej skulle överleva och kunna växa upp med sina systrar.
För 1 år sedan drogs mattan undan under våra fötter och vi kraschade med en hård smäll i marken.
Vad skulle hända nu?
Vi kastades in i en helt ny och en brutalt skrämmande värld.
Jag grät och var arg om vartannat i flera timmar, vi kunde inte prata med varandra eller ge varandra en kram för vi båda kände att det skulle vi aldrig fixa, jag kunde inte ta i min man på flera timmar för han va som en tickande bomb av rädsla och oro, frustrationen över att varken förstå vad som hände eller inte veta hur kommande tid slulle se ut för vår lilla tjej va så jobbig.
Vi behövde va starka för henne!
Efter 1 månad på hjärtavdelningen och biva så blev vi äntligen utskrivna med vår lilla krigare.
Operationen gick strålande, hon återhämtade sog sakta men säkert och gick allt åt rätt håll, även den envetna vätskan i lungorna lyckades vi få bukt på genom att vi var så otroligt noga med mobiliseringen på biva efter operationen.
Det va skrämmande att åka hem, jag va på riktigt livrädd och skakade och sov inte på flera dagar.
Även efter några månader hemma var det ovisst, jag var rädd, jag grät och hade stenkoll på allt men på ultraljuden och kontrollerna på hjärtat såg allt strålande bra ut.

Nu, ett år efter att startskottet på en av dem tuffaste och mest känslosamma resorna vi någonsin kommer att göra så är vi äntligen starka och trygga i situationen.
Jag är inte längre orolig och livrädd varje vaken sekund.
Självklart kommer det över en som en kslldusch ibland. Och vi vet att någon gång i framtiden kan det finnas en möjlighet att hon skulle behöva ytterligare ett ingrepp eller operation.
Det skrämmer såklart vettet ur mig, men jag försöker att intala mig sj��lv att det får vi i såna fall ta då!
Nu efter ett år känner jag att jag inte längre behöver ha en väska och necessär med övernattningskläder och diverse saker redo och färdigpackad  om man skulle behöva åka till sjukhuset under skötbordet.
Dem väskorna har stått där redo sen vi kom hem från sjukhuset och allteftersom Meya har växt har jag även bytt ut kläder och blöjor till aktuell storlek.
Nu i dagarna packade jag upp den.
Jag är osäker på om ens Pontus visste om min väska, risken finns att han visste precis men inte sa något för jag vet att han skulle både stöttat mig och förstått mig precis i dessa känslor och tankar.

Nu känner jag mig stark och trygg och jag kan istället njuta sv varje dag och sekund vi får tillsammans med vår krigarprinsessa.
Vi älskar livet och vår lilla Meya är den mest levnadsglada och sprudlande lilla tjej jag någonsin träffat.
Hejja dig Meya och hejja livet.
Vi har lärt oss så otroligt mycket detta året och vi har vuxit som både människor och föräldrar.

Igår fick vi fira Meyas 1årsdag och det blev ett sånt mysigt och lyckat kalas.
Tack alla som kom för att fira våra två minsta tjejer 💗💗💗

Hejja Livet 💗

// Hanna Grav