Hatade hjärnspöken
De där enorma men samtidigt osynliga varelserna som ibland tar över hela mitt hjärnkontor. De snurrar runt som att jag aldrig skulle tröttna på att möta dem, samtidigt som att det är just precis de jag vill. Jag vill slänga, kasta, skrika och slå iväg dem precis hela tiden. De gror som ogräs och inget bekämpningsmedel verkar ha orken att ta död på dem (tro mig, jag har testat). De är som ett ända stort trassel som kommer fortsätta att ge mig den där jobbiga känslan i kroppen och trycket över bröstet tills de är fullkomligt utrett. En bedrift som just idag känns enormt långt borta och näst till omöjlig att genomföra. När jag trodde att jag äntligen hade hittat ett medel som bekämpade dessa otacksamma (o)vänner kom dem tillbaka som en käftsmäll. Alla på en gång. Jag hatar er och även ifall jag just nu gråter så kommer ni aldrig få ta över mig, mina fina tankar och mitt leende på läpparna.