Varför kan inte jag gå i skolan?

Varför känns det som att alla tittar på mig? Varför känns det som att alla skrattar åt mig? Varför känns det som att alla pratar om mig? Varför känns det som att alla hatar mig?
Jag vet inte. Men jag vet egentligen. Jag vill gissa, men jag kanske har fel. Vågar jag?

Dalhem. Ganthem närmare sagt. Där växte jag upp, på landet, omgiven av hästar. Gotlands mest hästtäta socknen. Jag lärde mig snabbt att älska hästar och ägnade fritiden åt det. Varesig det var litteratur kring dressyr, hästens anatomi, namn på hästsjukdomar till vanliga hästspel på datorn, jag älskade det.

Jag växte upp fort. För min familj lät mig aldrig vara ett barn. Jag skulle ta ansvar, jag kunde själv, jag skulle veta allting, jag skulle bli läkare. Min mamma och pappa är så olika, men båda vill bli rika. Inte nog med att båda av dem har eget företag utan båda jobbar även inom vården ”på sidan av”. Tid är pengar. Jag ville bara vara med mina föräldrar för att jag var så utstött och ensam i skolan. Jag hade all tid i världen. Jag var ju ensammast i världen.

Sverigedemokraterna var störst i orten jag växte upp i som första färgade ungen. Att SD var störst i socknen bevisade valresultat i år. På delad förstaplats med Fårö. Jag blev mobbad på grund av min hudfärg. Men jag vill inte kalla det för mobbning längre. Jag väljer att kalla det för vad det egentligen är: kränkningar, misshandel, fysiska övergrepp, sexuella trakasserier, psykisk misshandel, hets mot folkgrupp. Jag hade knappt inte någonting mer än bruna ögon, brunt hår och bra bränna. Hur kan ett barn hata ett annat barn på grund av hudfärg? För mig är det så sinnessjukt vidrigt att rasism tydligen går i arv.

Negerhora. Hora. Dum i huvudet. Neger. Svart. Gul. Risplockare. Apa. Det är det jag är. Grus, stenar, sudd, böcker, det förtjänade jag att få kastat på mig. Utfryst, osynlig, värdelös, äcklig, ful, jävligt ful, töntig, tjock, fetto, löjlig, vidrig.

Man behövde aldrig använda mitt riktiga tilltalesnamn.

Vi åkte buss varje dag till skolan. Mobbarna satt längst bak. Jag satt längre fram och gärna längst fram. Busschauffören var min trygghet och sköld. Men något som ärrat mig så mycket var att så fort jag klev på bussen satt mobbarna där längst bak och skrattade åt mig. Varje morgon. Jag hade knappt hunnit existera för dagen, jag hade i princip klätt på mig, ätit frukost och pussat min hund ”hejdå, vi syns snart”. Det gjorde så ont. Jag behövde inte ens försöka, hela jag var löjlig, redan från början. Det spelade ingen roll om jag kvällen innan hade provat ut 6 st olika outfits och frisyrer, varje dag var det FEL. Men jag fick aldrig veta vad. Det är det som ärrat mig mest idag, så mycket av min ångest och paranoia ligger kring det. Jag kan inte låta bli att jämt kolla om håret ligger rätt, om byxorna är fina, om min jacka verkligen är fin, om klockan är dyr nog, tröjan, sminket.

Jag hade det inte bra hemma. Jag har genom åren berättat för vuxna som jag äntligen vågat lita på om det. Första vuxna jag berättade det för var min faster. Hon sa att jag var fyra år då och sa ”jag blir slagen hemma”. Hon viftade bort det och skyllde det på att barn säger sjuka saker.
När jag var 8 år berättade jag för min lärare. Hon kallade till ett möte med min mamma och pappa. Jag fick inte vara med.
Ingenting hände och ingenting förändrades hemma. Hederskulturen hemma och mobbningen i skolan. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag stod ut. Jag led. Jag samlade mod. Men jag vågade aldrig stå upp emot mobbarna.

Vi gick på BUP en gång i veckan sedan jag var 8 år och pratade om varför jag hade utvecklat en attityd mot mina föräldrar. Det var jag, som stod upp för mig själv, jag sa nej, det var jag som knöt knytnäven, det var jag som kom för revansch. Jag blev tuff. Tusen gånger starkare.
BUP höll inte med. De visste vad det var för fel på mig. Jag gjorde screenings, flyttade på klossar, löste matteproblem, fick komma på synonymer. Jag hade ingen diagnos. Jag var ju normal?

När jag var 10 år kom min depression. Inte nog med det, jag fick allvarliga panikångestattacker som jag inte fick någon hjälp med. Jag ville dö. Det kändes som att jag skulle dö. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag låste in mig på rummet eller badrummet, i duschen, skolans toalett eller på vägen hem från busskuren.
Jag fattade inte varför jag gick itu en gång per dag på ett sånt sätt. Jag förstod inte vad som hände. I denna åldern började också min syn försämras markant pga. stress.

I sexan går jag ut med toppbetyg. Som allra bäst i svenska, historia, engelska, bild och samhällskunskap. I sexan går jag ut med hopp om att det blir bättre i högstadiet. Det blev dock bara värre.
Första året rullade bra, men jag har fortfarande depression, panikångest, långvarig stress och paranoia.
Andra året blir det oroligt igen, jag tappar vänner, byter vänner, bemöter kränkningar.

Tredje året har jag inga vänner kvar.
Min mamma var hemma i Thailand med min cancersjuka mormor. Min mormor går bort i februari. Min mamma går itu. Jag går itu. Jag skolkar bort nästan hela vårterminen. Jag blir utstött, bemöter rasistiska kommentarer återigen, psykiskt lidande. Jag ägnade skolket och rasterna åt att vara i musiksalarna, jag spelar trummor, piano och sjöng. Jag överlevde nian. Jag fick stipendium i det jag älskar mest, musik.

När jag var 16 år berättade jag för polisen och socialtjänsten. I mars ringer jag och anmäler brott dessutom. ”Jag kan inte bo hemma” sa jag till Socialtjänsten. ”Ja, alltså jag kan... bara verkligen inte bo hemma längre. Jag behöver er hjälp”. Jag flyttade snabbt in hos min farmor som erbjöd sig att dessutom bli familjehem för mig.

Handläggningstiden var dryga 9 mån hos Socialtjänsten. Där var jag i mellanvärlden mellan allting, och mådde som sämst. Jag hade aldrig mått så dåligt. Jag får ju ingen hjälp, varken får farmor lön eller bidrag för att jag bor hos henne, men hon tyckte att det inte spelade någon roll. ”Vad är pengar om det är värdelöst för mig?” classic champagnesosse. Jag älskar dig farmor. Tack.
Jag har en klump i magen. Jag skolkar, jag får panikångestattacker av allting, jag har sån långvarig stress, depression och paranoia. Alla hatar mig. Allting talar för att leva inte är någonting för mig. Ingen hjälper mig, ingen bryr sig ju? Varken polisen eller socialtjänsten couldn’t care less.

Jag är 18 år nu. Jag bor inneboende hos min bästa vän. Mina föräldrar betalar hyra och matpengar. Jag mår bättre. Men inte bra. Den psykiska ohälsan ligger på en jämn nivå. Jag har mindre panikångestattacker nu, jag har fått glasögon och jag pluggar mestadels hemifrån. Jag försöker överleva. Det går bra i politiken och jag satsar på det.

Din bakgrund ska inte avgöra din framtid. Min valslogan 2018. Fan heller att du någonsin låter dina föräldrar slå dig tam eller mobbarna slå dig lam.
Aa, fan heller att du låter din psykiska ohälsa döda dig eller din anorexi svälta dig själv till döds eller att ditt missbruk tar över din vardag. FAN heller att du låter din bakgrund med psykisk ohälsa, missbruk, sjukdomar, sexuella övergrepp, misshandel, trauman eller funktionsnedsättningar, avgöra din framtid.
Fan heller att politiker låter din bakgrund avgöra din framtid. Jag kommer att vända på det. Liberalerna och Liberala ungdomsförbundet vänder på det.

Varför jag inte kan gå i skolan är en fråga jag har tappat bort för längesen nu, men jag vet att den största faktorn till alla mina tankar, paranoia och ångest kommer från att jag bara vill att alla ska tycka om mig, eller sluta hata mig. Jag vill bara göra rätt. Vara rätt. Aldrig mer bli utskrattad igen eller utsatt för psykisk misshandel. Men det har gått så långt att jag har blivit min egen förtryckare. Jag är så rädd. Jag vågar inte. Jag vill bara leva i fred. Jag vill bara flytta ifrån människor. Jag vill bara hitta någon som kommer ge mig lycka och att vi kan leva i fred. Jag vill bara kunna vara jag och sluta bry mig om vad andra tycker.

Tänk om det vore lätt.
Bara att skriva det här och blotta sig så sårbar är jobbigt. Men jag är tusen gånger starkare.

Gillar

Kommentarer