Nu har det gått en vecka sen du kom hem från Åre. Sju dagar sen för att vara exakt. Sju dagar som jag spenderat varje natt med dig. Det är det bästa sju dagarna på länge. Få lägga sig tätt intill dig. Ha dina armar runt mig, somna till dina djupa andetag och hjärtslag. Känna dig pussa min axel innan du somnar. Men det absolut härligaste är att vakna upp och det första jag ser när jag slår upp ögonen är du. Se dig le med hela ditt ansikte. Sådär som bara du kan. De smittande fina leendet. Jag älskar det!

Du sitter nu cirka två meter från mig, helt ovetande om detta inlägg eller ens denna blogg. Den blogg som dels är fylld med så mycket dig som med mig. Du är som en del av mig nu. En del som jag vill ha kvar så länge jag bara kan. Har aldrig innan trott att jag ska dela mitt liv med någon. Har haft svårt för ordet "föralltid". Jag har alltid trott att man har en början och ett slut, inte att de kan gå hela vägen. Men med dig vill jag gå hela vägen. Vill ha allt det som jag trodde att jag inte ville ha. Du har fått mig att ändra mig lite angående framtid och om livet.

Jag minns när jag gick i gymnasiet och vår lärare bad oss beskriva vårt framtida bröllop. Jag minns att jag fick hjärnsläpp. För något sånt har aldrig funnits i min värld. Då kopierade jag bröllopet Brooke Davis planerade i One Tree Hill. Kopierade rent av då min fantasi kring mig drömbröllop inte fanns i min värld. Men så kom du. Dock har jag inget drömbröllop i fantasin men att dela mitt liv med dig är det enda jag vill. Vill skaffa mig mini du's som ska vinna mitt hjärta lika mycket som du. Se dem växa upp med dig som sin pappa. Wow vilken häftig tanke. Att få bära dina framtida barn. Det är något jag längtar till. Att få göra ett test och se resultatet är positivt.

Jag har alltid trott på ödet, att allting sker av en anledning. Jag har också även trott att en kärlek inte är tillräckligt livet ut. Men har nu insett efter en stor kärlek att den kärlek jag känner nu är helt annorlunda. Min första kärlek var en tonårskärlek som var helt fantastisk samtidigt som den var fylld med svartsjuka och osäkerhet. Där visste jag att det skulle ta slut. Det var en kärlek som jag visste inte skulle hålla livet ut och som jag inte såg en lång framtid eller en sån som sträcker sig till att man blir gamla ihop. Inget illa mot honom eller den kärlek han gav mig. Han var och är fortfarande en fantastisk människa. Men inte min människa. Men du. Du är min människa.

Den dagen du får läsa alla dessa inlägg.... Du kommer tro att jag är galen som hållit det inom mig så länge. Eller att jag känt så starkt så pass länge utan din vetskap. Men du vet hur jag är. Känslor är svårt att beskriva, det tycker du ju själv. Men jag känner allt. Varenda lilla del av mig känner precis allt för dig. Så fruktansvärt häftigt. Att du, just du, har fått mig att känna såhär mycket. Så otroligt fantastiskt och brutalt mycket. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar DIG.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Du var inte min första kyss. Men det är dina kyssar som betyder. De är dem kyssarna som jag inte får nog av och det är just dem som gör att jag inte vill kyssa någon annan än dig. Mina läppar tillhör dig. Det är nästan så att ditt namn står skrivet på dem nu. Varje gång dina läppar möter mina blir jag knäsvag, bubblig i kroppen och sprider sig en värma av glädje i hela mig. Spricker oftast ut i ett leende i kyssen. Bar för att det är du, du som kysser mig. Den person som jag trodde skulle kyssa mig sist eller den personen som aldrig skulle göra det.

Du förstår nog inte hur lycklig jag är nu. Hur glad och trygg du får mig att känna. Som du alltid gjort. Du har alltid fått mig att spricka upp i ett leende av att se dig. Alltid. Jag är så oerhört tacksam och glad över att vi vågade gå över gränsen. Att vi båda ville testa hur det var. Testa och se om signalerna och flirten var något att gå vidare med. Jag är så glad över den där natten då du tog det största steget vi kunde ta. Testa och röra vid varandra och testa och kyssa varandra.

Som du sa för en massa år sedan "Det kommer sluta med att du och jag kommer gifta oss och ha ett liv ihop". Jag skrattade bort det för jag väntade på den som skulle ta mig med storm. Men den personen kom aldrig. Utan han hade stått vid min sida så länge redan. Han hade tagit min hand när någon annan krossade mitt hjärta. Han torkade mina tårar och sa något dumt skämt som fick mig att skratta bort allt som var dåligt. Han fick mig att skratta så jag kiknade och fick ont i magen. Han är du, du är han.

Jag vet att jag vill vara med dig. Från och med nu till för alltid och längre än så. Jag är din, hela jag tillhör dig. Jag har länge väntat på att tillhöra någon. Känna att hjärtat är fyllt av någon annan än sig själv. Jag ska göra allt i min makt för att bevisa min kärlek för dig. Ge dig all min kärlek. Släppa det sista av min gard. Släppa in dig på djupet. Visa att jag inte bara år hård utan sårbar och känslig. Sårbar för dig. Tolv bokstäver, tre ord och åtta konsonanter. Jag älskar dig.

Likes

Comments

Igår frågade du mig, eller du snarare antydde en sak som gjorde så ont i hjärtat. Det liksom tärde lite på det, skrapade på insidan. Vi pratar sällan om känslor eller vad vi betyder för varandra. Men jag vet att du gillar mig och jag dig, till och med mycket. Men när vi väl pratar känslor pratar vi som att vi pratar om ett helt annat par. Så igår skrev du, "Det vet man ju inte, hon kan alltid hitta nån bättre tillslut". Men det du inte förstår är att jag träffat dem. Dem som sårade och hittade någon som var bättre, någon som var mer passande för dem. Och jag stod ensam kvar, ibland mer ledsen än jag borde. Med hjärtat utslitet och krossat. Men alla dessa nedfall och kärlekar som aldrig blev av ledde till dig. Du får aldrig tro något annat än att du är bra. Du är bättre än bra. Du är genialiskt fantastisk och jag blir lika förvånade varje gång jag träffar du hur man kan bli mer och mer kär för varje gång.

Det är så fantastiskt hur du efter varje gång vi ses söker efter fler och fler tillfällen till att ses. Du är så fin, vet du det? Det gör mig så glad. Att du har kommit så långt att du inte får nog av mig. Du vill bara ha mer. Mer av mig. Tillsammans med dig. Varje dag jag inte får somna bredvid dig känns så ensamt, känner du det med? Visst ska man inte sticka under stolen att det kan vara skönt att få sova ensam och få ha hela sängen för sig själv, det är härligt. Men med dig bredvid mig, blir jag så trygg. Lyssna på dina hjärtslag och andetag innan jag somnar är bland de finaste ljuden jag vet nu.

Jag lovade mig själv någonstans bland alla olyckliga kärlekar att nästa person som kommer in på djupet och tar mitt hjärta får inte släppa det. Det ska vara kvar hos honom nu. Har ännu inte släppt in dig, inte öppnat upp än så som jag borde. Men du vet ju varför. Varför jag varit stängd och hård. Varför jag sällan pratar om känslor utan säger hela tiden "vi tar det som det kommer".
Men igår sa du det, till mig, när vi la oss i sängen "när vi blir gamla du och jag, då ska vi....", mitt hjärta hoppade nästan ur mig och jag tappade andan. Vi som alltid ska ta en dag i taget och du ser dig bli gammal med mig. Jag vill bli gammal med dig, men vågade inte säga det tillbaks. Men jag vill, mer än nnågot i världen. Du och jag mot världen. Wow vilken fantastisk känsla det här är. Hur en människa kan komma in i ens liv på ett annat sätt när den hela tiden funnits där men ändå känns ny och spännande. Jag vill skrika ut orden och känslorna jag känner för dig. För jag känner så förbannat mycket.

Inte bara ville du bli gammal med mig sa du, du ville ha mig i ditt hem. Permanent. Flytta in. Flytta ihop. Jag bor ju nästan femtio procent hos dig redan och har alla nödvändigheter hos dig. Men samtidigt, du sa det. "Du ska inte flytta in?". DU ÄLSKADE MÄNNISKA VAD GÖR DU MED MIG????

Likes

Comments

​Den sista januari, låg jag i din famn och du såg djupt in i mina ögon. Du hade ett leende på läpparna som jag inte sett hos dig tidigare. Ett sånt leende som jag önska varje dag i två månaders tid få se från dig. Det där leendet man får då man inser hur allt bara är så logiskt. Att du och jag är ett vi nu. Inte offentligt för allmänheten men för dig och mig. Det är vi nu. Det där leendet som fick mig först att vända blicken, för jag trodde inte på dig. Men fångade mig igen. Fångade mig och fick mig att le större än innan. Inte visste jag att det gick?

Jag är så glad. Varje dag nu. Lycklig ända in i själen. Det är så häftigt hur hel du gjort mig. Mina bitar som var så trasiga och igenlappade av gamla sår. Du fick ihop delarna som jag länge försökt pussla ihop. Du har fått mig att känna mig hel i en värld som gjort allt för att få mig att känna mig så trasig och otillräcklig. Det är så coolt hur en människa som sett mig i mina värsta dagar fortfarande står kvar, med vidöppna armar och en trygg famn att falla in i.

Jag är chockad över hur snabbt jag blev kär i dig. Jag har alltid intalat mig att jag aldrig blir kär. Jag gillar människor men blir aldrig kär. Jag kan bli förälskad men aldrig kär. Men du, du har gjort mig så kär. Det bubblar som kolsyra i kroppen, det är som världens svärm med fjärilar i magen, det sprider sig värme i hela min kropp, jag kan inte prata eller tänka klart. 

Du följde mig hem. Vi gick sådär nära så man kände varandras händer men vi tog aldrig i varandra. Offentligheten skrämmer oss. Eller numera gör den oss nervösa. "Ska vi våga visa världen det vi precis visat varandra?" "Ska vi ta nästa steg även fast vi sa att det skulle gå långsamt?" "Ska vi ta en dag i taget även fast du bjudit iväg mig på en weekend i sommar redan?" "Är det för tidigt?". Alla dessa tankar for i huvudet medan du pratade på om att köpa en ny matta till vardagsrummet. Men mitt i allt ditt prat uppfattade jag precis vad du faktiskt hade sagt. "Vad tycker du vi ska ha för matta i vardagsrummet?". Mitt hjärta flög ut ur kroppen. Inte längre i panik som jag känt förut när jag hört orden "vi". Utan på ett sätt där mitt hjärta fylldes av dig, hur mycket jag tycker om dig och uppenbart hur mycket du tycker om mig. WOW!

Nu var vi framme vid den punkten vi skulle skiljas åt. Den punkten där jag förväntade mig en kram och ett "vi ses!", så som vi alltid gör när vi skiljs åt varsitt håll. Men nu, nu lutade du dig fram med dit fina leende och varma famn och kysste mig öppet, bland offentligheten innan jag drunknade i din kram och vi vände oss och gick. Hela vägen hem kände jag ditt avtryck på mina läppar. Hur du lät alla eller att allt annat inte spela någon roll. Du lät mig få en sista kyss innan vårt avsked. Hur gör du det? Hur fick du mig så kär? Så underbart, fantastiskt och älskvärt kär i dig?

Likes

Comments

Det har alltid varit en kamp för mig att lita på mina känslor. Jag har alltid varit en stängd bok som ingen annan får läsa förutom jag själv. Jag har alltid varit skrämd av mina egna känslor då jag alltid känner för mycket, om man kan säga det så. Jag har antingen inte känt något alls eller känt allt. Det är det som är så skrämmande för mig att ta mig an känslor för andra. Det har blivit lättare med tiden att öppna mig. Men har ofta blivit inträngd i ett hörn av bland annat vänner och tidigare relationen om att jag är för sluten. Att personer kan förlita sig och öppna sig för mig har jag aldrig blivit skrämd av men när det ska ske åt andra hållet håller jag igen.

Jag vet inte vad det grundas i. Men det grundas väl i allt och efter att händelser och upplevelser har skett under tiden har det blivit dels svårare men samtidigt lättare. Nu när jag är äldre och insett att jag har problem med just detta har jag både tagit hjälp av professionell hjälp men även tagit kontakt med vänner mer. Öppnat mig och vågat vara tillräckligt ärlig att säga som jag verkligen känner. Inte bara när det är bra men även när livet inte alls är lika lätt. Har till och med öppnat mig om händelser som jag endast hållit för mig eller min samtalsterapeut.

Min nageltjej har blivit min nya samtalsterapeut, skämt åsido, då jag gått hos henne i över 3 års tid med ca en månads mellanrum. Hon vet nästan mer än mina vänner och närmaste. Men det är skönt då jag såg henne som en utomstående som inte känner mig men som jag kan öppna mig ordentligt för. Vi kom fram till sist när vi sågs att vi är lika när det kommer till känslor. Kanske är därför jag har så lätt att öppna mig och likaså hon för mig. Men hon hade lyssnat på en ljudbok angående just detta ämne. Vilket i denna bok framkommer att man då kan räknas som Känslomässigt introvert. Detta beskriver mig så bra. Det händer sällan att jag öppnar mig på beställning utan det bara sker.

När det kommer till relationer har jag antingen varit personen som flytt så snabbt som möjligt när det börjar bli seriöst eller så han jag bildat någon form av psykopat kärlekskranka som gör allt för att göra så den andra personen drar. Enklast att bli lämnad än att lämna? Den frågan kommer jag nog aldrig kunna svara på, det gör ju lika ont oavsett? Eller?
Men det jag menar är att jag gömmer mig så mycket för känslor och alla som kan lägga känna något starkt för mig är läskigt. Det kan väl alla hålla med om såklart, men med mig så blir jag livrädd. För som jag nämnt innan, så kan man missta så mycket. Och det är där mitt fokus varit mer än hur mycket jag faktiskt har vunnit. Ibland måste man våga för att vinna. Och hädanefter ska jag våga så mycket mer.

Likes

Comments

Det har endast gått ett par dagar. Ett par dagar då vi inte har setts. Inte ens en hel vecka ifrån varandra och min kropp längtar efter att få minsta lilla beröring av dig. Se ditt underbara leende spricka upp så fort du möter min blick. Den där blicken som gräver sig in i mitt djupaste inre. Du skickade ett meddelande när jag kommit hem från min weekendresa och skrev "jag saknar dig". Jag brast ut i det största leendet av alla dem jag någonsin visat. Kort där efter skickade du "nu vart hon glad!!" som att du såg mig spricka upp. 

Du har rockat min värld. Vänt upp och ner på den. Gjort mig svag för kärleken igen. Den varma glada och fina kärlek som man inte upplever för ofta. Jag har älskat dig länge men aldrig varit kär i dig. Du har funnits där i över 10 års tid och jag har älskat dig och hur du är som person. Denna fina genuina och charmiga kille som bara är helt fantastisk rakt igenom. Du har aldrig varit svår att älska. Det har varit enkelt och lätt att älska dig. Det beskriver mycket hur du är och vad du gör för andra.

Jag var rädd för att känna något, känna det som jag känner nu för dig. Du förtrollar mig med allt du gör. Låter kanske klyschigt men du är den som får mig och skratta och le när jag helst vill gråta eller gömma mig i mina mörkaste rum. Det är så läskigt, för nu kan man missta så mycket. Men ändå helt fantastiskt att jag fann det i dig. Så här tidigt i det vi påbörjat men ändå efter ca 13år så föll jag för dig. Föll handlöst och blev golvad av din personlighet, charm och varma hjärta.

Du med dina råa och ibland (oftast) så torra skämt. Du som fått höra om alla snubbiga snubbar som kört över mig innan. Du som alltid bytt samtalsämne när du ser att jag tycker det känns jobbigt. Du som tänjt på mina gränser för närhet och kroppskontakt. Du som fått min "svarta själ", som du själv sagt, att bli mjukare än kola. Du som ser igenom mig även fast du tror jag är en stängd bok. Jag behöver inte meningar för att beskriva hur mycket jag tycker om dig, du ser. Du ser mig. Som ingen annan sett mig innan.

Likes

Comments

Jag har i flera år lidit av olika typer av ångest. Den där ångesten som känns som att man andas genom ett sugrör. Ett tryck över bröstet som tar andan ur en. Den där ångesten som jagar upp pulsen till skyarna och som får dig att svettas utan att ens känna minsta lilla värme i kroppen. Den där ångesten som kan komma när som helst. Krypande eller pang på. En som triggar igång hela din kropp att vilja ta sig ur sitt eget skinn.

Många gånger har jag velat gå under jorden. Stanna under täcket när klockan ringer bara för att just den dagen inte orka ta tag i det som gör som mest ont. Den där onda känslan som brinner på insidan men allt på utsidan är okej. Ingen ser på dig att du gör så ont. Hela du. Varenda millimeter gör så fruktansvärt ont att vara just du idag.

Jag har pratat högt om min ångest men även hållit den hemlig i flera års tid. Ångest är inte längre en skamsen känsla som vissa av oss känner i smyg. Ångest har blivit en allvarlig psykisk sjukdom som flera tusentals människor insjuknar i varje år. Det ökar successivt hela tiden. Men varför mår vi dåligt? Vad grundas det i och vad är det som triggar igång det?

För mig har det grundats i flera olika typer av situationer eller händelser. Men kommer ihåg så starkt min första känsla av ångest. Jag har aldrig känt den panik förut. Aldrig känt den där glädjedödare som tar över min kropp med ett enda svep. Jag jobbar varje dag med min ångest, mer eller mindre. Men det går bättre, och det har blivit lättare att hantera den. Men jag kommer aldrig komma ur den.

Likes

Comments

Allt började med en blick från dig. En sån där blick som tränger igenom varje vrå av ens kropp. Som bara bränner fast din egen ögonkontakt till honom. Du, som egentligen inte kan hålla kvar blicken vid något för länge för att inte bli för obekväm. Men han, han har den förmågan hos dig. Han som alltid funnits där men som du inte haft en tanke skulle få ditt hjärta att brinna och slå så det gör ont i bröstkorgen.

Han vars röst klingar så fint i dina öron och som värmer hela ditt inre när du hör han säga ditt namn. Det är lustigt hur blind man en gång varit sen innan. Man har sett förbi hans potential till att just du skulle bli så otroligt lycklig av att ligga i hans famn och andas in hans doft. Den där doften som du nu längre inte kan klara dig utan. Den doft som gör dig så trygg att ingen i världen kommer någonsin kunna göra dig illa.

En kväll kysste du mig. Det började med att du tog min hand. Smekte den, gav den din värme från dina händer. Du flyttade sakta men säkert närmare mig, för att se om jag gjorde detsamma. Vilket jag såklart gjorde. Hur skulle jag kunna undvika att inte göra? För innerst inne visste jag exakt vad som skulle ske. Något som vi aldrig gjort förut. Något som var så förbjudet mellan oss. Men till slut var du så nära att din nästipp nuddade min. Det kändes som en evighet. En underbar evighet som skulle starta något jag aldrig trodde skulle hända inom mig.
Du tiltade huvudet försiktigt. Nu nuddade våra läppar varandras. Men vi inväntade fortfarande till någon av oss skulle ta steget. Steget till att leda till något som antingen kunde bli något så bra eller förstöra allt mellan oss. Det var allt eller inget. "Vågar du så vågar jag?", var det så du tänkte med när du låg där framför mig?

Till slut tog du steget. Du hoppade för bådas skull. Du kysste mig. Ömt och kärleksfullt. Du höll mig tätt intill. Kysste mig igen och igen. Jag trodde det inte var sant. Drömde jag? Men det sprudlade av hysteriska fjärilar i hela magen. Det här kunde inte bara vara en dröm. Det var det inte heller. Den natten var starten på allt det jag känner idag. Du höll om mig hela natten. Kysste mig på pannan innan jag somnade tätt intill på ditt bröst. Den var inte den första natten jag spenderade med dig, men det var den första natten som jag insåg att du precis golvade mig, tog mig med storm och jag föll handlöst för dig.

Likes

Comments

Title